tisdag 30 oktober 2012

Melina Starr, 35, kriminalinspektör (slutet)


Resumé: Melina Starr jobbar som kriminalinspektör. Efter hemkomsten från ett uppdrag möter hon sin gamle mentor Topsy. Denne berättar om de hemliga projektens värld. Ska Melina bli agent eller ska hon fortsätta som polis...? Eller ska hon bara ta ledigt, surfa på internet och äta praliner...? Inför ascension 21/12 spelar ju inget någon roll längre, inget utom en positiv, affirmativ inställning. Del ett i denna följetong gavs här och del två gavs här.




Melina sökte bland knapparna på maskinen. Få se tänkte hon, vad ska jag ha... kaffe med socker... just det. Det var ett tag sedan.

Maskinen kickade igång. Bönor maldes i dess inre. Snart rann en brygd ner i den gröna kopp hon ställt på droppbrickan. Och snart var koppen full. Vilket mirakel. Hon tog koppen och skulle just lämna fikarummet då en rundlagd figur kom in.

- Lund, hej! sa hon glatt.

- Men tjena Melina, sa hennes chef. Visst ja, det var idag du började. Well, full fart då?

Klockan var åtta på morgonen. Det var den 8 oktober. Melina hade beslutat sig för att återgå till sitt arbete på Rikskrim. Topsys idé om att söka förflyttning till sektor OV hade för sin del prövats men visat sig omöjlig. Denna sektor för omöjliga fall, typ spökerier och annat, hade visat sig nerlagd. UFO-fallen låg för sin del under SÄK. Och dit var det svårt att få förflyttning. Men som anställd kriminalare hade hon förvisso ett pågående fall som innehöll en konspiration av tenngjutare och en Atlantiskoloni i Bottenviken. Så det kunde hon ju roa sig med att fullfölja tiden fram till midvinter, då det var ascension och ajöss till 3d.

Hon hade med andra ord kontaktat sin chef kommissarie Cedor Lund och bett att få komma tillbaks. Och han hade beviljat det, med början 8 oktober. Tiden mellan den 5, då Melina hade ett konspirativt möte med Topsy och idag, hade hon spenderat på internet. Hon undersökte alla aspekter av Timewave Zero, ascension och Disclosure hon kunde finna.

- - -

I fikarummet på Rikskrim, polishuset på Kungsholmen i Stockholm. Lund hade lite tankspritt noterat att Melina var tillbaka, trots att han ju ordnat det hela. Full fart hade han sagt och Melina sa:

- Ja. Jag har gått igenom tenngjutarfallet. Jag har alla data i huvudet. Nu är det bara att kolla upp rapporterna och söka vidare.

- Bra, sa Lund och gick fram till maskinen för att ta en kaffe. Förresten, jag har ordnat ett förhör med Julita idag. Tenngjutarmadamen.

- Sweet, sa Melina. Jag är gärna med. Jag ska kolla upp vad jag har om henne.

- Vi får samordna klockan nio, sa Lund. Förhöret är tio.

- Okie-dokie, sa Melina och gick bort till sitt kontor för att dricka kaffet. Det naturliga hade kanske varit att sitta ner med sin chef och snacka och fika men hon gjorde inte det. Hon hade för vana att fika på sitt tjänsterum när hon kom på morgonen. Hon gillade kaffet man hade i denna maskin, ett slags människovänlig espresso. Bönorna maldes på kommando men det blev ingen überstark espresso som på restauranger. Kanske hade Lund haft något mer att förtälja, något mer tjänsterelaterat. Men det fick komma senare. Man hade ju redan, på stående fot och effektivt som få, gjort upp om förmiddagens program.

Längs en linoleumgolvad korridor gick hon, förbi dörrar med andra tjänstrum, tills hon nådde ett som hade skylten ”Melina Starr, kriminalinspektör”. Hon låste upp, gick in i den lilla 3 gånger 5 meters smatten, ställde koppen på bordet, tog av sig Pinewoodjackan och såg ut genom fönstret. Hon såg hustak på andra sidan gatan. Om hon sträckte sig kunde hon se ner på Mätressgatans parkerade bilar. Himlen var blå denna dag, en klar höstdag. Livsandarna steg och det var en lust att leva. Melina kände rimlig entusiasm för dagens bestyr, även om hon inte hade några större visioner för höstens arbete. Det handlade väl mest om att knyta ihop tenngjutarfallet, skriva en lagom rapportmässig rapport om besöket på Ottilia, dricka fikarumsespresso, äta tjänstelunch, fara runt i tjänstebil och ha sig. Vid midvinter var det ju slut med tillvaron i 3d. Ascension, remember...!

Melina satte sig vid HP-datorn, slog på och gick ut på nätet. Hon browsade sidor lite här och där och fastnade till slut för en tråd på Skalmanforum: om 22 LR:s effektivitet som mordammunition. Sedan kollade hon upp vad hon hade om tenngjutarsekten och Julita.

- - -

Vid niotiden mötte hon Lund och snackade igenom upplägget: tenngjutarsekten, Julitas roll med mera. Sedan, vid tio, förhörde de henne i ett förhörsrum. Stämningen var avspänd till en början. Melina gick efter te åt Julita. Men sedan, när man frågade denna valkyria vad hon visste om ön Ottilia, sa hon bara:

- Det borde väl ni veta som varit där...?

