Höstsol

Gripenberg har en dikt i fyra delar kallad "Sol". I somras återgav jag första delen, gissa vilken årstid, och nu kommer höstdelen.

Den talar kanske för sig själv. Notera dock andra strofen, där Gripenbergs vurm för jakten åter kommer till synes. I andra dikter besjöng han ju "ledum, getpors, jägareblomma", han hyllade låten av ett jakthorn i fjärran, och han mindes "blickarna / över glasets glittrande rand", alltså den där ceremoniella hutten man tog under jakter.

Men över nu till Sol, höstkapitlet:

Blygrå är skyn och blågrå är sjön,
blåsten biter i skinnet.
Sommarns hänsovna härlighet
lever endast i minnet.
Gul är skogens begravningsdräkt,
brun är säven vid stranden.
Gul står en strimma i västersky
fjärran vid himlaranden.

Fotsteg rassla bland fallna blad,
hundskall och hornlåt eka.
Långt över mosse och myr och mo
jublande ljuden leka.
Bladen darra för bister vind,
brytas, falla och driva.
Jagande män och jagade djur
ensamma skogar liva.

Höstsol glimtar ur rivna moln,
vattnet och skogen lysa.
Snart är skogen stilla och vit,
snart skola vattnen frysa.
Höstsol, höj dig på himlens valv
några korta sekunder,
lys bedårande, grann och kall
över allt som går under.