måndag 17 mars 2008

Judas Priest: British Steel


Det var våren 1980 och det drog ihop sig till storm på skivdiskarna: Judas Priest gav ut sin "British Steel". Från trallrocken på inledande "Breaking the Law" till det bländande solglittret på avslutande "Steeler" var detta en fullträff, en tiopoängare, en milstolpe i hårdrockshistorien. Detta är ett klassiskt album helt enkelt, "like it or not". Du måste kapitulera för dess briljans!

Nåväl: jag ska försöka dämpa superlativerna lite, försöka se sakligt på denna skiva. "Breaking the Law" är en lagom aptitretare, och har ett för Judas Priest mycket sparsmakat solo, ja det är väl bara ett ackord plus lite glasskross och siren som ljudeffekt.

Snabbare marker beträder vi i spår 2, "Rapid Fire":

Pounding the world like a battering ram,
forging the furnace for the final grand slam...

Lite larviga ord kanske men de har sin poetiska klang, det kan inte förnekas. Halford är rockpoet värd namnet, han kan slänga ihop en text på måfå och ändå inte hamna i skamvrån. Han förkroppar rocklyriken som spontanistisk poesi, annars en vedertagen form inom modernismen: se bland annat Gyllenstens "Camera Obscura", gjord som ett skämt men av Ekelöf klassad som just spontanism.

"Rapid Fire" rusar fram som ett godståg med gnistor i natten. Föredömligt kort solo även här, höjt en tonart. Dubbelgitarr-attacken betalar sig bra. "Metal Gods" är för sin del en liten teknovell till tonerna av en gånglåt:

Marching in the streets, dragging iron feet,
laser-beaming hearts, ripping men apart...

Hiding underground, knowing we'd be found,
meeting with our death, engulfed in molten breath...

Refrängen "Metal Gods" toppas av med ett snyggt Fender-riff, dubblerat för att ge djup. Enkla men smarta studioknep ger skivan relief, som skrammel- och piskljud i denna låt; de suggererar perfekt robotstoryn. Producent för denna och följande JP-storheter var annars Tom Allom.

"Grinder" är ett smärre paradnummer, så tajt så det är inte klokt: ett AC/DC-gung i strama tyglar och ett gudomligt solo, kort och slagkraftigt. Ja här är det hittar på löpande band, vilket kan vara definitionen på en klassiker: inga svackor!

"United", sist på sida A är en allsångsdänga för fotbollskörer, en snärtig bruckeldrummare. Refrängen har Halford sjungande i kör med sig själv, åter exempel på hur enkelt man kan kräma till det i studion med de rätta kontrollerna.

Sida B inleds med "Living After Midnight", en partyflängare:

Living after midnight,
rockin' to the dawn,
lovin' to the morning,
then I'm gone, I'm gone...

... plus den obligatoriska bögreferensen, "gonna blow you"... Man hade velat vara utan denna rad men nu står den där, har blivit del av allt det JP står för så okej då... Minns för övrigt att man visade videon till denna låt i morgonprogrammet "Trazan och Banarne" en gång i tiden, före MTV och allt: då var tre minuter rock på TV en stor sak!

Inledningsriffet till "You Don't have To Be Old To Be Wise" har något soligt över sig, något triumfatoriskt, som en balkong i morgonväkten: frän dist men ändå brinnande solblank. En halvgungande låt, trygg boogietakt och en eftersinnande text - vilket så klart inte hindrade Halford att på en av sina soloplattor göra låten "I'm Older So I'm Wiser"...

I've grown sick and tired of the same old lies,
my, I think you're a little young - so what's wrong:
you don't have to be old to be wise...

... pull out all the stops, throw the dice,
out on my own gonna do it alone,
when I need it, then I ask for advice...

En av många Halfordtexter på temat "I'm the best, fuck the rest" eller "jag är fri, jag klarar mig själv, undan gamling" osv. Vi får väl buga åt individualismen och vitaliteten, glädjas åt det glada budskapet.

"The Rage" börjar med Ian Hills bas, här hörs den verkligen i ensamt majestät - för annars är JP mest en trio med bakgrundskomp; gitarr och sång med rytmsektion i bakgrunden. Så kommer det reagge-riff av Kenny Downing, detta var ju 1980, inte ens metallen gick fri från dess förföriska baktakt - och så kommer tungriffen och, som pricken över i, Halfords mäktiga stämma:

From a fireball we came, 'cross sea and mountain,
we were drinking beauty with our eyes...

"As for the lyrics, I have no idea what I'm singing" sa Halford tjugo år senare - men det är återigen exempel på spontanist-lyrik, inget att skämmas för. Skivan spelades för övrigt in i Lennon och Yokos lyxvilla på engelska landsbygden, den som bland annat hade två toalettstolar bredvid varandra i badrummet...

"The Rage" har även ett bluesigt solo av Downing, "very emotional" sa han i programmet "Classical Albums"; han lägger ner sin själ i det får man säga, här en sann klyscha. Ännu ett solo avslutar låten, autentiskt gripande och en perfekt grund för finalen: "Steeler". Spontanismen lever:

Catch the flame now, eye to eye,
don't let chances pass you by...

Från ett splaschande intro och markerade trumslag, till snabbformer och speed och hetsig sång, ja här finns allt, här är det stålglitter från hustaken och skorpionslinger i gränderna. Efter exemplariskt solo kommer sticket, interfolierat med knivskarpa riff:

Waiting like jackals to sneak up and trick you...
Wolfs in sheep clothing so deft in consoling...
Lurking in shadows they pounce least expected...
When you'll come to they'll have gone right through you...

Och så trumövergång och följt av sista versen:

Tricksters guilters play their game,
sleight of handlers, all the same,
masquerader in his lair
want's to tangle in your hair...

Så flyger gitarriffen hit och dit, in och ut, och rytmgitarr och trummor lägger från var sitt håll grunden för sista ackordet - twang - och ridå.

Det finns bara ett ord: klassiker, topplåtar från början till slut! Judas Priests bästa - och sen får snobbarna på JP:s fansida säga vad de vill. Nej, här stämmer den allmänna, lite ohippa meningen med min: detta är skivan att börja med om man vill kolla in vad Judas Priest står för, om man vill ha essensen av deras credo, sound och atmosfär.

Inga kommentarer: