Han hette Howard Philips Lovecraft och var en man som ingen annan man. Han hatade samtiden, vördade forntiden, älskade gamla hus och gillade katter.
Denne H. P. Lovecraft ges ut ofta på svenska numera. Och ännu en aktuell lovecraftare på svenska är Vertigos "Fallet Charles Dexter Ward" (2008). Här kan man glädja sig åt nekromantik, onda stämplingar, mentalsjukdom, undersökningar i New Englands bakvatten och en framstöt mot en viss bungalow, ondskans högborg.
Språket är -- till och med för Lovecraft -- ovanligt arkaiserande och 1700-talsmässigt. Men det gäller mest citaten ur föregivna 1700-talsmanuskript. Annars är boken inte direkt svårläst som sådan.
Gällande bokens kvalitet, dess litterära värde, så kan man väl säga: you either put up or shut up. Lovecraft är en klassiker, bortom all kritik. Antingen gillar man honom eller så gör man det inte. Han kunde sällan skriva enkelt och sakligt, skulle alltid "johnsonisera" sina utsagor. Det kunde bli tendens till byråkratspråk ibland, enligt principen "hellre långa latinbaserade ord än korta germanska", men det får man ta. Lovecrafts sine qua non är det barocka skulpterandet i ord, en suggestiv ordmusik.
Boken är en spännande roman i genren skräck / weird fantasy. Intrigen är ibland gåtfull men den hänger ihop. Allt förklaras på slutet.
Det är en något långsam, 1800-talsmässig berättarstil. OK som sådan. Ibland är det emellertid intressant att läsa enklare stil i samma universum, så att säga. Såsom Derleths fullbordan av HPL:s fragment "The Horror From The Middle Span". Samt antologin "More Tales of the Cthulhu Mythos".
I den sistnämnda skriver till exempel folk som Lumley, Attanasio och T. E. D. Klein Cthulhu-storiesar med gott resultat. Det moderna idiomet funkar trots allt i denna, som vissa tror, enbart för gammalt språk avsedda mytvärld.
"Fallet Charles Dexter Ward" är på 140 sidor i min engelska pocketutgåva (på svenska har den 210 sidor, översättningar blir alltid längre än originalet). Det är ett bra format, en tajt ram som dagens utsvävande författare sällan ryms i.
Romanen skrevs ursprungligen 1927 och kördes därefter postumt i Weird Tales, 1941. I bokform utgavs den 1943, i Arkham House-samlingen "Beyond the Wall of Sleep". Vertigos översättning är en revision av Gunnar Gällmos tolkning, "Gengångaren", som gavs ut av Delta 1975 och 1987. Vertigos utgåva innehåller dessutom ett efterord samt några originalillustrationer av Pontus Lundkvist. Generöst.
Relaterat
Moorcock: multiversums mytolog
Mårtensson: Maktens vägar (1980)
Poe: Den gyllene skalbaggen (1962)
Lindbohm: några reflektioner
Science fiction: exopolitik
6 kommentarer:
Nu kanske jag är dum i huvudet, men jag undrar lite smått om du recenserar den svenska Vertigo-utgåvan eller din engelska?
Sedan vill jag invända smått emot ditt sidospår, vilket dock är intressant, men mer reklamartat för ett tidigare blogginlägg om Cthulhu Mythos-stories (något f. ö. undertecknad helt ignorerat på min blogg) men som dock inte riktigt hör till saken - bokrecensionen på Fallet Charles Dexter Ward.
Har du förresten läst/jämfört med Gunnar Gällmos Delta-utgåva: Gengångaren. Den är tydligen avkortad, medans den nya Fallet Charles Dexter Ward är oavkortad (om jag förstått saken rätt), och dessutom nyöversatt samt granskad av Martin Andersson! Inte illa!
Mvh, F. G.
Äff-Ge:
Nja, den gamla översättningen är egentligen inte avkortad (sånär som på någon mening på ett enda ställe), men den är baserad på den gamla, felspäckade Arkham House-texten -- den korrekta texten kom inte ut förrän 1984, så Delta kan inte lastas för att ha gett ut fel utgåva (däremot kan Delta lastas för att manus inte korrlästes vare sig 1975 eller 1987). Och det här är INTE en nyöversättning, bara en uppdatering och korrigering av den gamla, och tur är det, för det fanns mycket som var bra i den.
Lennart: Arrgghh!! Kalla inte "The horror from the Middle Span" för "Derleths fullbordan av HPL:s fragment" -- det finns helt garanterat inte ett enda ord av Lovecraft i den novellen, vilket är anledningen till att den inte kommer att omnämnas i den svenska avdelningen av Joshis HPL-bibliografi som borde komma ut nu i höst. Med ytterst få undantag (The Lurker at the Threshold och "The Lamp of Alhazred") innehåller Derleths "postuma samarbeten" med Lovecraft ingen text av Lovecraft över huvud taget. Derleth plockade helt enkelt idéer från Lovecrafts anteckningsbok som han sedan -- helt själv! -- skrev egna noveller kring. I fallet "The Horror from the Middle Span" har han helt uppenbart använt sig av anteckning nr. 217 i anteckningsboken:
"Ancient (Roman? prehistoric?) stone bridge washed away by a (sudden and curious?) storm. Something liberated which had been sealed up in the masonry thousands of years ago. Things happen."
@FG: nej, om jag ska vara ärlig har jag inte haft Vertigos bok framför mig då jag skrivit räkan. Det hade jag kanske kunnat säga tydligare...
@magister: bra och intressant. Derleth gjorde med andra ord en rövare, tänkte "går det så går det". Ingen upptäckte väl bedrägeriet så länge Derleth levde, men nu har räkenskapens dag kommit...
Det enda jag kände då jag läste "The Horror From The Middle Span" är att där fanns föga av Loevcrafts vanliga stil. Novellen stod i Lovecrafts namn i Kalla Kårars antologi, och sedan såg jag någon annan stans att den var "ett samarbete" mellan Derleth och HPL. Nu vet vi alltså att det är en Derlethnovell och inget annat.
Ett sånt öde för en novell... Dock är den i sig rätt bra vill jag hävda.
/svensson
Nja, Derleth gjorde själv aldrig någon hemlighet av sitt arbetssätt i de "postuma samarbetena" -- det är senare utgivare som är slarviga i sitt reklammaterial, eller bara okunniga.
Om man inte läst någon annan Derleth-pastisch kan den vara OK, men den följer Derleths vanliga mönster med "utböling ärver något från skum äldre släkting som lokalborna inte vill tala om, och genom okunnighet eller otur släpper han lös saker som inte är bra". Läser man den tillsammans med de 15 andra "postuma samarbetena" blir den en utdragen gäspning. Den enda som är något att ha är "The Lamp of Alhazred", som också är den enda som innehåller Lovecraft-text i någon större utsträckning (plockad från ett brev till James F. Morton).
Derleths egna noveller lär dock vara rätt bra. Jag har bara läst "The Lonesome Place" och den var strålande.
Det låter som att göra en kopia av en tavla man gillar, utan att falsksignera den. Senare sätter någon annan dit det falska namnet...
Derleth lär även ha skrivit memoarer om sin uppväxt på 20-talet. Gedigen realism, stilfulla minnen. Enligt uppgift.
Låter onekligen intressant! Jag undrar bara hur mycket han har utelämnat. En av medlemmarna i Esoteric Order of Dagon (Lovecraft-apa:n jag är med i) har forskat i hans efterlämnade papper och hittat en hel del ganska hårresande och snaskiga detaljer -- han beskrev Derleth som en "dokumentationsnazist" som krävde att ALLT skulle sparas, inklusive en hel del ganska fula saker.
Skicka en kommentar