Edit 2018: en följetong om Sveriges historia postades först på bloggen 2012. Efter det har texten utökats väsentligt och kommit i bokform. Se här. Det är Logik förlag som gett ut verket som "Ett rike utan like -- Sveriges historia". Så verkets kanoniska, evigt giltiga form är denna bokform. Här ges tre kapitel ur den som smakprov. Detta är en allmän inledning. -- Jag är svensk. Jag gillar Sverige. Jag vurmar för dess traditoner, dess förflutna, dess historiska händelser, personer och miljöer. Och i detta inlägg följer länkar till allt detta: till min svenska historia, berättad för internetgenerationen.
Det finns många som skriver om svensk historia. Som Dick Harrison, välpublicerad och uppburen. Synd bara att han och hans gelikar vill bortdefinera oss svenskar från vår äldsta historia. Harrison förnekar t.ex att Tacitus sviones är detsamma som svear, dvs sedvaneursprunget för svenskar ["Boken om svensk historia", s 50]. Det är horribelt. Det är samma taktik som man haft mot polacker och tjecker: ni finns inte, nu tar vi ert land...!
Det är sant det jag säger. Och inte bara jag säger det. Sven Delblanc framhåller ju i romanen "Moria land" att man alltid börjar ockupationen av ett land genom att utplåna dess historia.
Så är det. Och ogillar ni min polemiska ton, var vänlig sluta läs, lämna bloggen och gå och sjung "Regnbågens barn" istället. För snart blir det ännu värre: ännu mer omhuldande av traditionell svenskhet. Kom bara inte till mig och klaga när ni hamnat i speglarnas vildmark, fråntagen ert land och er etnicitet, själva er identitet.
Jag är identitär. Jag söker min identitet i min särart - min svenska särart. Jag bejakar att jag fötts till den jag är. Jag ser positivt och affirmativt på det hela. Som jag skrev en gång här på bloggen:
Jag älskar Sverige och det traditionellt svenska. Man kan säga: jag är nationalist. Det är det som är skillnaden mellan mig och andra som skriver om svensk historia. Vardagsmuppen, PK-isten och den sedvanlige kunskaparen måste alltid lägga in förbehåll mot det svenska om han skriver om det. Han måste visa sitt salongsmässiga hat, sitt klädsamma avståndstagande mot den svenska nerven.
Detta är skillnaden mellan dem och mig: en avgörande skillnad. Både de och jag måste förhålla sig till fakta, både de och jag kan behöva skriva passager som "Karl XII segrade vid Narva 1700". Skillnaden är att jag inte är obekväm med en sådan sats, jag omhuldar och bejakar den positiva undertext som finns i en dylik faktabit (seger för svenska vapen). Muppen däremot känner sig obekväm med att förmedla dylika fakta. Vips är han där och ska linda in det hela i PK-ismens tarmludd, med ens står han där i förnekelsens tagelskjorta.
Muppen ber om ursäkt för allt som gjort Sverige stort och bra. Jag däremot omfattar det, utan att för den skull bli någon punschpatriot.
Detta skrev jag i oktober förra året. Inlägget hette "Sverige - en historia om suveränitet". [Originalinlägget är numera borttaget.] Där sammanfattade jag det specifika med Sverige genom tiderna. Och det är att det bevarat sin självständighet genom alla skiften, från medeltid över stormaktstid och senare tid. På sistone har dock suveräniteten kommit i fara. Dagens massinvandringspolicy, antinationalism och andliga utarmning gagnar inte oss traditionella svenskar, inte ett dyft. Vi har blivit slavar under bankirer och plutokrater. Så är det, men JAG tänker i vart fall inte bli någon nyttig idiot under kosmopolitväldet. Jag protesterar. Genom att driva denna blogg. Och genom att omhulda det traditonella Sverige.
Detta traditionella Sverige skildras på bloggen i tre avsnitt:
. Sverige, del 1: svioner är svear
. Sverige, del 2: Ynglingasagan
. Sverige, del 3: Rolf Krakes saga
Alla dessa tre delar, plus den inledning ni nu läser, finns under denna etikett.
Detta är smakprov ur min svenska historia, berättad för internetfolket.
Relaterat
Ett rike utan like: Sveriges historia (2017)
Carlos Castaneda
Målning, Robert Svensson
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar