Tolkien, Jünger och världskriget

Härmed en text. Den handlar om Tolkien och Jünger och hur deras deltagande i världskrigen påverkade deras verk.

1.

J. R. R. Tolkien deltog i slaget vid Somme och Ernst Jünger var med mest hela kriget. Och båda två skrev med tiden romaner om arkaiska nejder som hotades av invaderande ondska.

Så börjar jag denna essä, detta är anslaget. Men det kanske var mycket på en gång, hur ska jag knyta ihop allt det här? Nåväl, det här med första världskriget är bara avstampet, så först kan vi väl titta på kopplingen hos varje författare mellan kriget de deltog i och det de skrev.

För Tolkien kan i så fall nämnas att han drabbades av tyfoidfeber efter sin frontsejour och hamnade på sjukan. Där skrev han sina första texter om sin fantasivärld, några episka pastischer om Angbands förstöring och liknande som senare gavs ut i ”Sagor från Midgård”. Jünger åter skrev och gav ut sin dagbok från kriget, ointressant i denna kontext som fokuserar på fiktion. Men kriget var förvisso inte slut 1918, Versailles var ”bara en vapenvila på 20 år” som någon sa vid tillfället, så Jüngers ”På Marmorklipporna” från 1939 blir relevant i denna studie. Liksom Tolkiens ringtrilogi.




2.

Tolkien skriver embryot till sitt verk på krigssjukhus, längtar bort till en annorlunda värld och fångar denna i sina pastischer. På 30-talet ger han så ut ”Hobbiten”, en barnbok spelandes i den fictionvärld han lagt grunden till 1916 om inte tidigare. Uppföljaren blir verket ”Härskarringen”. Detta skrivs i allt väsentligt under andra världskriget. Att dra paralleller mellan texten och tiden den skapades i låter sig så klart göras, utan att låsa fast det hela i någon entydig tolkning.

Men visst är det något i tidsandan som gör trilogin till den klassiker den är. Texten uttrycker implicit det verkliga, det autentiska i den skildrade ondskan, mörkret som hotar invadera den hjärtevärmande idyllen. Ondskan är här inte blott sagoboksmässig eller underhållningsaktig; bortom all pastischering, alla konstruerade språk och all återanvändning av gamla mytologiska uppslag så känns ringtrilogin autentisk. Det, kan man tycka, är en märklig utveckling för en språkman som började sitt fictionverk som konvalescentkur, ja kanske som eskapism, fortsatte det som barnbok och sedan fick en förläggares uppdrag att utveckla dessa berättelser ytterligare - men i läsbar, modern prosaform tack, inga fler Silmarillion please tycks George Allen Unwin ha ansett...

Tolkien noterade själv skillnaden i tonläge mellan ”Hobbiten” och ”Härskarringen” i ett förord till den senare. Men den förra skrevs ju för hans barn vilka växt sedan dess så då kunde en mer vuxet tonläge passa. Detta är plausibelt, men nog var även tidsandan medskapare till denna trilogi. Tolkien hade kanske helst velat skriva en behändig liten bok om äventyr och sagoväsen i en värld att fly till, inte en ödesmättad dolorosavandring mot mörkrets hjärta.




3.

Ernst Jünger gick snarast motsatt väg än Tolkien direkt efter kriget. Jünger förblev i ”verkligheten” och blev hyllad för sina krigsdagböcker. Till saken hörde även att han fram till mitten av 30-talet var något slags högerextermist. När sedan nazisterna tagit makten drog han sig undan i besvikelse, detta var inte vad han velat. Här måste betonas att vad Jünger snarare velat ha var en stilfullare militärdiktatur, något slags estetisk medveten fascism à la Méditerranée. En skönandes på-papperet-ack-så-stilfulla regim.

Jüngers 30-tal: det intressanta var här att han av omständigheterna tvingades att bli fantasyförfattare. Påverkad av brodern Friedrich Georg vände han sig bort från politiken och odlade sina musiska intressen, ordnade sina insektssamlingar och reste i sydliga nejder. Sedan förkroppsligade han tidskänslan i fantastikens form, i en symbolisk berättelse om hur lemurer och mauretanier från skogen Fillerhorn intar det ärevördiga Marina, alltsammans beskådat av ett brödrapar boendes på Marmorklipporna.




4.

Tolkien tog värvning i armén något år efter det första världskriget startat, blev fänrik (second lieutenant) i Lancashire Fusiliers och sändes till fronten på våren 1916. På hösten samma år deltog han i Sommeoffensiven, ett engelskt försök att genombryta den tyska linjen – förgäves. Utkast till sin fantastik skrev Tolkien redan nu, i smutsiga underjordiska rum vid skenet av vaxljus under granatbeskjutning.

Efter fyra månader vid fronten ådrog sig Tolkien tyfoidfeber, ett vanligt syndrom i skyttegravarna. I början av november sändes han åter till England. Resten av sin armétjänstgöring spenderade han hemmavid, tillräckligt bra för att befordras till löjtnant innan kriget var över: First Lieutenant.

Inflytandet från militärlivet i sig, finns då det i Tolkiens opus? Jodå: som officer hade han till exempel en adjutant, en rejäl cockneytyp med båda fötterna på jorden. Hans goda förhållande till denne är speglat i relationen Frodo-Sam Gamgi, läser jag i Humphrey Carpenters biografi. Den krigsvetenskap, -historia och taktik som aspirant Tolkien kan ha inhämtat, kan heller inte ha skadat när han skulle skildra ”trehärarslaget” i ”Hobbiten” och alla drabbningar i trilogin, slaget vid Helms klyfta och så vidare. Det finns ett drag av realism i fantasterierna.



5.

Vad gäller Jüngers armébana så tog han hösten 1914 värvning som menig soldat, steg i graderna, sårades allvarligt sju gånger och slutade kriget som löjtnant, dekorerad med den sällsynta Pour le Mérite. Många andra som fick denna medalj blev senare generaler (som Rommel), men Jünger tog avsked ur armén 1920. Han kvarstod dock i reserven så att han inför andra världskriget befordrades till kapten och kunde delta i anfallet på Frankrike.

Resten av detta andra världskrig spenderades i staben till ockupationsarmén i Frankrike med stationering Paris. Stämningar och intriger han upplevde på denna post finns återspeglade i sf-romanen "Heliopolis", om en Lucius deGeer som manövrerar mellan titaniska och paradisiska makter i en smäktande framtidsstad med tycke av Neapel. Likt ”På Marmorklipporna” slutar denna roman med att huvudpersonen lämnar staden (här i ett rymdskepp, i den föregående med att han går i exil till en gammal krigsmotståndare).

Samma syndrom möter oss i ännu en av Jüngers sf-romaner, ”Eumeswil” från 1977. Där beger sig berättarjaget på slutet ut på jakt med stadens tyrann; destinationen är de mytologiskt rika ”Skogarna” och målet är inget mindre än att fånga Leviathan. Detta har någon sett som influens från Melvilles ”Moby Dick”, där valjakten liknas vid jakten på detta bibliska vidunder.

Första världskriget som sådant påverkade Jünger djupt. Han skrev många böcker om det och tycks sedan ha lämnat det bakom sig. ”På Marmorklipporna” visar inte mycket påverkan av detta krig, annat än att berättarjaget är krigsveteran som ”purpurryttare” och på slutet drar i strid mot Överjägmästarens horder -- dock endast beväpnad med en andjaktsbössa, det är det enda vapen man har där i sin boning på klippan. Men han minns lärdomen att kontrollera andningen och hålla pekfingret sträckt, infanterivisdom gångbar både här och där.




6.

Tolkien och andra världskriget: hur är det egentligen med allegorin och tidsstämningen? En oxfordprofessor som på lediga stunder skriver om en ödesmättad vandring mot fanstygens hemvist, om nödvändigheten att förstöra maktens ring i elden som smidde den, samtidigt som bombdeskadrar bombar verkliga städer och män strider och dör på stränder och i skogar? Nog kan paralleller göras till detta, korrespondenser mellan element i boken och i verklighetens värld, mer om detta nedan. Ska man nämna några mer jordnära (och paradoxalt nog allmängiltiga) gestaltningar av ondskan och dess lockelse, sådant som fångat mig som läsare, kan man till exempel ta Gollums förvandling från vanlig hob till drogberoende nervvrak, allt i begäret efter den ring han en gång ägt. Liksom hur samma ring påverkar Sam Gamgi strax innan den ska slängas i klyftan; med ringen i sin hand börjar han drömma maktfullkomliga drömmar, som att bli världens mäktigaste trädgårdsmästare. Voilà småborgaren förvandlad till diktator...

Så finns här mycket annat av värde, symbolismer av det ena eller andra slaget. Som mötet med Tom Bombadill, ett slags mysigare Pan. För nog är denne Tolkienskapelse en gud alltid, han säger ju: ”Tom fanns här före floden och träden; Tom minns den första regndroppen och det första ekollonet”, hans minns väsensläktens uppgång och fall och mycket annat. En annan fängslande mytologism är alvernas avtagande makt, de ger sig av mot bättre länder för att bereda plats för människans herravälde: en lyckad gestaltning av hur världen avförtrollas, ”die Entzauberung der Welt”. Att motivet lånats från den keltiska sagoskatten förminskar inte Tolkiens storhet.




7.

Paralleller mellan ”På Marmorklipporna” och verkligheten kan för sin del också göras. Jünger skrev den mer eller mindre medvetet i reaktion på tidsandan, det tror jag mig kunna konstatera. Sedan blir det invecklat när man ska avgöra huruvida verket som helhet blott är en tidlös symbol för ett visst skeende eller om där finns rent profetiska inslag. Jünger har intagit båda ståndpunkterna efteråt, med författarens suveräna rätt att motsäga sig; kanske hade han hört Walt Whitmans måtto: ”I contradict myself? Well them I contradict myself!”... Han bröstar sig till exempel med att ha förutsagt Stauffenberg i och med ödet för berättelsens furst Sunmyra. Annars brukar han säga att verket är helt frikopplat från sin tid och omöjligt att dra paralleller till nazitiden med.

Sedan kan man ju vrida detta ännu ett varv, med furst Sunmyras besök hos berättarjaget tidigare i storyn, då han bevistar denne i reträttboningen på titelns höjdformation: detta, har Jünger sagt, är baserat på ett verkligt möte mellan Jünger och en Heinrich von Trott zu Stoltz, ännu en oppositionell adelsman i naziriket.

Det om detta - men i stort, vari ligger berättelsens styrka, vari ligger det lyckade i förkroppsligandet av krigstida stämningar? Redan det att den skrevs och gavs ut före kriget säger väl något. Under själva kriget, 1941 eller senare, fick Jünger brev från en soldat vid östfronten som sa något i stil med: ”På dagen stred vi, och på natten läste vi i din bok vad vi egentligen varit med om”...

”Alla” har läst ringtrilogin, något färre har läst ”På Marmorklipporna”. Så man kan avslutningsvis propagera lite för den sistnämnda och kalla den en formrik saga med en underton av vemod, ”en förlorad värld” i fantastikens form. Ekot i gamla valv, värdet i bildning och kultur, vördnad för livet och nödvändigheten att stå upp för det man tror på, allt detta har här fått sig ett samlat uttryck.

Verket speglas kongenialt i titeln. Jünger sa sig vilja gestalta en kombination av skönhet och fara, och med detta får man väl säga att han lyckats: ”På Marmorklipporna”...




Epilog

En viss H. P. Lovecraft anmälde sig frivillig till samma första världskrig som Tolkien och Jünger drog ut i. Det torde ha varit 1917 då USA gick med i kriget, kanske rent av före detta för att visa sin goda vilja. Dock fick Lovecraft frisedel av medicinska skäl. Det åsido finner jag även i Lovecrafts fiktion ett tyst rop av ångest inför saker som ska komma, skräckmässiga gestaltningar av Det oerhörda: mörkrets makter som väntar därute, redo att invadera den trygga småborgarvärlden. Kanske likt den atmosfär man finner hos Kafka, en annan ångestförfattare som levde ensligt och dog under mellankrigstiden.

Det finns hos HPL Något Fanstyg Där Ute som pockar på att få gestaltas, likt det man finner hos Tolkien och Jünger. Texterna drivs av något slags tvingande nödvändighet, något autentiskt. Lovecrafts stil må gå att parodiera – men det visar sig snabbt att där ändå finns något slags substans, något reellt. Jämför till exempel August Derleths Cthulhustories med HPL:s: nerven saknas, känslan av att det skulle kunna vara på riktigt. Det är för lite ångest helt enkelt.

Denna studie kan föra hur långt som helst. Men jag slutar här, och jag gör det med reflektionen att lyhörda författare kan låta sig fångas av tidskänslan och låta den styra sina verk, till exempel i en tid av totalt krig. Då spelar det ingen roll om man är kronvrak, ”civilmilitär” eller krigshjälte - för vad som räknas är resultatet, själva texten, verket, opuset och dess övertygande kraft, dess tvingande symboliska makt. Förmågan att skildra hur mörkra krafter svär sig samman och hotar att invadera den trygga, fina värld man känner som sin egen.

Bibliografi (svenska titlar plus originalutgivningsår)

Jünger, Ernst
I stålstormen, 1920
På marmorklipporna, 1939
Dagböcker från Frankrike och Tyskland under krig och ockupation, 1942-58
Heliopolis, 1949
Eumeswil, 1977
Siebzig verweht, 1970-96

Tolkien, J. R. R
Hobbiten, 1937
Härskarringen, 1954-55
Silmarillion, 1977
Sagor från Midgård, 1983

Carpenter, Humphrey
Tolkien: A Biography, 1977
The Letters of JRR Tolkien, 1981 (red)




Relaterat
Eld och rörelse
H. P. Lovecraft