torsdag 25 oktober 2012

Tro och otro: katolicism och ateism: Jünger


Edit 2021: nu finns min Jüngerbiografi på svenska, en bok där nedanstående text ingår. -- DN:s Susanna Birgersson har idag ett intressant inlägg. Hon diskuterar så kallade "nyateister" som förnekar gudar, änglar och esoterism men som ändå låter sig inspireras av religionen i form av myter, moral och konst. "[D]en schweizisk-brittiske filosofen Alain de Botton... säger att ateister borde låta sig inspireras av den tröst, moralism, gemenskap och pedagogik som finns i religiösa ritualer och traditioner." Hon nämner även namn som Christopher Hitchens och Sam Harris. Ateister kan söka kraft och energi från den meditation och den koncentration som troende har.




Det finns och har alltid funnits ett kraftfält mellan troende och ateister. Själv torde jag räknas till den troende skaran. Men jag har inte alltid varit det. Så jag kan känna igen mig i det sökande som Ernst Jünger ägnade ett liv åt. Han var en tysk författare som levde 1895-1998. Och på 30-talet gjorde han till exempel en Brasilienresa. Han skildrade den i sedvanlig ordning och gav ut den efter kriget som ”Atlantische Fahrt” (Atlantresa, 1947).

Centralt i denna skrift är när han besöker tyska munkar i ett benediktinkloster. Jünger inspireras av mötet, han fascineras av dessa kvietister som tycks besitta en stor glädje – glädje trots att de avsagt sig det yttre livet med alla dess glädjeämnen! Så märkligt, så konstigt; det kan väl inte stämma...? Klosterlivet är ju hårt och dystert, det ”vet” man ju...

Jünger besöker klostret och förvånas, stimuleras. Det inrutade livet intresserar honom, klosterregeln; det kanske påminner honom om det militära. Disciplinen blir för munkarna till ett slags andlig bodybuilding, klostret blir en ”idrottsförening för det inre sinnet”. Jünger sa sig på annan plats gilla jesuiterna för att de stod för ordning – och ordning härskade förvisso i Arbetarens värld som han levat i före Brasilienresan. Där fanns ingen glädje. Men det fanns hos dessa benediktiner. Vi ser inte vad vi ser av en slump, vi möter de människor som motsvarar våra inre förändringar har Jünger hävdat – och i så fall motsvarade dessa glada munkar en inre vänding hos honom, en Kehre till musiska marker. Det är bort från titaner till förmån för olympiska gudar, bort från dödens land till livets. Det är ner till vattenrika nejder; resesklidringen ifråga innehåller ju också mängder av naturskildring, bilder av ekvatorns paradisiska nejder, denna sista rest av en varmare period i jordens historia.

Så visst satte detta munkamot, detta glorifierade munkmöte sina spår, men omvänd blev han inte för den skull. Det skulle dröja sextio år till.

Låt oss titta närmare på den fromme, religiöse Jünger. Det är lite invecklat det hela. Det visar på den diskrepans mellan profant och heligt som Birgersson försökte överbrygga i dagens DN. Ta bara ordet ”religiös”, det är kanske inte det första man kommer att tänka på för en sådan som Jünger. Snarare ses han som fritänkare, anark, möjligen ateist och nihilist; det är populärbilden av "I stålstormens" och "Der Arbeiters" författare. Men skärskådar man hans böcker från krigsdagboken och framåt så är det mycket Bibelläsning, tal om Gud och det gudomliga, om nåd och trygghet och om ateismens baksidor. Det talas om mycket annat också, det medges, men det religiösa är en aspekt som aldrig uteblir från böcker som "Heliopolis", "Eumeswil" och "På Marmorklipporna". Den sistnämnda hade ju sin fader Lampros i en brännpunkt.

Ändå medger Jünger stundom att han inte riktigt når fram, det är mycket tvivel på vägen. Som hos Ortner i "Heliopolis":
Jag räknas till dem som världsångesten driver till altarna. Jag följer budorden och efterlever lagen. Ändå känner jag i mitt innersta hur mysterierna har förlorat sin kraft och att bönerna inte når fram.
Här har vi ett dilemma för många kulturmänniskor: man ser på kyrkorna, man hör psalmerna och tycker att detta är vackert och fint, gammal kultur som bär på traditioner, en krets som bjuder ett credo och en väg att följa – så det kanske är något för mig också...? Så man följer buden och läser Skriften men det vill sig inte, ”man sneglar ändå mot de tvivelsjukas skara” (Malmberg).

Att ge sig hän låg inte för Jünger. Allt skulle företas med noga förberedelser, ett veritabelt pionjärarbete, ett andligt broslageri måste till innan han vågade sig ut i det okända, som han sa i krigsdagboken och konkluderade: ”Jag måste snarare ha Gud bevisad för mig innan jag kan tro på honom” (Paris, 18 juli 1943). En dylik "gnosticism" vore så klart en väg för honom, att med kunskapen (= gnosis) som medel nå det gudomliga – men man såg honom ju heller aldrig ta denna väg! Han redogör aldrig för några läsningar av gnostiska evangelier, av studier i teosofi eller antroposofi eller veda eller dylikt. Och gjorde han det satte det föga spår i hans andliga approach; spekulativ och sökande var han nog men på ett styvnackat sätt.

Som sagt konverterade han till slut, på 1990-talet, men då skedde det i hemlighet. Varför? Det är detta man kan kalla ett esoteriskt underskott i Jüngers texter: för en författare som sysslar så mycket med tankar kring döden och det kommande, om Gud och ateism och tro och allt, så saknas ändå – tro!

Jünger och andlighet är som sagt en invecklad historia.

- - -

Bertil Malmberg nämndes ovan. Låt oss betrakta ett annat citat av honom: ”Diktaren når icke det heliga rum dit han visar dig väg.” (”Diktaren” ur ”Sångerna om samvetet och ödet”)

Här finns kanske en tråd att spinna vidare kring, för även om Jünger är lite styvnackad när det gäller det religiösa så kan hans texter i ämnet vara synnerligen inspirerande. Jünger visar vägen mot mycken fromhet och religiositet även om han själv inte alltid når dit.

En central bok för den fromme Jünger är "Eumeswil". Berättarjaget, Manuel Venator, säger där till exempel att han börjar dagen med att be, att tona in på det gudomliga. Denna akt – bönen, intoningen – sägs vara en central mänsklig drift, lika viktig om inte viktigare än sexdriften; ”vidriga ting väntar om den uteblir”. Ord som dessa hör inte till vardagsmat i vår tid. En psykolog skulle skratta åt den och till och med en sedvanlig kyrkoman skulle tveka att yttra den. De enda som omfattar den är väl kvietisterna och de tiger, trogna sitt namn (jfr eng. quiet). Ingen tvekan råder däremot om att Jünger här säger något centralt om vad bön är, bön som meditation.

Mer som yttras i denna ”Eumeswil” är till exempel glaset vatten du ger den törstande är större än oceanen, sagt av en rysk munk, och det kan inte bli mer pregrant kristet än så. Det behövs en Jünger för att lära oss vissa fromma elementa dessa dagar. Hans anark i detta Eumeswil kan ses som inbegreppet för denne moderne profet, en guru fri från alla bindningar. Uwe Wolf kallar för sin del denne anark för gudsomedelbar, en individ med något slags direktkontakt med de högre världarna. Om Jünger själv hade denna kontakt är oväsentligt här, minns Malmbergs poem om diktaren som vägvisare. Jünger-som-författare har dock enligt Wolf samma roll som öknens profeter under Gamla Testamentets tid (och Jesus och hans lärjungar under Nya Testamentet): en andlig gerilla, en anarkisk rörelse som står fri från ett stelnat religionsväsen. Präster och kyrkor må behövas säger Wolf, de förvaltar Ordet och Traditionen, står för kontinuiteten, men uppgiften för den frie anden är i alla tider att komma med impulser, med nytolkningar och påminnanden om gamla bruk som fallit i glömska.

