Bertil Mårtensson: Maktens vägar

Bertil Mårtensson är ett centralt namn i svensk fantastik. Kring 1980 gav han ut sitt magnum opus: "Maktens vägar".

Led Zeppelins musik brukade beskrivas som tight but loose. Det var tät musik, stringent rock av proffsiga musiker, men ändå lös och ledig och lekfull. Detsamma kan sägas om Bertil Mårtenssons fantasytrilogi "Maktens vägar": den är tight but loose, har tät spänning parad med prosalyrik, ett modernt idiom med lekfullhet och snits.

Mårtensson har sagt sig ogilla jämförelser med Tolkien. Men det får han tåla. Skriver man en fantasytrilogi om kamp mot en tyrann så kommer jämförelser med förebilden som på posten. Mårtensson har dock, medvetet eller omedvetet, distanserat sig från Oxfords store son. Ty här, i Maktens vägar, har språket en lätt modern klang, det är förhållandevis korta meningar -- medan atmosfären såklart är helt gammeldags och arkaisk.

Här finns förvisso mycket; det är valuta för pengarna, lön för fantasymödan. Det är faktiskt "ett sagoaktigt myller" här, klichén stämmer. Och, som sagt, syntaxen är lätt modern, det finns inget "lundensiskt silverlatin" här trots författarens skånska rötter. Jag menar, det kunde ju i en viss Tolkiens efterföljd vara roligt att skriva långa meningar, "ohlmarxa" stilen med pynt och rysch, låta berättelsen skrida fram med långa perioder som hos Frans G. Bengtsson. Men Mårtensson har motstått frestelsen -- eller helt medvetet valt en mer nedtonad klang, en klang som ändå växer och blir musikalisk. Han är musiker och sa även någonstans att trilogins delar har varsin tonart. Och det stämmer.

- - -

Om jag ska komma med lite kritik kan sägas: verket har tre delar (Vägen bort, Vägen tillbaka, Vägen ut), men när jag läst ut del två kändes sagan tämligen komplett. Del tre kan trots det vara en god bok, jag har ännu inte läst den. Jag bara sätter ett litet frågetecken ifall verkets treklang bär.

Sedan kan man tycka att naturen borde ha mer skog, det är lite för mycket slätter. Men det kan vara författarens skånska miljöer som gör sig gällande och det må vara. Förresten sa han sig vilja ge lite Tusen-och-en-natt-feeling åt det hela som spärr mot alltför mycken tolkienism, så naturen kanske är medvetet vald. Hur som helst, jag kan bara lyckönska den som inte läst verket än, det är en guldgruva detta, här finns många godbitar. En viss unik ton dröjer sig kvar efter läsningen, och det är bra gjort eftersom prosan inte är utpräglat musikalisk utan enkel. Musiken finns där liksom immanent.

Verket finns att låna på bibliotek lite varstans. Samt som e-bok på Adlibris.

- - -

Ett citat kan ges för att visa på stilen:

... det rådde ett allmänt larm överallt på det stora torget i stadens mitt. Det var marknadsdag och här såldes och köptes allt som finns att köpa och sälja: matvaror, vapen, smycken, stolar, mattor och längst bort människor, såväl till arbete som till nöje.

Överallt, tätt packade, fanns stånd överfyllda med varor, staplade på brädor som låg över träbockar eller upptravade lådor. Och överallt, tätt packade även de, fanns människor som sålde, bjöd, prutade och köpte. Det var ett virrvarr, ett helvete för den känslige som älskar tystnaden och den rofyllda ensamheten, men ett paradis för den som älskar stoj och mynt. Marknaden på Albazdat är den största marknaden i landet och många säger att det är den största marknaden i det landet och många säger att det är den största marknaden i alla länder.

[Kapitlet "Albazdat" i Maktens vägar -- vägen bort]

"Maktens vägar -- vägen bort" och "Maktens vägar -- vägen tillbaka" är eminent läsvärda. Och de är inte linjärt förutsägbara med "kamp mot ondskan", utan har överraskande intrigtvistar, flott flödande miljöer och väsen, och personer med roliga namn som "Jore Duff", "Jarel" "Andira" och "Vaaz Algaz deRuin".

(Not: trilogin gavs först ut i början av 80-talet på Bokád. En nyare, lätt omarbetad version gavs sedan ut på Replik. Jag har läst den äldre versionen.)




Relaterat
Mårtensson som kritiker
Mårtensson: Vakthundarna
Jim Ballard