söndag 18 december 2011

Melina Starr


Miljöpartiet utmanar sossarna. De förra har i och för sig bara hälften av S:s 25 procent men de ökar, de tycks ha vind i seglen. Detta enligt SIFO-mätningen som publiceras idag. MP drar till sig kvinnliga väljare från S uppges det. Kvinnor! Kvinnor är den magiska kraften i samhället tycks det. Allt vad kvinnor gör är bra. I SvD intervjuas på annat håll Åsa Ravik, chef för den norska gymkedjan Elexia. Det rör deras chefkriterier och handlar inte om kvinnor per se men tänk, Ravik är ju kvinna, det är bra det. Kvinna och chef. Wow. Något har hänt. "Kan även en medelmåttig kvinna bli chef har vi nått jämställdhet" sa någon. Inte så att jag anser att Ravik är en medelmåtta. Jag vet ingeting om henne, jag läste ju hennes namn för första gången för en minut sedan. svd exp exp




I dagens DN har vi också en rad kvinnor: kvinna dödsbränd i hiss, Estrid Bengtsdotter har pyntat sitt hus och Karin Tunér-Munters Ford Flexifuel tål inte den etanol den ska gå att köra på. Hon måste tanka bensin och missar därmed den miljöaspekt som bidrog till att hon valde just denna bilmodell, Ford Flexifuel.

Temat för detta blogginlägg är kvinnor. Kvinnor kan. De kan rösta på MP, de kan chefa, de kan äga en etanolbil. Vad har jag själv att bidra med då? Jag kan bidra med Melina Starr. Jag föreställer mig hur denna andliga sökare ger sig ut på en resa, en resa till Sanningen. Det hela börjar med att Melina går runt i en fransk trädgård. Hon beser de klippta häckarna, de raka gångarna. Själva hennes tänkande påverkas; hon finner sig tänka sterilt och rätlinjigt, hon finner sig förbise gåtfulla fakta medan hon går där. Parken påverkar henne, leder hennes tänkande längs uppgjorda spår. Så hur råda bot på detta? - Enkelt: hon finner osökt en passage till en engelsk park där hon går, hon slinker bort genom en pergola och kommer ut i ett nytt landskap: smäktande kullar, en ringlande å. Denna park är annorlunda, den lockar fram andra korrespondenser.

Hon går bort längs en rad med almar, finner en grusgång och styr stegen mot en damm. Och väl sittandes i detta skulpterade landskap, med blicken på några grönhalsade änder och skuggad av några pilträd, får hon en ingivelse: jag ska ut och resa, jaga nya korrespondenser, nya impulser. Jag ska lämna denna stad, denna min Azurstad. Jag ska bli djärvare och samtidigt lugnare: ett stilla äventyr vill jag ha. Allt ska vara andligt och dannt men så är jag ju också en nationalist-donna, en modern aktör. Jag är Melina, Melina Starr, kvinna i tillvaron, kunskapare på livets stråt, operatör med hjärtat på rätta stället.

Hon kastar en blick på ett solur: halv tre, jaha... Få se tänker hon, jag går och hälsar på Aspilian för att ta farväl, sedan åker jag med sjutåget.

Aspilian är hennes guru.

Hon går bort i Azurstadens layout, ett virrvarr av gator och esplanader. Omsider når hon ett hus som är både palats och kyrka, tempel och borg, synbarligen ägt av en vansinnig.

Hon går in och träffar ägaren som är Aspilian. Denne visar henne på en Pisarromålning på väggen och säger att impressionisterna var ointresserade av både historiska och litterära ämnen, ja även människor i vardagen; för dem var allt en lek med ljus och skugga, ett glaspärlespel av impressioner.

- De trodde sig bara vara iakttagare av verkligheten, säger Aspilian, men minns Heisenberg!

- Man kan inte iaktta utan att delta, visst, säger Melina. Men vissa Monet är väl vackra, som "Impression, soluppgång", den där bron och några andra.

- Vackra kanske, säger Aspilian, men vad mer? Ofta är impressionism bara platt realism. Man måste väl uttrycka något med sin konst, ha en djupare idégrund än att bara "fånga ljusspelet bland löven" och allt det där.

De går till en salong, sätter sig i en alkov och delar en vinare. De diskuterar om landskap eller porträtt är bäst; Aspilian anser porträtt, men Melina anser att landskapet är ett externaliserat psyke, ett psykiskt landskap. En målare målar alltid sitt självporträtt, vad han än målar.

- - -

Melina reser iväg söderut, tar tåget till Maskinkusten och träffar där sin syster, som är på genomresa. Denna, Zinnia vid namn, äger en gul Peugeot 407, en slim sportbil som hon vant hanterar längs en oändlig motorväg i nattens mörker. Melina sover på passagerarplatsen, drömmer om tangorött och cybergrönt, monstralblått och halmgult, grålila och orange. Vägen går bortom Maskinkustens alla städer, passerar dem i förbifarten, och de enda spår man ser av dem är tysta förorter, diamantkorsningar och stadsljus speglade i skyn, gråviolett skimmer.

I gryningen, efter att ha passerat vida tallmoar, kommer man till en stad med slussar och björkalléer. Man går på en krog; väggarna har blommiga tapeter, brunt och orange. De beställer in löksoppa med gratinerade brödtärningar. Melina säger:

- Du som kan det här med religion, var inte Jeschuà en märklig man...?

- Du menar Jesus? säger Zinnia och blåser på soppan. Jo, nog var han annorlunda, "älska dina fiender": ingen lära kan vara mer kontroversiell! Men när vi lärt oss den är vi förvisso klara för en ny epok.

- Men en sak i taget. Låt oss ordna samhället i trygga former innan vi tar oss igenom slutet av Kâli Yûga.

- Sant, säger Zinnia. Jesu lära var nog bra för eremiter men vi lever ju i samhället. Vi kan inte alltid älska våra fiender. Det må vara ett ideal men vi kan inte älska alla vi möter, det kan man inte kräva av kreti och pleti. Att älska någon som, säg, stal min Peugeot 407 - det kanske vore högsint men det vore också puckat.

De avslutar löksoppan och tar in varmrätten som är marmite på gös, rödspätta och palsternacka.

- Tjuven ska fördömas, säger Melina. Han bryter mot budet "du ska inte stjäla". En from människa kan å sin sida inte anklagas för att hon inte ger bort sina ägodelar. Man får ofta höra det: Jesus gav även manteln till tjuven som stal livklädnaden. Alltså: "ge hit dina prylar, du är ju Jesusdyrkare!" Det resonemanget funkar inte. Som esoteriker och religiös ska man inte behöva få Jesu eremitlära kastad i ansiktet jämt. Det blir en övertolkning, ett överbud.

- - -

Zinnias projekt för närvarande är att starta ett retreat på en ö, än så länge hemlig. Inte ens Melina får veta var den ligger. Men hon får tips att fråga en viss Topsy i Storstad om dess läge.

Melina tycker detta låter konstigt, men låt gå.

Dessutom - visar det sig - saknar Zinnia medel för att driva verksamheten på sitt retreat. Men Melina lugnar henne med att hon, Melina ska finna guld åt henne; hon har på känn var hon kan göra det. Så efter krogsittningen skils de, och Melina går för sin del iväg genom ett tujabestånd, ser solen sila ner genom det täta grenverket. En fågel sjunger och säger "lev livet subjektivt, så når du med tiden det objektiva". En björn brummar i en glänta: "Positivt tänkande är ständig bön." Och en räv slinker förbi, sägandes: "Livet är en dröm vi drömmer, fast vi tror oss vakna."

Hon kommer ut ur skogen, vandrar över vida ängar och känner saltstänk i luften, hör vågornas brus och glider iväg på Odödlighetens sjö, seglande i en snäcka. På böljan möter hon en delfin, till vilken hon säger:

- Jag är essé, det vill säga "en som förbidar". Jag förväntar mig inget, är nöjd med vad jag har. Solen ovan mig, morallagen inom mig.

- ... "and the angel of death behind", säger delfinen.

- Ja, det också! säger Melina:
Medvetande om döden och ändock fröjd,
medvetande om döden och därför fröjd.

Delfinen gör en paulinsk utvikning om detta, om att man efter döden vilar i kosmiskt koma, men Melina tar honom ur den villfarelsen. För om själen är det som ger kroppen liv, säger hon, så måste ju själen leva vidare efter den somatiska döden. Själen kan ju inte hibernera, frysas ner eller ligga i dvala, nej tvärtom:

- "Idag ska du vara med mig i Paradiset" sa ju Jesus till den korsfäste rövaren.

- Aha du, säger delfinen, själen återuppstår så att säga direkt efter döden...

- Du börjar fatta, säger Melina, bra. Ge dig därför mysticismen i våld, simma med Vishnu-ananta-shâyin och träd ut i aromernas rike, lär dig popens roll, hör kattens purr och se Swedenborgs leende.

- - -

Melina når land och går in i ett vitt hus, läser gåtfulla hieroglyfer och beundrar deras former, fattar allt intuitivt.

- Har jag nått målet? säger hon till sig själv. Kanske jag inte behöver samla fakta mer. Aspilian har trots allt lärt mig en hel del. Jag ser idén i vitögat, fattar världen symboliskt. Jag behöver inte längre tänka diskursivt, tänka särpräglat och analytiskt, nej jag kan omfatta världen som helhet. Jag har omtolkat världen till ett klarare tecken, som Södergran sa!

Hon går ut över vida fält, ser en regnbåge i fjärran, når dess ände i en dunge - och där, i dungen, finner hon en kruka, till brädden fylld med guldmynt. Hon tar med sig krukan och går vidare, tänker "detta ska bli mig ett tecken". Kanske kan jag använda detta guld på den där ön jag sett för min syn...?

Genom en nejd full med blommor vandrar hon, kommer till Storstad, sover över hos en bekant och får instruktion om var hon kan möta Topsy. Denne skulle ju veta var Zinnias ö låg.

Så hur ska det gå? Du har just läst del 1 i följetongen om Melinas resa. Del 2 finner du här. In alles är det sju delar. Så om du ogillar delfiner, dialoger och svallande vågor kan du sluta läsa här.




Relaterat
Castaneda: att möta kunskapen
Domkyrkan i bilder
Simone Weil
Målning: Robert Svensson

2 kommentarer:

Anonym sa...

Önskar god jul till dig Lennart, du är en av rikets flitigaste bloggare !

Svensson sa...

Tack för det. Du är inte heller på latsidan! Gud jul i efterskott och ett gott nytt år!