Det var en överraskande vändning. Atlantisfolket på Ottilia hade alltså ännu kontakt med tenngjutarsekten. Vart skulle detta leda?

Melina återtog kommandot genom att säga: ”Det är vi som ställer frågorna här.” Man fortsatte med att pumpa Julita på ockulta hemligheter, men hon svarade svävande. Man släppte henne efter en timme. Hon leddes ut av en polisassistent.

- Och nu? sa Lund.

- I say screw it, sa Melina. Vi skriver en rapport och begraver fallet. Vem vill att vi gräver vidare? Och vem vinner på det? Ja, det finns en ö i Bottenviken med Atlantisflyktingar. Och ja, de har känningar i vår civilisation, i vardagens Sverige, i Stockholm med t.ex dessa tenngjutare i Solna. Men vem kan ta till sig denna info? Som du märkte själv när vi kom tillbaks från Ottilia: det finns ingen grogrund för esoterism i det här landet.

- Sant, sa Lund.

Och ändå, tänkte Melina, måste världen, kommer världen att bli esoterisk så det räcker vid midvinter. Sicken paradox. Men hon tänkte inte bära bördan att upplysa världen eller ens Sverige, eller ens polisledningen, om esoterismens elementa. Så att skriva en skitrapport om fallet och lägga locket på vore kanske det bästa.

Esoterism, att söka inåt för att hitta sina andliga reserver, det var hennes agenda. Men den gick inte att förena med jobbet just nu. Världen IRL var ju låst, 9/11 hade hållit utvecklingen tillbaka som Topsy sa. Vem var då hon att slåss mot väderkvarnar.

- - -

Love always, det är Melinas credo. Agape, andlig kärlek; glöm det där med eros. Hon ser på världen och ser sig själv. Brothers and sisters, I love you tänker hon. Hon tänker ibland på engelska för att det är enklare så. Hennes pappa var engelsman och henns mor svenska. De pratade både svenska och engelska hemma i Sålunda på 80-talet. Fadern hette David Starr, modern Anna Bådebäck.

Melina är svensk medborgare. Hon rör sig dagligtvis mest med svenska. Men i andliga fall flödar tanken lättare för henne med engelska. So that’s why her creed is Love Always.

Nåväl. Hon är i balans. Harmoni råder i hennes liv. Utredningen kring tenngjutarna resulterade den 10 oktober 2012 i en rapport. Rapporten fastställde att något brott inte begåtts. Således är Julita, Eskil Finholm och deras vänner off the hook. Och Melina kunde ägna sig åt andra fall. För att stilla sin andliga nyfikenhet fick hon till exempel lust att ta en ny titt på bergrummet i Norrland. Hon hade tänkt ta Lunds Ford Mondeo som svepskäl. Denna lämnades ju på en skogsväg några kilometer från bergrummet när de skulle undersöka detta komplex.

Men vid samtal med Lund visade det sig att han redan tagit hand om den biten. Forden hade återbördats till Stockholm. Det gjordes genom att Lund ringde upp Grönsele polisdistrikt och bad dem kolla in bilen. Jodå, den stod kvar. Så skickade han nycklarna med rek och några dagar senare kom bilen till stan, nerkörd av en Grönselepolis. Denne avtackades och fick ta tåget tillbaka.

Så gick det till när Lund fick sin Mondeo tillbaka. Så vad skulle Melina göra nu? Inget särskilt. Hon skulle fortsätta som polis. Den 11:e och 12:e förflöt med rutinarbete. Eftermiddagen denna fredag den 12 åkte hon sedvanligt hem, tog en dusch och kokade en kopp te. Hon satte sig i salongen med sin läckert gröna gobeläng, sin sköna soffgrupp och sina brunbetsade väggar. Fönstret mot Folkungagatan bildade en skiftande fond medan solen gick ner och tände himlens alla färger. All denna atmosfär noterade hon undermedvetet medan hon gick mot datorn, som hon satte sig vid. Tekoppen ställdes på ett sideboard.

Hon slog på datorn, hittade en wordfil och skrev:
Jag är Melina Starr. Jag är 35 år. Jag kan det jag kan och vet det jag vet. Och just nu, inför ascension, handlar det om att vara, inte om att göra. There is nothing we have to do, everything we have to be. Mitt jobb ger mig inte så mycket längre men det är väl OK. OK att ha ett socialt sammanhang att gå till...? Ja whatever.

Ascension närmar sig. Det är spikat. Min målsättning är att följa med Moder Jord när hon stiger upp. Och ni andra, om ni vill – följ mig in i Ljuset.
Love Always,

Melina
Hon slår av datorn och dricker upp teet. Hon ser mot himlens skira färger, rosa strimmor i guld. Melina Starr är en människa.

- - -

Tillägg: sedan denna följetong postades har jag skrivit och lagt upp en uppföljare. Vad hände Melina Starr i nådens år 2013...? Om det berättar jag här.




Relaterat
Melina Krim, del 1
Melina Krim, del 2
Wilcock: The Source Field Investigations

Inga kommentarer: