Så blev den av till slut: Botniabanan. I min värld har det talats om detta projekt i femton års tid. Nu har jag åkt med underverket också, gjort en resa Härnta-Övik tur och retur. Så utan ironi lyfter jag på hatten för planerare, ingenjörer, SJ, Banverket, Norrtåg och inblandade politiker. Ni levererade.
På bilden överst ses ett tåg komma in till Härnösands station. Det är måndag förmiddag, 22 oktober i år. Tåget kom i tid. Och det var tur att det överhuvud kom för det talades helgen innan om trasiga tåg och elände. Ersättningsbuss hade inte varit ett alternativ för mig. Det var en nöjesresa, jag ville testa tåget: tåg eller inget! Buss är jag klar med. Det är bra att buss finns som backup. Men nu var det en nöjesresa mer eller mindre, jag ville testa denna mångomtalade Botniabana. Och det fick jag.
Tåget kom och tog mig till Övik på en timme. På nya sträckor körde man 180 km/h. På äldre, endast renoverade bandelar fick man köra typ 90. Det var många och långa tunnlar också. En av dem är visst en mil lång. Den ligger norr om älven.
Bilderna visar kupén där jag satt (ett slags lounge längst fram mot styrhytten), spår norr om Härnta, Gudmundrå kyrka i Kramfors, Ångermanälven och Trehörningsjöbygden. Samt Öviks station. Jag tog en bild av tågslutet, riktning söderut, mot Varvsbergstunneln till. Jag tog ingen bild av fören, tågtäten, framdelen som vette mot Åsbergstunneln. Lokföraren stod nämligen på trappsteget och tittade ut så jag ville inte ta en bild av tåget åt det hållet och riskera hojtanden om "inga bilder". - Sist en bild av glasgången som leder till trapporna ner till Öviks resecentrum. Mycket trappor, mycket höjd är det. Stationen ligger ju uppe på ett berg. Mer om detta i det sista sjoket bilder.
Botniabanan började planeras och byggas på 90-talet. Det gällde först järnväg Umeå-Övik-Bollsta, den egentliga Botniabanan. Ny räls och delvis ny bansträckning Sundsvall-Härnta-Sollefteå-Långsele är väl Ådalsbanan. Men här kallar jag allt Botniabanan. - Man började bygga den, mina föräldrar i Övik talade om den. Mamma ville så gärna testa den när den var klar. Men, God bless her, hon hann dö innan dess. Skulle ens jag få leva att åka med den undrade jag oförställt...? Det har ju varit problem med den. Signalproblem, inställda tåg.
Men nu funkar den någorlunda. Det handlar inte bara om att kunna åka och hälsa på sin pappa i Övik. Jag bodde själv i Övik 1974-1985. Resor söderut var då lite invecklat. Tåg fanns i Mellansel inåt landet. En förbindelse till denna stambana fanns, rälsbusslinje, men den åkte jag aldrig. I regel fick man ta buss till Sundsvall och därifrån ta tåget, det så kallade E4-tåget. Det funkade men var lite krångligt. När jag bodde i Uppsala 1985-2010 åkte man detta E4-tåg rätt mycket.
Men nu så: för en Stockholmsresenär gäller X2000 till Sundsvall, sedan Botniabana. Praktiskt och bra på alla sätt. Bara att byta tåg i Sundsvall. Botniabanan är typmässigt ett slags lokaltåg, styrlok och vagnar är liksom ett set som möjligen framgår av bilderna. Men man kör fort. Och komforten är bra, stolslayouten varierad och dann. På dasset tog det ett tag att hitta spolknappen men wtf.
- - -
Det nedre sjoket bilder visar Öviks station inför hemresan 23/10: "morgon, början, ljus" som Ekelund sa. Denna station är för sin del ett unikum: belägen uppe på en bergssida, mellan Varvsbergstunneln i söder och Åsbergstunneln i norr. Man kan praktiskt taget se båda tunnlarna från perrongen. Det torde vara Sveriges enda station med en sådan konfiguration. Det är en ingenjörsmässig prestation tycker jag.
Bilderna föreställer sedan Nätrabygden (tjusig dimma!), Kramfors flygplats i Västerasby, sedan en fabrik i Bollsta (rök i motljus, som guld) och sedan älven. Sist är det Höga Kusten-bron, E4-bron, landsvägsbron fångad genom tågfönstret. Tåget har sin egen bro några mil uppströms. Den bropassagen är fångad på bild 5 uppifrån i detta reportage.
Summa summarum: Botniabanan var en smått exotisk upplevelse. De nydragna bitarna gick genom helt okänt land. E4:an har jag åkt många gånger, tåg från Sollefteå och söderut via Kramfors och Härnta åkte jag under värnplikten (dvs delvis samma sträcka jag åkte nu), men de nya sträckorna, främst dem från norr om älven gick genom nya nejder. Och ankomsten till Övik "bakifrån" genom berget plus alla tunnlar, alla schaktningar man gjort - det imponerar. Sammantaget var därför min Botniabaneresa en intressant och stimulerande upplevelse, krönet på ett 15 års, ska vi säga, idéarbete.
Relaterat
Memoarer: Övik
Min värnplikt
Bertil Malmberg och Härnösand
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar