Melina Starr, 35, kriminalinspektör (forts)

Resumé: Det är hösten 2012. Melina Starr jobbar som polis. Hon undersöker en viss sekt av tenngjutare i Solna. Efter en räd mot deras högkvarter får man ett spår till en märklig koloni i Bottenviken. Den har grundats av folk från Atlantis. Atlantisfolket ger Melina och hennes kollega rådet att återvända till Stockholm och starta en andlig revolution. De seglar söderut med ett kristallskepp, helt inställda på att höja Sverige till en högre vibration. - Detta hände i del ett av "Melina Starr, 35, kriminalinspektör". Det publicerades tidigare i oktober. Nu kommer del 2. I morgon kommer upplösningen. Men det är inte allt: 2008 la jag upp en första följetong om Melina. Den utspelas tio år tidigare, 2002. I den mötte Melina diverse viktiga människor som Topsy och Aspilian, som även förekommer i dagens episod. Därför ges länkar dit på aktuella ställen. Men det är mest en service, allt ni behöver veta för dagens avsnitt berättas här, idag, i återblickar och sammanfattningar. Och i dagens avsnitt är det alltså 2012 och vi är i Stockholm. Det hela börjar i Melinas lägenhet på Folkungagatan.

Tid: 29 september 2012. Plats: en etta på Folkungagatan i Stockholm. Melina Starr satt i köket till denna sin lägenhet och drack honungsvatten: varmt vatten sötat med honung. Plus en ciabatta med Wästerbottensost. Hon var klädd i svarta jeans, grön blus och tofflor. Håret var fuktigt efter morgonduschen. Framför sig på köksbordet hade hon David Wilcocks ”The Source Field Investigations”. Hon tog en bit bröd, tuggade och tänkte förnumstigt på det hon läste:

- Minsann! Wilcock går på i stor stil. Mayakalender, modern kosmologi, tallkottskörteln och DNA-molekylens förändringar. Är detta svaret...? Kanske en del av det. Wilcock har själv, på annan plats, sagt: ”Jag är ingen Messias”. Nähä, men du måste säga det ändå...? Det är inte många new age-gurus som måste disclaima sådant. Alltså är det något märkligt med denne man. Han har idéer, han ordnar dem i en ny syntes kallat the Source Field – källfältet.

Melina drack lite honungsvatten och avslutade sin macka. Medan hon tuggade på sitt mustiga bakverk av finaste durumvete funderade hon vidare om författaren ifråga:

- ... Och han föreläser och driver sin sajt. Han har kontakter inom Black Ops, militären och så vidare. Redan som barn läste han böcker om telepati och reinkarnation. Ett underbarn. Men intressant. Oh well.

Melina satt alltså vid sin frukost och läste en bok. Men det verkar kanske lite banalt för den som läst om hennes senaste äventyr. Man frågar man sig osökt: vad hade hänt sedan dess? Tidigare i september hade hon ju, som den kriminalinspektör hon var, undersökt en konspiration som lett henne till Solna och till ett bergrum i norr. Slutligen hade hon med sin kollega hamnat på den gåtfulla ön Otilia där det fanns en Atlantiskoloni. Där hade man bevittnat anomalier, där hade man upplevt högre vibration. Och där hade man fått i uppdrag, eller tipsats, att återvända till Stockholm och starta en nyandlig revolution.

Hon och kollegan Cedor Lund hade tagit på sig detta. Hade de lovat...? De hade inte svurit, men de hade haft det som målsättning – det var deras mål när de bordade ett självseglande kristallskepp som tog dem söderut. Allt detta har berättats tidigare. Så vad hände sedan?

Skeppet seglade söderut. Det var ett Atlantisskepp som seglade med tankekraft. Melina styrde det med tankens kraft och hon klargjorde intentionen att styra mot Stockholm. Omsider for skeppet in i Stockholms skärgård. Det la till vid Gåshaga på Lidingö. Cedor och Melina gick i land. Men väl där kände de inspirationen för att höja Sverige till en högre vibration – den fanns inte längre. Ståendes i en skogsdunge under en mulen himmel, iklädda sina friluftskläder av goretex, i kängor och med ryggsäckar, allt det de haft för att utforska bergrummet i Norrland och vidare, sa Melina:

- OK. Vi är tillbaka i Stockholm. Uppenbarligen är läget ett annat här. Vibrationerna är lägre. Det svänger inte om denna omgivning så som det gjorde på Ottilia. Så vi får väl ligga lågt ett tag med vårt projekt att göra andlig revolution...?

- Exakt, sa Lund. Atmosfären är en annan här. Vi får åka hem och vila, omgruppera till våra respektive hem och sedan se vad vi ska göra.

Sagt och gjort. Man tog spårvagnen över Lidingö, så över till fastlandet till Ropsten och sedan T-banan hem, Melina till Söder, Cedor till Bromma där han hade en villa. Nästa dag var den 19 september. Melina vaknade i sin etta på Folkungagatan. Inspirationen för att starta nyandlig revolt var lika låg som dagen före. Melina ringde Cedor och man beslöt att helt blåsa av operationen. Omsider återgick Cedor till arbetet som kriminalkomissarie medan Melina skulle vara ledig några dagar till.

Hon ägnade några dagar åt att surfa på nätet och se hur det stod till i esoterismens marker. Var det förändring på gång? Svaret var: ja. Men det dröjde med resultaten.

Detta utspelade sig som sagt 2012. Melina kände väl till profetiorna att detta skulle bli ett märkesår. I den kinesiska kalendern var till exempel detta Drakens År, lovande ”stora förändringar och nedmontering av det gamla”. Och det talades om Mahdins återkomst, en muslimsk fridsfurste. Och det talades om en återkomst för hinduernas Kalki. På nätet gavs så kanaliseringar av änglar och högre väsen som sa att förändringar skulle komma, vi skulle snart få se dem rapporterade i media. Men inget sådant hade ännu kommit. Men sajterna ifråga sa oförtövat ”lugn, det kommer”....

Melina tyckte detta var lite frustrerande men hon spelade med. OK, något kanske skulle hända. Några dagar efter det att hon kommit hem, den 21, hade hon ringt upp sin gamle guru Aspilian och frågade vad han ansåg om det hela. Han vidgade bilden och sa att 2012 innebar två saker: en kosmisk händelse som kommer vid midvinter. Denna var ”så gott som säker” enligt honom: en galaktisk supervåg skulle träffa jorden då och höja oss från dagens materiella värld till en mer andlig. Vi skulle, som Aspilian sa, ”gå från 3d till 4d, från den tredje till den fjärde densiteten”. Efter att ha läst en viss blogg som förklarade detta var Melina med i spelet. Samma blogg hade förklarat Terrence McKennas "Timewave Zero", som kartlade världshistoriens förändringar enligt I Ching, ”Förändringarnas bok”. Denna tidsvåg kulminerade också 2012.

Detta, sa Aspilian, var den kosmiska, varafilosofiska realiteten. Sedan talade de andliga sajterna om förändring i vår värld, som skuldavskrivning, avslöjande av UFO-hemligheter med mera, men dessa dröjde på grund av elitmaffians vägran att ge sig. Redan 9/11 hade kastat den esoteriska utvecklingen bakåt, den hade fördröjt oss med 11 år vid det här laget. Men förändring skulle komma, eller var redan på väg i det dolda, i världen innan midvinter. Eller så skulle allt dröja, alla dessa nödvändiga förändringar i vår värld, om elitmaffian höll stånd. Men energihöjningen skulle komma ändå vid midvinter ty den var ”skriven i sten” sa Aspilian. Om allt annat dröjde kunde man i alla fall förbereda sig på supervågen, Timewave Zero, ”the eschaton, zero point, zero time”. Mayakalenderns slut 21/12. Och man förberedde sig genom att vistas i godhetens kvalitet, hitta friläget, hitta lugnet.

Detta sista kände Melina till sedan förut. Hitta lugnet kunde hon. Komma till ro, det visste hon vad det var. Man fick låta allt det andra – UFO-avslöjande, reformering av sammetsdiktaturen, upphörandet av skuldslaveriet – komma av sig själv. Man måste fokusera på vad man som individ kunde bemästra. Och Melina kunde bemästra sin egen andning. Alltså andades hon lugnt där hon satt och smälte maten, försökte komma till ro.

Hon tog ett djupt andetag. Så där. Nu var hon i balans. Och nu då?

Hon skulle träffa sin andre mentor, den hemlighetsfulle Topsy. Medan Aspilian var lagd åt esoterica, visdom och kunskap så var Topsy en operatör och agent, arbetande åt olika hemliga organisationer. Han var noga med säkerheten vid deras möten; Melina skulle t.ex kalla sig ”Alice”. Så hon hade hållit på formerna, ringt upp honom en dag och sagt att det var Alice, kan vi träffas? Topsy hade sagt att det gick bra. Han skulle höra av sig. Snart kom så ett brev i brevlådan som sa Johannes kyrka, klockan ett på eftermiddagen. Det var idag den 5 oktober. Och nu var klockan 10.

Melina ägnade resten av dagen åt research, åt att privat gå igenom vad det var hon ville veta av Topsy. Som info om dessa hemliga projekt som dök upp när man läste Wilcock och webbsidor som Project Camelot och Exopolitics. Vad var det med alla dessa Stargates och Looking Glass, var det något att fokusera på?

Vid tolvtiden stängde hon av datorn, satte upp håret, tog på sig den svarta jackan och skärmössan. ”Svarta solbrillor skulle ha varit pricken över i” tänkte hon, men lät det vara. Ett par lågklackade promenadskor sattes på, de skulle vara bra för 500-meterspromenaden till T-station Medborgarplatsen.

Hon gick ut och följde Folkungatan, spanade mot de skira himlarna med en aning blå himmel i väster. Medborgarplatsens T-station uppbringades; hon gick ner, visade sitt kort i spärren och åkte vad det led till T-Centralen. Där bytte hon linje och åkte till Hötorget. Ut i den friska oktoberdagen gick hon, passerade Konserthuset, korsade Sveavägen och Kungsgatan och nådde via en trappa Brunkebergsåsen. Efter några kvarter approcherades parken med Johannes’ röda tegelgotik. Hon eskalerade trappan framför tornet, styrde stegen mot entrén och gick in.

- - -

Det var mörkt i kyrkan. Väggarna utgjordes av mörkt tegel. Fönstrens glasmålningar släppte inte in mycket ljus.

Rummets frid fick henne i sin makt. Melina stannade upp och kontemplerade sin tillvaro. Ja, tänkte hon, nog lever jag ett märkligt liv. Seglar på odödlighetens sjö, pratar med delfiner och reser med kristallskepp, allt detta parallellt med en vardag som svensk kvinna, kriminalinspektör och skattebetalare. Gosh wow. Och nu står jag här i en kyrka och suger in platsens ande, genius loci. Frid och ro, rymd inom rymd, akâsha –

På en bänk i kyrkan satt en figur. Han vände sig om, såg på henne och nickade. Det var Topsy.

Han reste sig, denne smale figur med litet, kalrakat huvud och stålbågade brillor. Han var klädd i grå kavaj, blå jeans och vita Reebook.

- Alice, sa han. Angenämnt.

Det var täcknamnet hon skulle använda. Själv sa hon hans täcknamn, ”Topsy”.

De gick sakta ut ur kyrkan. Melina sa att hon gillade detta rum.

- Jag också, sa Topsy. Ett annorlunda kyrkorum, lite dunkelt. Som en katolsk kyrka eller en bysantisk sak. Men vet du om att det finns skyddsrum här under, en helt annan värld...?

- Nej, sa Melina när de kom ut i friska luften.

- Men så är det. Skyddsrummet Johannes. Det finns en nerfart på Regeringsgatan, kamouflerat som ett garage. Invigt 1955. Världens första atombombssäkra civila skyddsrum.

- Intressant, sa Melina, samtidigt som hon undrade varför Topsy berättade detta. OK, hon visste: mannen rörde sig hemvant i hemliga miljöer som dessa, tunnlar och hangarer, svarta projekt och hysch-hysch. Vad hon egentligen kände var: varför ska jag behöva höra om atomskyddsrum, vad tillför det min värld idag...? Vi har lämnat atomkrigsvärlden bakom oss. Men hon sa inget av detta, hennes självdisciplin höll hennes känslor inombords.

De gick nerför den breda fritrappan, korsade parken och gick till en krog där Topsy beställt bord. Melina skulle ju få veta hur läget var på Black Ops-fronten just nu. På vägen dit talade de om väder och vind, kulturnytt och internet. Väl framme gick de in, satte sig och kom i ordning.

- Jaha, sa Topsy, lite god mat i mysig miljö. Med trevligt sällskap. Vad vill vi ha?
Krogen var normalmysig med originalkonst och tygdukar, levande ljus. De var de enda gästerna. Det var bra för konspirativa samtal som detta. De tog varsin skaldjurspaté och fick sedan in vatten och vin. Medan de väntade knaprade Melina på en grissini. Topsy sa:

- Du hade en del du tänkte fråga om...

- Ja, sa Melina. Alltså, jag vet redan en del om läget 2012. Något kommer att hända. Disclosure kanske är på väg, Obama kanske har något budskap på gång, om han omväljs vilket verkar sannolikt. Och världen i stort tycks vara på väg åt rätt håll. Det är fred i Mellanöstern, det har inte gått att lura folk och länder som det gick förra året med Libyen. Syrien förblir oinvaderat.

- Korrekt, sa Topsy. Och...?

- Jag läser om dylika ting på vissa sajter, sa Melina. Och Disclosure nämns, forskare som David Wilcock och Steve Beckow nämner Black Ops och allt. Science fiction-grejer som visst ska vara verkliga. Looking Glass, the Cube, Marsbas, en amerikansk rymdflotta som kan åka dit i skytteltrafik, materiatransmitters, månbas, Stargates... TV-serien Stargate sägs återge vad USA kan göra på riktigt: upprätta dimensionsportar, kommunicera med aliens...

Man fick in förrätten. Man högg in på patén och nickade medan man mumsade. Det var fina grejer med vitfisk, räkor, scampi med mera, malt och blandat med äggulor och spenat, varvat med laxfärs och bakat i ugn, serverat med aioli.
Omsider sa Topsy, sedan man skålat och gjort allting heder:

- Det finns projekt. Men man behöver som lekman inte oroa sig. Visst, är man nyfiken kan man väl browsa aktuella sidor, som Project Camelot.

Melina nickade, hon hade läst denna sida och dess intervjuer med whistleblowers från de hemliga projektens värld.

- Men, sa Topsy, vissa projekt är nerlagda. Stargate är nerlagt, Looking Glass är nerlagt. Exopolitisk närvaro är ett faktum, men snart kommer väl Disclosure som du antytt.

- Gör det?

- Ja, antagligen. Eller så får vi vänta tills efter zero point.
Melina nickade igen. Detta var vad Aspilian sagt: antingen kommer disclosure snart. Eller så får vi vänta.

- Någon kanalisering, jag tror via Nidan Sheldie, har sagt: förändringarna IRL kanske dröjer. Men ascension blir av. Det räcker väl?

- Ja, sa Melina. Men jag vill veta.

- Vill du verkligen? Vill du veta vad jag vet? Vill du ha mina rynkor...?

Hm, nej, tänkte Melina och log åt vinken. Topsy visste mycket, han var insatt i de hemliga projekten. Han fångade hennes sentiment och sa:

- Dessa projekt är delvis åt det mörka hållet. Rädsla, konfrontation. Ta den beryktade Marsbasen. Den ska ha byggts som en återförsäkring ifall jorden gick söderut. Men vi vet ju att jorden är på väg åt rätt håll. Alla dessa sf-grejer med tidsresor och dimensionsresor säger förresten samma sak: man kan inte resa bortom 2012. Det går inte att se bortom 2012. Varför? För 2012 är zero point. Nollpunkten. Mayakalenderns slut.

Melina åt up sin paté, tog lite vin och såg ut genom fönstret. Hon såg en gata, hon såg en parkerad Saab 9-5 kombi: random gatumiljö. Hon kände redan till detta med Mayakalenderns slut vid midvinter. Men ”Nollpunkten” som Topsy nämnt: det ordet ringde en klocka. Hon sa:

- Det får mig att tänka på Ernst Jünger: ”Vi är på väg mot den magiska nollpunkten, och bortom den klarar sig bara den som har tillgång till inre, andliga reserver.”

- Spot on. När sa han det?

- 1929. ”Das Abenteuerliche Herz”, första utgåvan.

- Ja, sa Topsy och avslutade sin förrätt, han hade rätt. Vi är på väg mot en nollpunkt, okänt land, Terra Incógnita. Och andliga reserver behövs mer än förr.
Melina infogade att hon från ”annan källa” – hon nämnde inte Aspilian vid namn – hört att andligt fokus, meditation, inre koncentration var nödvändigt nu, nu mer än någonsin.

- Bra, sa Topsy. Fortsätt på den vägen. Gör vad som ger dig energi. Tänk positivt. Odla dina krukväxter. Eller teckna och måla, sjung, gör vad som helst som får dig att behålla lugnet. Det pågår en del omisskännlig mindfuck nu, i media och på nätet. Vissa sajter är inte att lita på. Man måste nyttja urtskiljning. Man måste sålla bland informationen. För den skull behöver man inte klicka vidare bara för att man hamnat på en sajt där det står ”kanalisering från Sirius”. Man får läsa budskapet och se om det vibrerar med en, om kontentan är godhet och verklighet. Om man blir lyft av budskapet eller om man blir orolig. Om de fakta som presenteras går att stämma av mot övrig info.

- Man lägger pussel, sa Melina.

- Ja, sa Topsy. Så som jag lärde dig förr.

Man hade arbetat ihop tidigare. Det var i slutet av 90-talet då man bl.a besökt USA och sett lite hemliga projekt, allt som del i en studie åt svenska försvaret. Något år dessförinnan hade Topsy värvat Melina för underrättelsetjänsten och haft henne som konsult i vissa ärenden. Han hade bett henne läsa vissa rapporter och komma med synpunkter. Hennes skarpa intellekt hade imponerat och resan till USA blev del i belöningen. Under 00-talet hade man haft mer sporadisk kontakt med den förekom.

Varmrätten kom, Escalope de veau Cordon Bleu. En tunn skiva kalvytter hade fått ett inlägg med kokt skinka och Emmenthalerost, vikts ihop, nypts ihop, stekts och serverats med rödvinssås. Till det potatisgratäng. Melina drack vitt även till detta medan Topsy tog husets röda.

Man lät maten tysta mun. Melina tänkte på vad hon hört. Ja, man fick fokusera inåt, som att teckna och måla. Men skulle hon stå ut med det, vara ledig...? Hon gillade nog att meditera och slå dank, besöka vänner och fara runt i stan, bese märkliga hus, öde parker och så vidare. Men samtidigt gillade hon att jobba, vara i farten på kontoret och åka på uppdrag. Hon framställde sitt dilemma till Topsy, frågade om hon skulle fortsätta vara ledig eller återgå till Rikskrim där hon ju ännu var anställd.

- Jag vet, sa Topsy: ansök om förflyttning. Du vet, det finns avdelningar inom kåren som sysslar med sådant vi snackat om nu.

Han pekade på sidan av näsan och blinkade. Aha, tänkte Melina, hide within department, som Rosooe White i Dallas. Arkiv X, svensk variant...!

Hon frågade inte mer, det gällde att inte prata bredvid mun även om de var ensamma i lokalen. För Topsy hade en poäng. Det kunde vara skäl att stanna på jobbet. Kanske, tänkte hon, skriva en rapport om besöket på Ottilia som hon och Lund gjort. Framställa det hela seriöst, nämna det hela i ordalag som ”oortodoxt fenomen som kräver oortodoxa metoder”, ”nyandliga företeelser som kräver specialkompetens”, ”esoteriska uppträden som bäst behandlades av sektor OV” och liknande. Sektor OV fanns förvisso inom kåren, det erinrade sig Melina medan hon åt upp det sista av kalven. Det var sektorn för ovanliga ärenden. Dit sändes rapporter om ESP, spökerier och liknande.

Hennes äventyrliga anda vaknade. Egentligen var det lite barnsligt. Världen var ju på väg åt rätt håll ändå. Och vid midvinter skedde uppstigandet, ascension bortom nollpunkten. Vad kunde ändra det? Men man måste ju göra något innan dess. Att sitta hemma och äta praliner hade hon inte lust med just nu.

Hon höjde glaset åt Topsy. Denne log brett och besvarade gesten. Han var verkligen smart tänkte hon, han var förvisso en god konsult i fall som dessa. Liksom hon varit konsult åt honom i slutet av 1900-talet när hon gett sina synpunker på rysk återhämtning, mellanösterns geopolitik, ostasiatiska optioner och amerikanska egenheter.

Det om detta. Och här är den tredje och sista delen om Melina som kriminalinspektör.

Relaterat
Melina Starr, kriminalinspektör: del 1
David Wilcock

Bild: S:t Johannes kyrka, Stockholm