Svenssongalaxen: Följetong: Melina Starr, 35, kriminalinspektör

Om Melina Starr har jag berättat förut. Detta var hennes första äventyr här på bloggen, berättelsen om en andlig resa. Denna resa företogs då hon var 25. Nu är det 2012, Melina är 35 och hon har utbildat sig till polis. Hon har gått polishögskolan, jobbat som polisassistent med sedvanlig patrullering och nu, slutligen, blivit kriminalare. Och vad hon finner under ett visst fall kommer att förvåna även henne, som den luttrade esoteriker hon är.

1.

De tog skydd bakom en container. En kvinna i svart fjällrävenjacka, svarta ridstövlar och ljusbruna ridbyxor kikade fram runt hörnet, spanande mot en tvåvåningsbyggnad i korrugerad plåt. Hon hade blont hår i hästsvans och regelbundna drag, rak näsa och blå ögon. Runt midjan bar hon ett pistolhölster med en 9 mm Glock. Hon hette Melina Starr.

- Så det är där inne de finns, sa Melina när hon återgått i skydd.

- Ja, sa kommissarie Cedor Lund, en 50 års sälle med hängande kinder, fetmage och djupt sittande ögon.

- Jag kan inte tro det, sa Melina. En konspiration av tenngjutande figursamlare, med högkvarter i ett nedlagt magasin...? Mitt i Solna...?

- Men börja tro då, sa Lund. Vi ska snart ha dem framför oss, livs levande.

- Men alltså, sa Melina, vad är det som är så farligt med att gjuta och samla tennfigurer...?

- Vänta och se, sa Lund.

Platsen var Sverige och tiden var Den femte post-atlantiska eran, närmare bestämt år 2012. Detta var en fin tid, en strålande epok i kölvattnet efter Atlantis sjunkande i havet – en tid präglad av vetenskapliga framsteg och en begynnande esoterisk återkomst, en renässans för den ockulta vetenskap som gjort Atlantis stort. Vad detta har att göra med denna ingress, med poliserna som beredde sig att storma tenngjutarnas näste, det ska vi snart få se.

Lund anropade en annan styrka, en fyrmannagrupp som skulle ta sig in i huset bakvägen. Själva, det vill säga han, Melina och tre specialpoliser, skulle ta sig in via huvudentrén.

Melina hörde med ett halvt öra på chefens radiosnack. Hon hette som sagt Melina Starr och var polis, kriminalinspektör. Hon var vid denna tid 35 år gammal. Hon föddes 1977 i Sålunda, en stad i Sveriges hjärtland. Redan som ung var hon en subtil operatör, en esoterisk goding. Åren från 15 till 25 hade hon ägnat humaniorastudier, friluftsliv och arbete som cafébiträde. Hon knöt även kontakter inom operativa nätverk av skilda slag, en gråzon mellan underrättelsearbete och andlighet. De mentorer och stödpersoner hon hade var, kan vi nämna parenteteiskt, hennes syster Zinnia, gurun Aspilian samt Topsy som självironiskt kallade sig spion. Om ett möte hon hade med Topsy berättades här. Det var 2002 inför hennes andliga resa. Aspilian lärde henne för sin del att kunskaparen måste vara en krigare. Man måste ha en viss soldatisk hårdhet för att tåla de emotionella stormar som kan möta en i det andliga sökandet.

När Melina var 25 hade hon gett sig ut på en andlig resa. Hon hade rannsakat sig själv, lyssnat inåt och funnit ökad frid. Resan var med andra ord lyckad. Hon fann vad hon sökte. Efter det hade hon återvänt till sin barndoms Sålunda. Där hade hon återigen arbetat på caféet, nu som föreståndare. Hon hade därtill läst böcker om alltifrån pistolskytte till pyramidens hemligheter och tränat, fysiskt och psykiskt. Sedan hade hon sökt till polishögskolan.

Hon ville vara aktiv, lösa brott och tjäna samhället. Det var, kan man säga, hennes soldatiska sida som hon ville förverkliga. Hon ville för den delen inte bli militär, trots att armén vid denna tid börjat värva kvinnor en masse. Hon gillade inte fältuniformen, hon förstod inte hur hon iklädd fältbyxor och kängor skulle kunna få det se snyggt ut. Hellre då polisens mörkblå stass.

Men var inte detta ett ytligt synsätt? Men sådan var hon. Därför även denna utstyrsel med ridbyxor. Hon ville inte ha jeans, hon ville inte ha slacks. Ridbyxor däremot, det ansåg hon vara höjden av stil. Och till ridbyxor passar endast ridstövlar. Det ena ger det andra. Vad gäller Melinas läggning i övrigt, hennes unika livsstil, så gillade hon nog friluftsliv, pistolskytte och annat vagt militäriskt, men fältuniform ville hon slippa. Därför polisen, inte armén.

Den som nu undrar om hon med sina ridstövlar och skjutintressen var någon manhaftig chinona, tror fel. Hon var jämte sin aktiva framtoning mucho quicho. Hon hade många strängar på sin lyra. Hon var till exempel andlig som få. Och som person och som kvinna hade hon älskat män. Just nu var hon singel.

Melina antogs till polisen. Hon flyttade till Stockholm för polishögskolestudier. Hon gick ut 2008. Därefter jobbade hon som polisassistent i Halmstad i några år. Hon tog hand om fyllos, avstyrde lägenhetsbråk, spårade stulna bilar och patrullerade, både gåendes på stan – i mörkblå dress, hölster, båtmössa och poliskängor – samt i bil. Sedan hade hon gått en ny kurs. Efter den hade hon blivit kriminalinspektör i Stockholm. Då behövde hon inte gå uniformerad längre. Då kunde hon låta sin personliga stil prägla arbetsdräkten, som detta med ridbyxor och fjällrävenjacka.

Hon gillade kriminaltjänsten och var duktig på det hon gjorde. Att förhöra folk, analysera data, läsa och skriva rapporter – detta var gefundenes Fressen för henne. Hon var singel och levde för sitt jobb. I övrigt, socialt på jobbet, så mötte hon den råa tonen kollegerna emellan, snacken om trav och fotboll, bil och villa och så vidare med sin inre frid. Hon var som sagt redan andligt tränad. Men att balansera ett andligt liv med polisarbete var inte alltid lätt. Hon kunde tänka sig att vara sin egen, jobba som privatspanare eller andlig konsult. Dock hade Cedor Lund, kommissarien med vilken hon utredde detta fall, visst intresse för bildning och annorlunda perspektiv. Hon var inte direkt bundis med honom men de jobbade bra ihop.

Melina var alltså kriminalare vid tiden för denna berättelse. Hon var polis och hon hade utrett ett fall som ådagalagt en konspiration – av tenngjutare. Det var bara en smärre gruppering, en liten inbiten skara. Men här – skulle det visa sig – skulle man få ledtrådar till bättre länder, djupare esoterism. Men först skulle man hala hem bytet, storma bastionen.

Lund fick ett anrop. Hans knogar vitnade om Nokiamobilen.

- De har gått in. Då kör vi!

Han och de tre piketpoliserna, k-pistfolk i svarta uniformer, stormade iväg över gården mot entrén. Melina följde i bakhasorna.

En dörr bröts upp, man hamnade i en förhall med flera trappor, och tätmännen sprang uppför den vänstra. Melina som kom sist fick infallet att ta den högra.

Hon gick sakta uppför trappan, drog sin 9 mm Glock och kom via en gång till ett stort rum med ett lysrör i taket. Fönstren var förtäckta. Runt ett bord satt en grupp människor, sju stycken närmare bestämt.

Doften av smält bly låg tät i rummet. På en arbetsbänk syntes en spisplatta, Prince August gjutformar av gummi samt tackor av gjutmetall. Alla övriga poliser, både de i andra omgången och hennes egen, hade försvunnit. Nåväl, de kanske skulle komma snart. Men Melina iddes inte vänta; hon höjde sin pistol och rusade ut i rummet, skrikandes:

- Det är polisen, upp med händerna!

Detta överraskade sällskapet i rummet. De sträckte händerna i vädret.

- Nu har vi er till slut, tenngjutare! sa Melina där hon stod med dragen pistol.

- Hallå, vänta nu..., sa en ur den överraskade gruppen, en skallig man med stålbågade brillor. Han satt vid bordsänden.

- Och du är...?

- Jag är ledaren för denna grupp. Eskil Finholm.

- Själve överfanatikern!

- Nej, sa mannen. Jag vill väl. Jag vill bara gjuta tennsoldater, måla dem, samla dem och byta dem med likasinnade. Som här.

Han svepte med handen över lokalen och vännerna kring bordet. På själva bordet låg omålade exemplar av Prince August-figurer: karolinska ryttare, indianer, fotbolsspelare. Melina sa:

- Så du försöker säga oss att du är en fin grabb?

- Jag säger ingenting; ni får förklara er, varför ni stormar in här med dragna vapen.

I samma ögonblick ryckte resten av piketstyrkan in, något försenad; den hade gått vilse. Alla åtta inklusive Lund. Man kom genom en dörr i ett hörn. Det var en annan väg än den Melina tagit.

Lund kommenderade poliserna, som gick till aktion och slängde ner gruppen kring bordet på golvet, handbojade dem, skrek och hade sig. Shit, tänkte Melina, jag hade just fått ledaren att börja tala. I samma ögonblick såg hon en kvinna vid andra bordsänden som inte blivit handbojad, så hon stoppade pistolen i hölstret och gick fram till henne. En blond valkyria, en given statist i en vikingafilm om någon sådan skulle göras, klädd i blekta jeans, mörkblå Peak Performance-tröja och rosa sjal med paljetter.

- Det var en fin sjal, sa Melina och drog kvinnan med sig.

- Tycker du? sa damen, skärrad över vad som hänt, men glad över att någon tog sig an henne.

- Visst, sa Melina. Hon ville vinna denna figur, ta henne avsides och se om hon kunde ge upplysningar.

Man kom till ett litet pentry, satte sig ner på två pinnstolar.

Kvinnan visade sig heta Julita.

- Så vad är det här...? sa Melina.

- Det här, sa Julita och såg bedrövad ut, är en konspiration av så enorma dimensioner att du inte kan fatta det. Det är...

Hon dolde ansiktet i händerna och började gråta.

- Så ja, sa Melina och la handen på hennes axel. Om du berättar allt för mig ska jag ordna så att du får mildare behandling.

Bra tänkte Melina, bra sagt: inga konkreta löften, men lugnande ord som kunde ge avkastning. Och det gjorde de: kvinnan började tala om hemliga grupper och hemliga möten, koder och chiffer – och Atlantis. Hon nämnde namn; Melina antecknade.

Melina skulle just resa sig för att ordna ett glas vatten åt Julita, då en piketpolis kom dit och började hojta.

- Det är lugnt, DET ÄR LUGNT! sa Melina, men Julita började skrika och polisen slet åt sig henne, förde henne till salen. Melina svor tyst, lugnade sig och drack av vattnet. En grupp tenngjutare, en gåtfull ledare, en konspiration som ledde till Atlantis...? Hon fick snacka igenom det med Lund senare.

Hon gick ut i salen, såg styrkan bunta ihop de fångna, sju stycken handbojade. Sex män, en kvinna: Julita. Denna kastade precis en desperat blick på Melina. Hon åter försökte se lugn ut, nickade till svar. Vad var Julitas roll? Det visste hon inte.

De sju fördes iväg av ena piketomgången. Melina approcherade Lund.

- Så vi är klara här?

- Jag har kollat igenom stället, vi har hittat en del: dokument, mappar, anteckningar. Det plus en del bevismaterial tar vi med. Som gjutformar och tenntackor Annars var det väl klart. Du då?

- Jag har lite info. Vi tar det sedan.

Den kvarvarande omgången samlade ihop de nämnda papprena och annat bevismaterial; man stoppade allt i svarta sopsäckar. Man tog dessa vad det led på ryggen, kpistarna på bröstet och lämnade mangrant rummet, tog trappan ner och kom ut i friska solen. Piketstyrkan hade sina folkabussar medan Lund och Melina, med Lund vid ratten, körde en civilskyltad, svart Volvo V90 till polishuset på Kungsholmen.

2.

Med ledning av de dokument man funnit hos ligan följde så sedvanligt spaningsarbete: man måste följa upp alla spår man hade fått, spår i förhör och dokument. Nästa dag fick till exempel Melina i uppdrag att besöka en viss figur i Älta, Vibul Hansson.

