Edit 2017: nedanstående text ingår nu i en bok. Det rör sig om "Ett rike utan like -- Sveriges historia". -- Jag har på denna blogg berättat om Karl XII:s bana. Det har jag gjort sedan i december. Jag har berättat om åren i Turkiet och slaget vid Narva. Nu kommer slutet: hur Karl stupade i Norge 1718.
Efter Poltava 1709 begav sig Karl XII och en smärre skara till Turkiet. Där spenderades fem futila år. På hösten 1714 begav man sig hem till riket. Efter en paus i kolonin Stralsund seglade man hem till Sverige.
Efter en äventyrlig resa steg Karl med följe iland i Sverige. Platsen antas ha varit Skåre fiskeläge väster om Trelleborg. Han hade då varit borta från riket i drygt femton år. Det var klockan fem på morgonen, den 13 december 1715. ”Med en liten svit av två kaptener och tre löjtnanter vandrade kungen inkognito in till Trelleborg.” [Åberg, "Karoliner", s 162]
Från Trelleborg åkte man skjutsvagn en bit, något kungen sällan gjorde. Vid en gästgivargård bytte man så färdsätt; kungen gjorde entré i resmålet Ystad på hästryggen fram på eftermiddagen. Det var först här han blev igenkänd sedan sin landstigning.
Ystad blev nu stabsplats och säte för riksstyret. Ett nytt fälttåg började planeras, mot Norge denna gång. Norge var sedan medeltiden ett danskt lydrike. Tanken var att den vägen komma åt dansken och tvinga denne till fred. En ny armé sattes upp. Åberg [ibid] kallar den Sveriges tredje armé i ordningen. Det var det också. Den första hade utplånats vid Poltava, den andra vid Tönningen efter general Magnus Stenbocks nederlag. Stenbock hade för sin del segrat mot de invaderande danskarna vid Helsingborg 1710. Därefter hade han landstigit i Tyskland och vunnit segern vid Gadebusch mot danskar och sachsare. Men han hade slutligen tvingats kapitulera för danskarna vid Tönningen 1713.
Den tredje armén skulle nu sättas upp. Många goda soldater och befäl hade stupat eller tillfångatagits, men personellt lyckades indelningsverket med att förse förbanden med nytt manskap. Arméförvaltningen i sig fungerade ganska bra och den nya armén bestod inte bara av pojkar och gubbar [enligt Erik Bellander i en bilaga till "Uniformer i färg", s 18]. Men visst var Sverige barskrapat finansiellt och försörjningsmässigt vid den här tiden. Läget kan sammanfattas med dyrtid, unga män går ut i krig varvid kvinnor, gubbar och barn sköter det mesta hemma, missväxt sju gånger, pest och 100.000 döda på grund av detta.
Vi hade även företeelser som Görtz’ nödmynt: ett kopparmynt sas gälla för samma summa som en daler silvermynt. När det blev fred skulle kronan återlösa kopparmynten mot silvermynt. Men det löftet klingade tomt efter ett tag. Då tog kronan till hårdare metoder: allt silver konfiskerades i utbyte mot nödmynt. Även järn och annat dyrbart ”nationaliserades” på detta vis, allt för att kunna fortsätta att driva kriget.
- - -
Nog gick det att tåga till Norge, möta spridda trupper och erövra ett och annat. I mars 1716 tog ju Karl huvudstaden Kristiania. Men hela den norska optionen var ett slag i luften. Något avgörande kunde inte nås här, lika lite som på sydfronten med Turkiet. Den norska terrängen medgav inte att fienden kunde engageras i avgörande drabbningar. Att strida mot irreguljära norska förband i dalar och skogar kunde aldrig leda till något, även om småsegrar kunde vinnas. Taktiskt var den svenska armén i gott skick men strategiskt var det norska fälttåget onödigt. Det hela var, som det mesta Karl gjorde efter Poltava, en aning missriktat. Men han höll skenet uppe och trodde att lyckan skulle vända. Norgehistorien ser mest ut som ett försök att göra slut på allt i stor stil.
Som sagt övergav Karl sin armé efter Poltava. Nog var det bättre att som fri aktör bege sig till Turkiet för fortsatt politiskt spel än att bli tsarens fånge. Men visst innebär Poltava en knäck för Karls rykte, för hans väsen. Han är liksom inte sig själv efter denna förlust och, det får man medge, flykt. Det är som Erwin Rommel efter Nordafrika. Rommel flydde visserligen inte, han beordrades bort från denna krigsskådeplats som helt förlorades 1943. Innan det hade Rommel vunnit odiskutabla segrar i Frankrike och i Libyen. Han blev en legend. Men efter reträtten från Nordafrika är hans lyster inte densamma. Nog ordnar han försvaret längs Atlantkusten och i Normandie. Men på det väntade slagets första dag, 6 juni 1944, är han hemma i Tyskland hos sin fru. Det är en lapsus. Han såras senare i ett flyganfall och tvingas begå självmord på grund av vissa stämplingar. Denna slutfas, med mindre lyckade operationer, påminner om Karl XII:s efter Poltava.
Å andra sidan finns det ingen lag som säger att en fältherre som övergett sin armé måste misslyckas. Liknande narrow escapes gjordes ju av Douglas MacArthur efter Filippinerna 1942 och Napoleon efter Egypten 1799. Och då hade de ännu sina bästa dagar framför sig.
- - -
Om vi återgår till Karl XII kan man säga: efter 1709 går allt Karl emot på det strategiska planet, men taktiskt och operativt fortsätter han spelet. Och för det måste man ändå ge honom visst erkännande. Episoder som kalabaliken i Bender, Stralsund och de norska fälttågen visar att de gamla takterna sitter i, fast nu i mindre skala. Det är en oböjlig anfallsanda, en vägran att ge upp.
Sommaren 1716 förlade Karl sitt högkvarter till Lund. Dagarna förflöt med futila planer och försök att rädda statsfinanserna. Till slut mobiliserades armén ånyo och Norge skulle åter anfallas. Det hade då hunnit bli 1718. Strategin åsido så uppehöll sig Karl i november med en armékår som belägrade fästningen Fredrikssten. Den låg vid orten Fredrikshald. Idag heter staden Halden. Nu som förr är den belägen vid Idefjorden nära Svinesund och svenska gränsen.
Kungen var med här och övervakade belägringen. På kvällen den 30 november låg han uppe på bröstvärnet till en löpgrav och betraktade det fientliga fästet uppe på krönet, belyst av lysskott. Svenskt och danskt artilleri duellerade. Då träffades kungen i vänster tinning av en kula. Som man kan se på kungens kranium är ingångshålet tämligen stort. Det är ingen enkel muskötkula som nått honom, det är mer sannolikt en så kallad granatkarteschkula. Det var en multipel stridsdel i en artilleriprojektil.
Kungen avled tämligen direkt. Arvprinsen Fredrik av Hessen var i närheten och vidtog vissa mått och steg, som att låta arrestera Görtz. Görtz avrättades senare som syndabock för Karls hårda styre. Vad Karls död beträffar tror jag inte att Fredrik hade låtit lönnmörda honom; jag stödjer, som antytt, ”slumpskott från artilleripjäs”-teorin. Som gift med kungens syster Ulrika Eleonora stod Fredrik i alla fall den högsta makten nära. Som generalissimus tog han befälet över det svenska försvaret. Det norska fälttåget avvecklades. Men ett annat hot fanns. Ryssarna angrep oss med amfibieföretag, bland annat i Stockholms skärgård. Det var det så kallade skärgårdskriget 1719. Det varade i sammanlagt 41 dagar. Två år senare slöts freden i Nystad med Ryssarna. Då hade vi legat i krig med varandra i 21 års tid.
Relaterat
Karl XII i Turkiet
Slaget vid Narva
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar