Wagner: Nibelungens ring: hela storyn

Edit 2018: Göteborgsoperan sätter upp Wagners "Ring". Det börjar i år med prologen "Rhenguldet". Därför är nedanstående referat av handlingen mer än vanligt på sin plats. -- Jag är möjligen en så kallad Wagnerexpert. Jag har i alla fall skrivit en biografi över honom. Denne Richard Wagners magnum opus är operan "Nibelungens ring". Den har fyra delar: "Rhenguldet", "Valkyrian", "Siegfried" och "Ragnarök". Här tänkte jag berätta om dem, om alla delar i detta grandiosa operaverk.

Richard Wagner

Han hette Richard Wagner och levde 1813-1883. Med musikverket ”Nibelungens ring” skapade han ett storverk i flera bemärkelser: det är fyra helaftonsföreställningar. Och det har levat vidare alltsedan uruppförandet i Bayreuth 1876; operorna sätts idag upp över hela världen, den är varje operaregissörs dröm. Varje operahus med självaktning vill ha sin egen ”Ring”. Göteborgsoperan satte upp en förkortad version år 2000, till exempel.

Det är stort i bemärkelsen brett: både musik och dikt, både toner och ord, både symfoni och epik. Vad gäller tonerna har enstaka musikstycken blivit klassiska som ”Sorgemarsch” ur "Ragnarök" och ”Waldweben” ur "Siegfried”. Just detta Skogsliv älskar jag: här finner man i ett nötskal den nordiska sagokänslan, den germanska skogen som tidlös arketyp. Vi vet alla vad en nordisk barrskog är och efter att ha hört ”Waldweben” vet vi än mer.

Men jag ska inte behandla Ringen som musikverk här. Jag ska se till dikten, själva berättelsen. Wagner har här sammanfört Eddans Sigurdcykel med Völsungasagan och den sydtyska Nibelungenlied. Dessa är ju redan besläktade, Wagner utgick från ett existerande, sammanlänkat sagostoff, men hans syntes har gett nya dimensioner åt det hela. Porträtten av den grubblande härskaren Wotan, den äventyrliga dottern Brynhilde och rebellen Siegfried är fyndiga nytolkningar av traditionella gestalter.

Det finns vissa luckor och onödigheter i Wagners Ring men det är randanmärkningar. Wagner ger oss en vision av hur Wotan styr världen i relation till jordgudinnan, asagudar, människor, dvärgar och valkyrior. Nietzsche blev t.ex ganska gripen av Gaias uppträdande. Allt är arkaiskt och fornt, Wagner var ingen modernistisk ödeläggare så som hans sentida tolkare och regissörer. De kan gestalta det i moderna kläder och i glas och krom om de vill; verkets kärna är sund och den kan inte fuskas bort. Vi får hela det mänskliga spektrat med kamp, äventyr, kärlek, grubbel över världsläget, uppror och naturvistelse. Skogen spelar stor roll: det är den germanska sagoskogen, den tidlösa spelplatsen för alla våra drömmar och arketyper.




1. Rhenguldet

Den första delen av fyra i denna operacykel heter som sagt ”Rhenguldet”. Berättelsen om denna guldskatt är tetralogins röda tråd. Det är förbannat: den som äger det måste frånsäga sig kärlek och leva i girighet. Men det gör inte dvärgen Alberich något: i första akten av ”Rhenguldet” stjäl han det från Rhendöttrarna och gör en hjälm och ring av det. Han härskar i Nifelhem och styr över dess dvärgar, Nibelungarna. Därav verkets titel: ”Nibelungens ring”, tyska ”Der Ring des Niebelungen”. Nifelhem är dimmornas värld, jfr ty. Nebel, dimma.

Med sin magiska hjälm och ring är Alberich oövervinnelig: han kan bli osynlig och förvandla sig till en drake. Det sista gör han för att skrämma Loke och Wotan. Dessa har en dag kommit på besök i hans klyfta. Den listige Loke säger sig vara imponerad. Men kan inte Alberich förvandla sig till något riktigt litet också...? Det kan dvärgen. Han förvandlar sig till en groda. Då håller Wotan fast grodan. Denna återtar mänsklig gestalt men tvingas, kopplad av Wotan, att ge ifrån sig hjälmen och ringen. Dvärgen ger gudarna föremålen men ropar en förbannelse efter dem att Rhenguldet bara ska bringa elände över dem som äger det.

Men Wotan och Loke hör inte på det örat. De beger sig norrut till en viss Fafner för att köpa gudinnan Freja fri med guldet. Det var för detta de kom till dvärgens tillhåll: de har fått sig gudasätet Valhall byggt av två jättar, Fafner och Fasolt. Men dessa har lurats på belöningen av den svekfulle Loke och tagit Freja som gisslan. För att lösa henne vill jättarna ha Rhenguldet. Väl framme i frostjättarnas karga nord överlämnar så Wotan ringen och hjälmen till Fafner och Fasolt. De bländas av klenodernas skimmer och börjar strida om det. Fafner dödar omsider sin bror och drar till skogs med guldet. Men gudarna har fått sin Freja och de beger sig nu till Valhall som de äntligen kan flytta in i, alla asagudar som Wotan och Frigga, Loke och Sigyn, Tor och Siv och alla andra. Men Wotan kan inte riktigt vara glad, han grubblar över guldets makt. Han måste söka upp någon som kan skydda honom mot de faror som torde vänta honom eftersom han en gång ägt det förbannade Rhenguldet och därtill fått det genom svek. Han tar avsked av drottning Frigga och ger sig ut att vandra, ensam på jakt efter ett skydd mot guldets förbannelse.




2. Valkyrian

Fafner fick som sagt guldskatten och förde den till en grotta. Han förvandlade sig till en eldsprutande drake som ingen vågar komma nära. Jo, något senare kommer en gudaättling och hjälte, en människa att våga sig dit men det händer senare i eposet, i den tredje operan kallad ”Siegfried”. Nu förestår del två, ”Valkyrian”.

Wotan har sedan sist hittat väktare för Valhall, valkyriorna, kvinnliga gudaväsen som även får i uppgift att hämta fallna kämpar till Valhall. Wotan behöver nu någon som kan besegra Fafner och återta skatten. Med en jordisk kvinna får Wotan sonen Siegmund som verkar lovande. Han får växa upp ovetande om sitt gudalika ursprung hos en skogvaktare och dennes dotter, Sieglinde.

Siegmund får i unga år maktlös åse hur Sieglinde rövas bort av jägaren Hunding. Han svär att när han blir vuxen ska han befria systern. En dag får han så hjälp från gudarna. Det är Wotan som lämnat ett papper på vilket det står att han ska sända honom ett mäktigt svärd till hjälp den dag han behöver det. När Siegmund vuxit upp beger han sig ut på sitt sökande. I en hydda djupt i skogen finner han omsider en blond kvinna och en kraftig jägare. Det är Sieglinde och Hunding. Men han känner inte igen dem utan berättar för dem om sitt sökande.

Då förstår Hunding vem Siegmund är. Men han får märkligt nog stanna ty sådan är den germanska gästfriheten. Men i gryningen ska de kämpa!

Siegmund går och lägger sig. På natten får han besök av Sieglinde som tipsar honom om ett svärd som finns i hyddan. Likt Excalibur sitter det fast och går inte att rubba, detta svärd sitter dock instucket i den ek runt vilken hyddan är byggd. Bara den rätte kan dra loss svärdet säger kvinnan. Men Siegmund fattar hjaltet och börjar dra och han lyckas få loss vapnet. Det är Wotans svärd Nothung, det förstår han.

Han beslutar sig för att fly med Sieglinde, det skulle bli mindre blodigt så. Hon kan nämligen nu anses tillhöra Hunding, det anser även gudinnan Frigga som hindrar Wotan att sända en valkyria till de unga tus hjälp. Denna valkyria, Brynhilde, ger sig ut i sitt lovliga värv att hämta fallna krigare till Valhall. På vägen får hon dock se Siegmund och Sieglinde i en bergstrakt dit de flytt. De är nu upptäckta av Hunding som tänker döda dem. Brynhilde känner sympati med paret. Hon ska till att hjälpa Siegmund i duellen mot jägaren då Wotan uppenbarar sig; han lägger sitt spjut över hjältens klinga varmed jägaren fritt kan döda Siegmund.

Detta var för att upprätthålla rättvisan. Sieglinde ansågs tillhöra jägaren efter alla år hon bott med honom. Men Wotan är ångerfull och hans vrede går ut över Hunding, som faller död till marken efter att ha nåtts av gudens ljungande blick. Brynhilde vet att även hon är illa ute, hon har brutit mot Wotans order genom att närvara och känna sympati för Siegmund och Sieglinde. Så hon tar hjältens lik, lyfter upp det på sin häst och flyr. På en enslig plats begraver hon Siegmund. Men Wotan är henne på spåren. Denne är vred på detta lydnadsbrott och vill bestraffa Brynhilde med att sova en förtrollad sömn. Den som kan väcka henne kan ta henne till brud.

Men Brynhilde är en stolt krigarnatur och ber om detta: hon vill bli väckt av den tappraste mannen. Wotan nickar och ser till att den förtrollade sömnen sker inom en cirkel av höga flammor. Bara den modigaste krigaren kan våga sig in i denna ring. Med hjälp av Loke, en asagud med ett nära förhållande till elden, slår han eld ur berget. En ring av flammor uppstår som omger den redan sovande Brynhilde.




3. Siegfried

Opera nummer tre i denna svit heter ”Siegfried”. Här kommer en ny person in i handlingen: Mime, bror till den Alberich som fann Rhenguldet och bringade det in i dvärgars, gudars och människors värld. Som den smideskunnige dvärg han är bygger Mime en smedja i skogens djup där han börjar smida ett svärd med vilket Fafner ska kunna dödas. Mime tänker även värva en hjälte att strida för honom med löfte att få svärdet, men sedan ska Mime döda hjälten och ta guldet. Varifrån ska han få sin kämpe då? Av en händelse kommer en dag en medtagen kvinna med ett spädbarn på armen till smedjan. Det är Sieglinde. Valkyrian Brynhilde hjälpte henne fly i samband med slutuppgörelsen i ”Valkyrian”. Sieglinde blev gravid sedan hon och Siegmund legat med varandra, alltså begått incest. I skogshyddan säger nu Sieglinde om sitt barn att detta är Siegfried, han är av hjältars ätt, sonson till Wotan. Hon antyder att då hon dött kommer denne hjälte att göra Mime stora tjänster.

Så blir det: kvinnan dör och barnet växer upp hos dvärgen. Mime smider svärd men Siegfried får dem alla att brista när han prövar dem. Mime ger dock inte upp och till slut har han fått fram svärdet med stort S. När det provas mot städet klyvs detta i två delar. Detta och det följande är direkt ur Eddans Sigurdssaga. Därnäst gäller det alltså att ge sig bort i bergen och döda Fafner. Man beger sig dit och en heroisk duell människa-drake äger rum. Till slut har dock Siegfried begravt svärdet i drakens kropp. Denne hinner varna honom för Rhenguldets förbannelse innan han dör.

Siegfried får även rådet av draken att rosta och äta dennes hjärta. När han gjort det förstår han fåglalåt. Det är bra för nu föräras han av Mime en bägare gift. Han ska till att släcka törsten då en fågel i ett träd varnar honom för brygden: ”Mime vill döda dig och ta hela skatten själv” säger fågeln. Siegfried gör då processen kort med sin fosterfar. Han dödar honom. Fågeln å sin sida vill belöna hjälten för att ha befriat världen från en ond varelse. Som belöning för han honom genom länderna till en fager mö, omvärvd av flammor. Det är alltså valkyrian Brynhilde.

Men vi är inte där än. För på vägen möts Siegfried av Wotan som vill fråga ut honom. Siegfried känner dock inte igen sin farfar utan säger, ”Undan gamling!” Wotan korsar då hans väg med sitt spjut. Men Siegfried hugger sönder det med svärdet. Wotan ser sig då besegrad, en gud av en människa. Siegfried har utmanat ödet – och vunnit...? Han kommer i alla fall till Brynhildes sovplats därnäst, den med ringen av flammor. Han går orädd in i flammorna, kysser Brynhilde och väcker henne. De fattar tycke för varandra. Brynhilde, redan utstött ur gudarnas värld, vill nu leva som människa med Siegfried.




4. Ragnarök

Siegfried och Brynhilde har spenderat natten i en grotta. Man kan anta att Brynhilde nu blivit havande med Aslaug, en figur som inte nämns här men som förekommer i sagan om Ragnar Lodbrok. Siegfried ger Brynhilde ringen som tecken på deras kärlek. Han tar hennes sköld och sin häst, Grane. På en flotte på Rhen beger han sig mot nya äventyr, egentligen mot nya eländen. Det sker till tonerna av ”Siegfrieds Rhenfärd”, ett ljust och heroiskt stycke. Wagner lär efter detta ha lämnat komponerandet av sitt verk ett tag, han visste inte hur det skulle fortsätta. Men snart tog sig kompositören samman igen och kopplade eposet till Nibelungenlied. Nu blir det hovintriger och världsundergång, skildrade i operans del fyra som heter ”Ragnarök”.

Kung Günther styr Gibichungerna vid floden Rhen. Halvbrodern Hagen Gronje, son till den onde Alberich, får reda på Siegfrieds läge. Han vill ha guldskatten och får en idé: han råder Günther att finna en maka för sig och en make för deras syster Gudrun. Brynhilde kunde bli Günthers fru och Siegfried Gudruns make. Gudrun får en glömskedryck hon kan ge Siegfried så att denne glömmer Brynhilde. Under inflytande av samma drog kan Siegfried ordna så att Brynhilde ges åt Günther. Gudrun och Günther går med på denna plan.

Siegfried anländer till Gibichungernas rike. Han tas emot av kung Günther och möter även Gudrun, som ger honom kärleksdrycken. Han glömmer då Brynhilde helt. Så när Günther berättar om denna kvinna lovar Siegfried att vinna henne för Günther, som nu även är hans blodsbroder.

Som ni minns smiddes trollhjälmen Tarnhelm av Alberich och rövades av Siegfried sedan Fafner dödats. Tarnhelm brukar översättas med ”trollhjälm”. Den kan förvandla bäraren, som när Alberich förvandlade sig till drake inför de Nifelhemsbesökande Wotan och Loke, men tycks i den äldsta sagan enbart ha varit en osynlighetshjälm. Tarnung är tyska för ”skydd, kamouflage”; en kamouflagerock är till exempel en Tarnkappe och ett fartyg med Stealth-teknik är ett Tarnkappenschiff. Nåväl: Siegfried äger denna hjälm. Och för att hjälpa sin blodsbroder Günter tar han nu på sig hjälmen och antar Günthers gestalt, anländer till Brynhildes grotta och tar hennes guldring. Han för henne till den riktige Günther för att bli dennes maka och antar sedan sin rätta gestalt som Siegfried. När Brynhilde nu ser ringen på Siegfrieds hand förstår hon sveket: hon har lurats av sin forna älskade. Sorglöst beger sig Siegfried till hovet med Gudrun.

Väl i slottet håller kung Günther en fest för att fira det stundande bröllopet med Brynhilde. Hon hatar Siegfried och blir ett lätt byte för Hagen som planerar att komma åt ringen. Han lurar Brynhilde att Siegfried bedragit henne. En liten olycka skulle kunna ordnas under nästa dags jaktutflykt. Brynhilde är helt införstådd med detta.

När jakten börjar nästa dag skiljs Siegfried från de andra. Jagandet efter en björn för honom bort i skogens djup och vidare till Rhenstranden. Där möter han de tre Rhendöttrarna. De vet att Siegfried bär ringen. Nu vill de ha den tillbaka.

Siegfried vägrar dock. Ringen sägs av döttrarna vara förbannad och leda till undergång. Hjälten skrattar åt detta och går vidare. Men hjälten har förföljts av Hagen Gronje. I ett obevakat ögonblick kastar han ett spjut som fäller Siegfried. Hagen ska just fram och ta ringen av den döde då han i skogsbrynet ser kung Günther med följe. Upptäckt och avslöjad...!

Brynhilde å sin sida inser nu Hagens komplott. Det är ringens förbannelse som är skuld till allt. Kung Günther lovar att straffa Hagen. Siegfried läggs på en sköld och bärs ner till stranden. Där läggs han på ett bål. Sedan Brynhilde tänt likbålet förenar hon sig med sin älskade i lågorna. Allt slutar där det började, med floden Rhen: de tre vattennymferna rider på en våg som tar med sig Siegfried och Brynhildes kroppar. Guldringen återtas av nymferna. Hagen kan dock inte motstå åsynen av den glimrande klenoden utan försöker slita åt sig ringen. Men då dras han ner i djupet av jungfrurna. Sedan sjunker allt ner i Rhen, skatten återtas av flodens nymfer, dess rättmätige ägare och sedan dess har Nibelungens ring aldrig setts till i människans länder.

Samtidigt som Siegfrieds bål flammar ser man hur Valhall antänds i bakgrunden. Det är Wotan som inte ser något annat slut för sig och gudarna. På så sätt kopplar Wagner i sin final ihop gudavärlden med människornas värld. Om det är motiverat vet jag inte, det blir lite väl teatraliskt och teleskoperat: världens slut sker i anslutning till att Rhenguldsberättelsen slutar. Men det måste väl till eftersom Wagner kopplat eposets begynnelse, Rhenguldets upptäckande, med gudavärldens begynnelse och byggandet av Valhall i svitens del 1. Berättelsen kräver en dylik grand finale oavsett om den mytiska grunden medger det eller inte. Eddan, en av Wagners källor, har onekligen sin ragnarök men den torde komma senare, vid tidens slut.

Nåväl. Med ett Valhall som går upp i lågor kunde man ge eposets sista del en rungande titel, ”Ragnarök”, lika med världsundergång. Som helhet är det ett mäktigt verk som lever vidare i nya tolkningar för varje tid. Wagners verk lever; på 70-talet ansågs det till exempel högst kontroversiellt att gilla Wagner. Idag är han dock accepterad som mainstream. Om vi bara kunde slippa överdrivna modernismer och ironiska tolkningar. Det är åter dags för en traditionellt kostymerad Ring med skogsdekor, borgar och medeltida kläder. Så såg operorna också ut i början. Men den den traditionella, 1800-talsaktiga dekor man dittills använt i Bayreuth plundrades ju av amerikanska soldater vid offensiven in i Tyskland 1945.

De gamla kostymförråden spreds för vinden. Brynhilde med flätor och hjälm skattades åt förgängelsen. Det var kanske lika bra. Då uppstod i alla fall en ny trend i operan, lanserad av 1950-talets Werkstatt Bayreuth: scendekor och kostymer skulle vara sparsmakade, ljuseffekter ersatte kulisser. Det blev ganska lyckat ibland. På 1980-talet kom så den postmoderna vågen med dekor i form av nedgången industri, moderna husinteriörer och en Wotan i vardagskläder. Var sak har sin tid. Men nu har spelet gått varvet runt och det är åter dags för en traditionellt kostymerad Ring, en Ring för rollspels- och fantasy-generationen. En Ring med koltar och brokor, vinghjälmar och särkar, mantlar och livgehäng. Bara vi slipper en Brynhilde i flätor så ska det nog gå bra.

Jag menar, allt behöver inte se ut som förr. Det ska kännas gammeldags, det är det viktiga. Sagan om Ringen-filmerna gav ju den medeltidsaktiga världen en fräsch framtoning, man gav oss en varsamt uppdaterad medeltidslook, och det borde även en modern operaregissör kunna ge.




Relaterat
Ett rike utan like: Sveriges historia
In English: My Wagner Biography
Holdstock: "Mythago Wood"