Jünger talar ofta om teologi, han hoppas på en renässans för denna vetenskap; detta är åter något som kan förvåna en modern läsare. Men Jünger fattar begreppet i dess basala mening, som teosofi i vid mening, en lära om Gud och det gudomliga som håller på att gå förlorad för de breda massorna. Teologin som akademisk disciplin ger han föga för; iställer är det kyrkofäder, profeter och mystiker han odlar. Mystiker och kvietister kallas till fanorna, de och andra må kultivera teologin så att den åter ska spira, åter vitna till skörd för att tala med Kristus.

Vad gäller just kyrkofäderna, namn som Origenes, Chrysostomos, Paulus och andra, så hade Jünger en komplett utgåva av deras skrifter lätt tillgänglig vid skrivbordet, en halv böj neråt till höger. Även i ”På marmorklipporna” nämns dessa kyrkofäder som ett nödvändigt inslag i privatmannens bibliotek; de blir till ett tecken, en symbol, ett värn mot den nihilism som hotar i markerna:
Bokraderna fortsatte ut i den lilla hallen, och de följde trappan, som ledde uppåt, ända mot herbariet. Här stod kyrkofäderna, tänkarna och de klassiska författarna från äldre och nyare tid...
Jüngers positiva bild av den katolske prästen i denna bok, fader Lampros, är åter ett ovanligt inslag i vår moderna kultur: prästen som hjälte. I likhet med sin motsvarighet i ”Heliopolis”, pater Foelix, har denne Lampros biodling som attribut, en pregnant symbol för natur, flitighet och arbete-som-kärlek. Ska han likt en Zarathustra begå honungsoffret för att besegla symboliken i detta...?

- - -

Åter till Jüngers privata sökande. Här kan man säga att det smärtar att se hans tveksamma närmande till kyrkan, till katolicismen som det var frågan om i hans fall. På 20-talet var han till exempel fascinerad av Chartreskatedralen som miljö och sinnebild, han frågade sig om man inte borde döpa den nyfödde Ernstel katolskt – varpå Gretha snabbt gick och döpte barnet protestantiskt. Jünger lät sig nöja även om han ofta svartmålat protestantismen sedan dess, klagat på dess nihilism och sterilitet – men han var själv döpt inom denna kyrka och upprätthöll väl ett slags vapenstillestånd mot den. Så låt oss glömma vad han anser om protestantismen och åter till katolicismen!

På 30-talet besökte Jünger som sagt Brasilien och ett benediktinkloster, detta gjorde intryck – och ett besök i ett annat kloster på 1980-talet var också betecknande; hos munkarna fanns en tillfredsställelse som om de tagit droger enligt Bo Cavefors (webbsidan ”Cavefors Position” 1/11 ’05). Ett lugn, uppnått utan substantiella droger: de var höga på Gud. Sedan åkte Jünger enligt uppgift hem och avnjöt två haschcigarretter, utan effekt. Detta är en smärtsam bild, hur Jünger liksom vill tro men inte kan, hur varken droger eller böner tycks hjälpa för att nå frälsningen. Kanske hade han för höga krav, kanske var han för inbiten och styvnackad. Man sätter sig inte gärna till doms över en ädel figur som Jünger. Han har dock lämnat ut sitt själsliv i böckerna så därmed må det vara fritt fram – inte för att vara skadeglad, utan för att teckna en bild av detta med hur man närmar sig ett credo.

Jünger övergick till katolicismen på 90-talet. I hemlighet. Cavefors sa för sin del att Jünger ansåg en präst nödvändig för en sökare; den katolske prästen är ingen inkastare till paradiset, med dock ”oskattbar - - - han är inte vägen mot målet men underlättar resan dit.”

Vi behöver här inte ironisera hur ”den gudsomedelbare anarken” till slut föll på knä inför altaret. Var och en blir salig på sin fason. De spridda esoterismerna och teosofierna i Jüngers texter är goda ledstjärnor på vägen för en sökare, och de blir inte mindre fascinerande när man vet hur svårt privatpersonen Jünger hade det att verkligen finna en tro.




Relaterat
Ernst Jünger -- en biografi
Ernst Jünger -- A Portrait (2014)
Heliopolis (1949)
På Marmorklipporna (1939)

Inga kommentarer: