Recension: Wizardry and Wild Romance (Moorcock 1989)

Härmed en titt på fantasygenrens utveckling. Det sker genom att fokusera på så kallade "Amadisromaner", lyfta i Michael Moorcocks "Wizardry and Wild Romance".

Låt oss tala om Amadisromaner. Dessa florerade på 14-1500-talet. I och med "Don Quijote" fick de sig en knäck, den sorglige riddaren med rakfat som hjälm hade förläst sig på just Amadisromaner. Men allt var inte löje och förnedring; heroismen i dessa stories var sann, den talade till något metafysiskt äkta. Här skildrades drömmar som väntade på att förverkligas. Amadisromanerna, döpta efter verket "Amadis de Gaul", inspirerade ju conquistadorerna i deras jakt på sagostäder i nya världen, och man fann förvisso sina Cuzco, Tenochtitlan och Teotihuacan. "Diktning måste gå före de konkreta världshändelserna", som Jünger sa.

Förutom det var Amadisromanerna de första fantasyromanerna om man så vill. Det började med "riktig litteratur", med Eschenbachs Graalsstory, Tristan och Isolde, Mabinogion och andra innebördsrika verk, riddarlegender med en ideell kärna. Så kom flotta epiker och äventyrssugna swashbucklers och skrev fler berättelser om riddare, med element tagna från de gamla goda verken men nu berövade sin innebörd. Det var äventyr för äventyrets skull och "marvels upon marvels", såsom jakt på skatter, besök på förtrollade öar, möten med trollpackor och kamp mot odjur.

"Marvels upon marvels": detta var vad medeltidens riddarromaner urartade i. Det säger Michael Moorcock i "Wizardry And Wild Romance". Denna historik över fantasygenren utkom i förstone 1989 och finns nu i en reviderad utgåva (2004).

Så var hamnar vi? Den "episka", heroiska fantasylitteraturen levde förvisso vidare: det kom fler moderna verk skrivna med medeltidsepos som förebild -- även om det rådde ett visst interregnum mellan 1500-talet och det sena 1800-talet, då William Morris drog igång med sina historicismer. Moorcock skildrar genrens framväxt i sin bok men han gör sig som antytts ingen illusion om deras beständighet: det är bara äventyr, "marvels upon marvels". Det hindrar inte att det kan finnas en hel del innebörd i dem ändå, som i Tolkiens verk. Nog bör man se dem som de romaner de är; man ska undvika att jämställa dem med arkaiska legender à la Mabinogion, Conte de Graal osv, men för den skull behöver man inte slänga ut barnet med badvattnet. Det finns ingen lag som säger att all 1900-talsprosa måste vara degenrerad.

Man kan hitta ett och annat även i föregivet ytliga fantasyromaner -- ja, även i den cyniske Moorcocks egna texter! Han har utmålat sig själv som luttrad hackwriter, only in for the money med sina Eternal Champion-serier, men ibland finner även en blind höna ett korn. von Bek i "The War Hound and the World's Pain" finner ju sin Graal och ser även en skymt av himlen på slutet, överfalls av en känsla av förståelse. Och protagonisten i "The Dream of Earl Aubec" kommer till ett slott vid världens ände, och möter där en kvinna som manar honom att fortsätta ut i Kaos för att lägga nya länder under kunskapens spira; låt Ordning emanera ut mot kosmos ändar, från sanningens urkälla som är det Ena. Och i "The Sailor on the Seas of Fate" sitter några hjältar strandsatta och försöker förgäves finna vägen till Tanelorn, sanningens pleroma -- tills någon kommer på att de måste söka sanningen inom sig. Och vips står den skimrande staden för deras blickar.

Se där vilka esoteriska växlar man kan dra på en föregivet nihilistisk författare. Men författaren vet inte alltid vad han skriver; i skapandets högvarv befinner han sig i trans, onåbar för sina vardagliga fixa idéer. "When I am open I am the Artist, when I am closed I am Brion Gysin" sa denne poet.

Författaren kan hävda att han avser det ena och det andra med sin text, men som littvetare får man inte fastna i denna fälla. Sådan där intentionell kritik är ingen kritik alls; försöket att fundera ut vad författaren avsåg med sitt verk leder ut i blindo. Nej, man måste istället fokusera på VERKET, se texten i sig. Och Moorcocks texter i sig, granskade här och där, säger mig att där finns esoteriska spånor. Som jag försökt visa ovan.

Moorcocks fantasy är som Amadisromanerna, med en liten gnutta Don Quijote: det är riktiga äventyr men med en omisskännlig ironisk touch här och var. Och så finns här ju en hel del annat som gör dem värda sitt salt: rapp och elegant stil, behändigt format (inga tegelstenar) och förekomsten av roliga cross-overs à la Marvel. Och inte minst idén om Multiversums parallella världar: oändliga möjligheter, oändliga drömmar. Allting finns i Multiversum, i Guds minne går inget förlorat!




Relaterat
Svenska folksagor
Nibelungens ring: hela scenariot