Det var i september. Hansson skulle ha svar om den konspiration man var på spåren, den sammansvärjning som tenngjutarna i Solna var ett led i. Hon tog V90:n och kryssade längs gudsförgärna, somriga villagator och såg en daycruiser på en trailer, ett gulteglat konditori, en lekpark med kulörta karuseller och en avtagsväg som ledde ut i det gröna. Hon hade läst kartan men for nu fram genom området på ren intuition, tog av på måfå och kryssade ensamma boulevarder fram, sökte den omöjliga friheten och tyckte sig ibland ha funnit den – i en reva i molnen, en betongsilo, en gatas melankoli.

Hon kom till rätt adress: Brunkows väg 11. En grårappad villa, två-och-en-halv våning. Hon ringde på och släpptes in av en lång, kutryggig man i kofta och sandaler. Han presenterade sig som Vibul Hansson.

Han ledde henne till sitt kontor, smakfullt inrett med Monets ”Impression, soluppgång”, en modell av ”Havets vinthund” och en gjutjärnssköld av Sörmlands landskapsvapen. Den sistnämnda kallades ”gripen med klotbomben” i folkmun. I bokhyllan stod souvenirer: snäckskal, en grekisk etnodocka, vykort med guldram och ett stentroll. Samt en statyett av Robert E. Lee.

- Så Lee var den störste?

- Självklart, sa Vibul, pekade på en läderfåtölj och satte sig själv bakom skrivbordet. Eller vad tycker du?

Hm, tänkte Melina medan hon satte sig i fåtöljen, nördig favoritsport: utse den bäste inbördeskrigsgeneralen. Hon passade och sa:

- Möjligen Grant. Men han fick å andra sidan tid att tjäna sig upp, började som kapten eller vad det var. Lee stod förvisso på topp hela tiden, var mer utsatt för kritik; Grant kunde utbilda sig till general steg för steg.

Hon började fråga om konspirationen. Den andre gav ett rättframt svar: i ett bergrum i Norrland finns svaret.

- Vilket bergrum...? sa Melina klentroget.

- Jag kan rita en karta.

Vibul tog fram ett papper, ritade en bra stund och överlämnade det. Melina såg på dess klara disposition, noterade ortsnamnet Grönsele och tänkte: värst vad lätt det gick, sådant här brukade man ju få spana efter i tio år... Men det här var ingen melodram, ingen PK-deckare, ingen sedvanlig polisstory med bromsspår i kalsongerna och filmjölksångest. Det var en värld med skarpare konturer, med ett löfte om något underbart bortom horisonten, ja i samma ögonblick: detta ögonblick.

För sittandes i skinnfåtöljen hos Vibul, glömsk av dennes närvaro, insåg hon att hon funnit vad hon alltid sökt efter i sitt liv: lugnet och ron.

Hon kände lugn och ro, mitt uppe i ett spaningsuppdrag. Inre frid. Att ha fått kartan till målet underlättade förvisso – men den var inte avgörande, nej, nu förstod hon att ”när man funnit lyckan, då har man funnit glädjen”, som Mats Wilander sagt.

Det var obetingad lycka, lycka opåverkad av något yttre. Spontan, stilla glädje.

Hon hade ett sublimt ögonblick – och hon insåg att hon alltid skulle kunna återvända till detta, vad som än hände. När som helst, var som helst.

Och det var tack vare den återvändande esoterismen, den så smått påbörjade renässansen för atlantisk esoterism som Melina kunde känna detta nu. Samt hennes egen 20-åriga bana som privtareligiös och esoteriker. Den resa hon gjorde när hon var 25 var på sätt och vis avgörande. Andlighet var svaret, materialism gick bort. Man måste lyssna inåt och få kraft från sina inre, andliga reserver.

Hon var en åskledare för det osynliga, ett lackmuspapper för morgondagens andlighet. Och mer väntade henne i den riktningen; detta fall skulle leda till atlantiska annex och filialer, till esoteriska utskott i våra nejder.

Detta skedde som sagt i Den femte post-atlantiska eran. Den första och andra eran i denna mänskliga historiefas var dunkla, medan den tredje var den egyptokaldéiska eran och den fjärde var den grekoromanska, båda med sina andliga och esoteriska landvinningar. Nu, i den västerländska eran, Den femte post-atlantiska eran, väntade ytterligare kulturella stordåd på att göras – och en av de som skulle göra det var Melina...!

Melina reste sig ur stolen, tackade för kartan och lämnade stället, återvände till högkvarteret. Och, för att göra en lång historia kort, så fick hon efter en vecka med sig Lund på en spaningsräd mot bergrummet i Norrland, en gammal militär ledningscentral i södra Lappland. Dock måste de göra räden själva, polisledningen hade förlorat tron på detta fall – sa man. Utredningen las ner ”i brist på uppslag”. Egentligen var man på officiellt håll rädd för att en fantastisk verklighet skulle komma ut och bli offentlig.

Så Melina och Lund tog tjänstledigt och beslöt sig för att spana vidare på detta privat. Man lämnade Stockholm och polistjänsten och bara drog iväg. Båda var i grunden nämligen andliga sökare, inte bara Melina; även Lund sökte någon mer basal sanning i sitt liv, en mer esoterisk svängom i sitt sinne.

Man tog alltså tjänstledigt, tog Lunds privata Ford Mondeo och körde upp till Grönsele, först längs kusten till Hudiksvall, sedan via inlandet över moar och myrar, förbi berg och byar i solens glans. Väl framme i det mytiska Lappland, Västerbottens inland, nådde man en liten stad vid en älv: Grönsele. Man övernattade på ett motell. Man hade separata rum, det var ingen sexuell attraktion mellan de båda.

Nästa dag körde man en bit ut i spenaten och parkerade på en vändplats. Sedan drog man iväg ut i skogen ledd av kartan som Vibul ritat, gick över ett kalhygge och kom vad det led till en rågång genom en granskog. Man bar ryggsäckar med Trangiakök, ombyte, sovsäckar och tält, allt som behövdes för en utflykt som denna. Melina var van vid dylika strapatser. Och Lund hängde för sin del med bra trots sin övervikt. Melina bar för dagen ridbyxor, vandrarkängor, grön goretexjacka av märket Pinewood och svart skärmmössa med hästsvansen chict gungande i sprundet baktill. Plus en paisleymönstrad halsduk i rött och blått. Lite färg måste till för att sticka av från allt det grå. Lund bar för sin del kängor, svarta fjällrävenbyxor, grå Nato All Weather Jacket samt en sedvanligt grön m 59-keps.

Rågången följdes en dryg kilometer. Himlen var blå, luften var torr och det var en lust att leva. ”Ljuv är september, en helt annan timbre”... tänkte Melina där hon gick bland skog och mossa.

Rågången tog slut. Man konsulterade kartan och följde kanten på en tjärn. Via en plantering med ungskog nåddes en kraftledningsgata. Denna korsades och man fortsatte genom en skog med fullvuxna tallar.

Vad det led nåddes ett skogsbryn. Där gick man ner i skydd och spanade ut över dalgången framför dem. Ett berg lyste i middagssolen. Det var berget med bergrummet som Vibul Hansson talat om.

3.

Man var i djupaste Norrland, i susande storskogen som växer där, den tusenmila barrskog som bara fortsätter och fortsätter, över berg och dal, över mo och hed – och in i psyket och ut i oändligheten.

Melina och Lund var i alla fall där, i skogarnas skog, en strålande höstdag. Spaningarna hade som synes lett dem till ett visst berg där det skulle finnas ett bergrum, där svaret på gåtan skulle finnas – svaret på varför en viss tenngjutarklubb bredrev sitt spel i Sverige 2012, en rörelse med esoteriska undertoner, en rörelse med möjliga kopplingar till Atlantis...! Mystiken tätnade.

Man konsulterade kartan med ledning av Vibuls skiss. Man enades om att ta sig in i bergrummet, hemligheternas kammare, via en tilloppskanal till ett kraftverk i environgerna, en kanal insprängd i berget.

Melina var ledig, hon var inte i tjänst. Ändå hade hon hästsvans. Det var ju så praktiskt när man var i farten. Hon var ledig men det var ändå ett uppdrag, ett privat uppdrag, ett ontologiskt uppdrag, ett sökande efter mening. Nog hade hon inre frid, hon sökte inget nytt, men det var alltid roligt att undersöka mysterier som dessa. Och svaret på det nuvarande sökandet stod att få i detta bergrum – eller bortom. Ett vidare svar än det hon personligen fått svar på under samtalet med Vibul, det kände hon på sig, det anade hon. Hon var andligen i balans, personligen fri och fridfull, men en större sanning väntade på att uppdagas, det visste hon; kalla det kvinnlig intuition om ni vill. Det var en sanning som berörde jordens historia. Det anade hon så smått.

Man gick iväg över dalgången. Melina andades ut, tog ett djupt andetag och kände frid, den frid som kunde vara evig – med eller utan finnande av målet för aktuell quest.

Och man fann tillopskanalen – och följde denna tills berget nåddes – och följde kanalen in i berget via en gångnisch – och nådde ett bergrum som lystes upp av kristallter, grönaktigt skimmer – och i salen bortre del hittade man en hemlig gång, som man började gå längs. I timmar vandrade man över ett slätt golv och såg skrovliga väggar med sipprande vatten, alltsammans upplyst av märkliga kristaller. Man sa inget utan vandrade som i trans, uppnådde rörelsen som tillstånd och vandrade glada utan behov av vare sig mat, vatten eller vila.

En bred trappa nåddes vad det led. Man ascenderade den, kom till en järnbeslagen dörr, öppnade den och trädde ut i solljuset. En grön- och violettklädd man i toppluva kom dem till mötes och sa:

- Välkommen till Otilia.

Melina och Lund bugade. Det visade sig att man var på en ö i Bottenhavet, en isolerad ö, en hemvist för vilsegångna Atlantisflyktingar. Detta fick man veta av sin guide, den grönviolette som hette Cromellion, medan man gick mot ett samhälle med vita stugor.

- När Atlantis gick under 10 000 före Kristus flydde vissa per båt därifrån, sa han. Vissa kom till Mellanamerika och grundade mäktiga riken där, andra till Nordafrika och sedermera Egypten och byggde sfinxen och pyramiderna. Ett sista skepp nådde denna ö i Bottenhavet. Vi som lever här idag är ättlingar till detta skepps besättning; här har vi levat sedan dess, med vidareutvecklad Atlantisteknik på alla områden...

Melina och Lund såg på varandra. Vad skulle de tro om allt detta? Saken var den att de var trötta efter vandringen, de orkade inte höra talas om jordens dolda historia mer idag. Så de lät sig villigt föras till varsin vit stuga med röda knutar för att sova ut.

4.

Nästa dag väcktes Melina och Lund av guiden och fick frukost i en rotunda, ett vitt stenhus kallat Prytaneion. Väggarna bar virvelmönster, avbildandes jordmagnetism. Detta förstod Melina medan hon drack sitt källvatten och åt sitt bröd, hon förstod det intuitivt som den new age-hjältinna hon var.

Inget sas och allt var gåtfullt i den halvfulla salen, befolkad med människor i rosa och gula dräkter. Efter maten fördes man ut ur huset och leddes under en mulen himmel till en hangar. Där stod ett spolformat objekt, slätt som marmor eller helsmidd aluminium, stött på tre ben. Man satte sig på bänkar, en förevisning av något slag skulle ske – och snart dök en man dök upp, gick till en pulpet, och väl där vred han på en ratt på ett kontrollbord. Gradvis började skeppet försvinna för deras blickar; alla häpnade, man vojade och ojade. Lund blev för sin del alldeles till sig, började skrika och vråla, men han lugnades av en sköterska som gjorde handpåläggning.

Vadan denna reaktion? Jo, trots sitt sökande, öppna sinnelag hade han fått sin världsbild slagen i spillror, hade fått ett motbevis mot allt han trott på sedan han lärt sig läsa och tagit till sig gängse världsbild – alltså trots att även han likt Melina kommit att intressera sig för det ockulta. Men från läpparnas bekännelse till sann tro är steget långt.

Skeppet, den spolformade tingesten hade försvunnit gradvis: först blev det genomskinligt som kristall, sedan höjdes vibrationen ytterligare – och så försvann farkosten alldeles. Man gick fram till platsen där det stått: där var helt tomt, fanns bara luft.

Sedan gick vibrationerna ner, skrovet materialiserades och blev synliga igen.

- Så vad har hänt? sa Melina.

- När vi har förändrat vibrationerna och har vi gått ut ur denna dimension, sa Cromellion, hamnat i en parallellvärld. Eller en högre värld, om nu inte detta förefaller dig stötande.

- Stötande, varför?

- Människor i er kultur är ju så emot allt som än högre än dem. "Jag är lika god som du", "en ann' är så god som en ann'" heter det ju hos er, eller hur?

- Kanske, sa Melina, men jag kan acceptera existens av högre dimensioner.

- Och högre stående varelser? Besättningens kroppar genomgår ju samma process, blir osynliga och hamnar i en högre dimension.

Detta gav Melina en tankeställare. Men hon var böjd att tro även detta. Hon hade inte skepsis som ryggmärgsreflex. Hon var för den skull inte naiv. Hon ansåg: urskilja måste man alltid göra, allt är inte guld som glimmar, men en rimligt affirmativ grundinställning löser vissa epistemologiska knutar i livet.

Melina var förvisso, sedan sin andliga resa för tio år sedan, botad från sin tvivelsjuka. Hon kunde tro det otroliga och se vad vardagsmänniskan inte såg. Och vad gäller märkliga fakoster hade hon som 20-åring en gång besökt Edwards Air Force Base i Kalifornien med sin kontakt Topsy. Man var där för att, som täckmantel, närvara vid 50-årsjubileet av Chuck Yeagers rekordflygning med Bell X-1. Han genombröt som den förste ljudvallen på denna bas. Men på samma bas fanns diverse exopolitiska resurser som Melina fått se, med Topsy som sin omisskännlige guide i gråzonen.

- - -

Senare på kvällen uppsökte Melina Lund i dennes stuga för att språka. De kom fram till att tennsoldatsklubben bara var en front, en vilseledande fasad för denna Atlantiskoloni. Vad klubben, vars högkvarter de stormat i Solna, spelade för roll utöver det förstod de inte – men det fick de undersöka om eller när de kom tillbaks till Stockholm. Spaningen kring dessa hobbymänniskor hade i alla fall fört dem hit, till denna gåtfulla new age-ö vid namn Otilia, och väl här var det bara att gilla läget.

Lund kom för sin del med lite ny information, ny för Melina: han sa att regeringen redan kände till ön med alla sina hemligheter, men att de valde att tiga om den.

- Men varför håller regeringarna inne med allt detta? sa Melina. Varför skulle det vara så hemskt att berätta för folk att detta finns, att tekniker som den vi sett förevisad existerar?

- Enkelt, sa Lund. Det handlar om makt. Det är lättare att kontrollera ett okunnigt folk än ett som vet hur det ligger till.

5.

Gator och hus på Otilia verkade vibrera av någon högre vibration. Själva materialen verkade leva. Över alltsammans låg en skimrande pärlemorlyster, ett transparent kristallsken och en skir metallglans.

De besåg staden med sina fontäner och prång, sina broar och torg, sina gator och affärer. Sist fördes de till ett hus av blått glas, gick in och eskalerade en bred trappa som ledde dem till ett runt gemak.

I gemaket, vid ett skrivbord med en grön lampa, satt en man. Han bar vinröd kavaj, som en bilhandlare; hår och skägg var silvergrå. Ögonen var gamla och visa, hyn däremot slät som på en yngling.

Han reste sig, kom fram och hälsade.

- Apparaksi Wholon var namnet.

Melina och Lund presenterade sig, neg och bugade respektive.

Mannen förde dem till ett sidogemak; två vakter slöt omärkligt upp och eskorterade dem. Det nya rummet hade en soffgrupp och ett bord dukat med frukt, bakelser och konfekt. Karaffer serverade av sig själv vin i kristallglas. Man accepterade detta som effekt av Atlantistekniken, satte sig ner och lät sig väl smaka.

Sedan materialiserade Wholon ett silverne klot mitt i rummet. Man såg på klotet och efterhand började bilder framträda i det. Det var dansande människor på gatorna i en marmorskimrande stad, det var en meterbred, rosa fjäril som flög under en lila måne, det var drömlastade skepp som seglade över skumkrönta vågor.

Klotet slocknade. Melina ruskade på huvudet, kände sig osedvanligt klar i knoppen, som om hon inhalerat rent syre. Hon var lugn och samlad, som efter en tupplur.

- Jag har ett budskap till er, sa mannen. Ni ska återvända till ert land och lära dess människor esoterism, helande, positivt tänkande och andligt färgad ekobalans. Ni ska bringa dem ett glatt budskap; det blir en utmaning så god som någon, ett äventyr med andliga förtecken.

Melina och Lund bad om betänketid, gick avsides till ett pentry och konfererade inbördes. Skulle de bli new age-dårar på stående fot...?

De satte sig tysta, såg ut över havet och genomgick inre kriser, tänkte samma sak. Hela sina liv hade de fått lära sig hur officiell kunskap var enda vägen, allt annat vore dårskap; vad skolläraren och dagstidningen säger är alltid det rätta, vad den obskyra hemsidan och fotostatblaskan säger är per definition lögn.

Dock märkte de att den officiella läran, det vedertagna vardagscredot saknade något viktigt: glädje. Vad de sett på Otilia däremot, det var ett outtalat glatt budskap. Allt på ön sjöng och svängde av egen vibration, allt var affirmation och tvåvägsflöde. En stilla eufori var denna Atlantiskolonis immanenta lära, en lära som byggde upp istället för att riva ner.

Melina ställde den avgörande frågan:

- Ska vi...?

Lund hade nu nått samma insikt som hon, han hade hämtat sig från sin chock under den första förevisningen. Det var telepati med i spelet, han var redo som sin kollega, så han utbrast:

- Ja! Vi gör det!

Man återvände till Wholons gemak.

- Vi accepterar, sa Melina, ja mer än så: vi ska med glädje sprida ditt evangelium till svenskarna.

Skimrande dagar följde. Melina och Lund blev lärjungar till Wholon; man fick sig en snabbkurs i andningsteknik, växternas språk, dans för devas och helande sånger. För Melina var det mesta bekant men lite uppfriskning skadade inte. När det så var dags att återvända till Sverige, återvända genom tunneln till berget i Norrland och vidare till civilisationen, kände sig Melina lätt knäsvag.

Hon gick ut på altanen till den stuga hon disponerade, väntade på att solen skulle gå upp. Hon var rädd, det erkände hon, trots att hon hade viljekontroll över sina tankar. Hon var en smula rädd för hur folk skulle komma att reagera på deras budskap. Folk upprördes ju en gång av det budskap som en viss Jesus bringade, lät fängsla honom och döda honom. Å andra sidan segrade han ju i långa loppet, så vad fanns det att vara rädd för?

Solen gick upp, strålade över havet och invärvde Melina i sina strålar. Hon sträckte ut händerna och stämde upp med ”Solar Angels” av en viss hårdrocksgrupp:

Golden halos, radiating higher,
diamond visions, softly breathing fire,
sky processions, we are watching you arrive...

Hon kände åter det obetingade lugn hon känt under spaningsarbetet, där i Vibuls arbetsrum. Hon hade funnit lyckan och glädjen, stillheten inom sig. Och här på ön med alla sina underverk, sina atlantiska trollkonster, hade hon fört upp det hela till en högre nivå, en nivå som hela Sverige kunde ha glädje av.

Lund kom ut på altanen till sin stuga, som låg alldeles intill Melinas.

- Jag är lugn, sa Melina. Jag är trosviss, har självförtroende.

- Jag med, sa Lund. Vi kan greja det här, vi kan omvända massorna!

- Risken finns förstås att folk vänder sig emot vårt glada, energirika budskap – men då får man gå den matchen.

- Ja, sa Lund. Men lika stor chans är att de kommer att ta sig till det och omhulda det, omfatta idéerna som sina egna.

Melina nickade och sa:

- Vi vet inte hur det går, allt är ännu en öppen fråga, och det är detta som gör hela företaget till ett sånt äventyr.

De beredde sig att åter gå ner i tunneln, bege sig via underjorden tillbaka till Sverige – men då kom där i röd kaftan själve kung Wholon och ledde dem till hamnen och ett väntande kristallskepp, ett skepp av ren, skimrande diamant. Melina och Lund bordade farkosten, den la ut och seglade iväg ledd av deras tankar, en gammal Atlantisfiness. Kursen sattes på Stockholm, Sveriges huvudstad.

De seglade iväg över en skimrande ljusgata, for med tankens vingar över vattnet mot en strålande framtid i Den femte post-atlantiska eran.