Det har åter blivit dags att göra ett nyhetssvep. Eller rättare sagt, ett svep med länkbara nyheter jag kan spåna om.
Vi går först till DN.se. Clas Barkman skriver om Raoul Wallenberg och dennes ställning som hjälte. Han erkäns inte officiellt, Alfred Nobel är mer erkänd. Och Barkman säger då, kanske finns det inte plats för svenska krigshjältar. Industriman eller dylikt ska man vara. Må så vara. Men jag hyllar en svensk krigshjälte: Orvar Nilsson. Jag gjorde det på min motpolsblogg förra året. Jag sammanfattade där Nilssons gärning:
Män som Nilsson har formellt räddat den svenska AVK-äran. Han har symboliskt visat att när det gäller kan nordmannablodet brusa, dock inte högljutt utan i ordnade, fältmässiga former. När det gäller kan en svensk man dra ut i striden och säkert lösa de uppgifter han får sig förlagda. Nilsson är ett prov på detta och hans bok, ”Finlands sak blev min”, är en svensk ”I stålstormen”.
Nilsson föddes 1919 och deltog som frivillig i finska vinterkriget och fortsättningskriget.
En annan sak jag läser i DN är denna: privatperson köpte kyrka. Det är den övergivna Örja kyrka i Landskrona som sålts. Läget är intill en motorväg. Och den används inte. Jag säger inget om det. Det är som en annan Skånekyrka: Maglarp. Den revs. Men den var också oanvänd. Också det en nygotisk kyrka för övrigt. Nåväl, hoppas Örja kan bli bostad för den som köpt den. Jag är troende och gillar att gå i tempel, uppleva stillheten och Gudsnärvaron, men man får vara pragmatisk. Står tempel oanvända ska de kunna avhelgas och bli bostad för den som så önskar. Själv skulle jag älska att bo i en kyrka. Jag skrev ju om det i "Antropolis", där i början när huvudpersonen kommer till sin ruinstad. Han tar boning i kyrkan:
Templet hade för sin del stora hål i taket och tjocka spindelvävar i hörnen. Där fanns sprucket trä, spruckna fönster, mögeldoft och vattenpölar. Men det stod ännu, för det skulle mycket till innan ett sådant hus brakade samman, byggt i grå sandsten och med strävbågar och strävpelare som det var. Jag lyckades lappa lite hål i taket, städade ur den värsta bråten och tog mig min boning i sakristian vid norra sidoskeppet, ett grönt rum utan inredning, utplundrat. Från vaktmästeriet bar jag dit en säng och ett bord, och det blev med tiden rätt hemtrevligt.
Jag tog min boning i kyrkan, levde där; jag gjorde långskeppen och sidoskeppen till mitt hem, vandrade under ribbvalven, kröp i kryptan och satt vid orgeln och spelade.
Slutligen en titt på Svd.se. Där skrivs om fynd av vin från skeppsvrak. Att ha flaskorna liggande i vatten är tydligen bra. Det hela får mig att associera till vrak i stort, detta med skeppsvrak och skattbärgning. Jag var nämligen lärarassistent tidigare i år (inte längre dock, nu har jag ett annat jobb). Ett barn som var elev på aktuell skola var mycket inne på detta med skepp, vrak och allt. Det var filmen "Pirates of the Caribbean" som var populär hos honom och hans kompisar (barnförbjuden film!!!) Och när han blev stor skulle han skaffa ett skepp och segla runt sa han. Han skulle 1) haffa pirater och 2) bärga skatter. Skatterna skulle han skänka till muséer. Han frågade mig om t.ex böcker håller sig i vatten; om han fann gamla värdefulla böcker, skulle de hålla sig i vattnet? Jag sa ja, om de var skrivna på pergament = skinn, så kanske de höll.
Han hade koll för att vara sjuåring. Han kände även till "skeppet Gustav" som han sa. Jag korrigerade och sa: "Skeppet Vasa hette det". Just så.... kul. Om Vasa mer här, dock om personen och inte skeppet.
Relaterat
Arthur C. Clarke
Neuromancer
Arnäs kyrka, Ångermanland
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar