Recension: War Fever (Ballard 1990)

"War Fever" av Jim Ballard är en bok. Och mer än så: det är en bra bok, en ypperlig novellsamling.

En journalist på semester i Mexico får höra talas om en flygkrasch. Omständigheterna är diffusa, jaktinstinkten vaknar hos honom och han tror sig vara En Stor Grej på spåren, kanske blir han den förste att rapportera från en Jumbojetkrasch. Hamnar han så till slut i bergsregion, han frågar sig fram, frågar efter "döda", skriker desperat - och finner till slut vraket av ett smärre sportplan.

Misslyckad scoopjakt - men det slutar inte där, för på återvägen genom de byar han passerat har innevånarna hörsammat hans vädjan, de har tagit fram sina döda i hopp om att kunna sälja dem till den påstridige västerlänningen, han som desperat skrek att han ville ha "döda"...

En elegant satir på min ära: journalistens jakt på säljande scoop, konkretiserat i de lik som allt bygger på...

Det rör sig om Ballards "War Fever" från 1990, med modmytologen i högform. Här finns till exempel konceptnoveller som "The Index", som berättar en efterkrigstida figurs karriär genom ett fiktivt index. Denne "Henry Rhodes Hamiltons" story är intressant i sig, men genom att det görs till ett register nås balla effekter. Som:

Hemingway, Ernest, first African safari with HRH, 234;
at Battle of the Ebro with HRH, 244; introduces HRH to
James Joyce, 256; portrays HRH in 'The Old Man and the
Sea', 453

Hitler, Adolf, invites HRH to Berchtesgaden, 166; divulges
Russia invasion plans, 172; impresses HRH, 179;
disappoints HRH, 181

Oswald, Lee Harvey, befriended by HRH, 350; inspired by
HRH, 354; discusses failure of the Presidency with HRH,
357-61; invites HRH to Dallas, 372

HRH har mött alla seklets stora får vi veta genom detta register. Här ges även spridda entries som "Vogue Magazine", "Lord Byron", "Elisabeth Arden" osv osv, ja här finns en hel tegelstensbiografi sammanfattad på fem sidor. Snygg turnering av genren "fiktiv dokumentär". När man läser sånt här återfår man tron på litteraturen: "Hey, literature can be fun too, you know!"

"Answers to a Questionnaire" är lite samma andas barn: vi får se svaren i ett frågeformulär, där torra, numrerade rader om blodprov, Jesu återkomst, chefen för IBM och annan ballardiana varvas med "Min främsta ambition är att bli ett TV-program" och "Han ville att jag skulle bli stridsspetsen i en kärnvapenmissil". Och det blir till slut inte bara fragment, allt tenderar att berätta en story.

Ballard har ju sagt att Jorden är den enda främmande planeten, sf bör utspelas här och inte i rymden. En bra paroll, det är sant att vi kan möta mysterier bak närmsta gathörn bara vi tittar noga. Men i denna samling finner vi faktiskt en novell som utspelas i rymden: "Report on an Unidentified Space Station". Twisten är att denna rapport från ett rymdteam, landad på en tom station som man undersöker, visar att den är omöjlig att kartlägga: man går runt-runt i dess korridorer tills man finner att den är universum självt.

Något liknande finner snubben i "The Enormous Space": han beslutar sig för att stanna inne i sitt hus och isoleringen gör att han tappar perspektivet, bokstavligt talat. Allt verkar till slut enormt för hans blick. Detta påminner i sin tur om Ballards "Manhole 69" från 1957. Och svårigheten i att kartlägga det oändliga möter man i novellen "The Concentration City" från samma år.

Åter till "War Fever", där "The Man Who Walked on the Moon" finner mitt gillande: en man söker en före detta astronaut, levandes i en turisthåla som en attraktion, snackandes med folk om sina minnen för en smärre summa, men han finner honom inte - så han beslutar sig själv för att bli denne. Han övar in en speciell mångång, en trevande gångstil som hos strandsatta astronauter, vana vid månens lättare gravitation...

Paradnumret är annars "The Object of the Attack". Redan layouten med stycken-avdelade-med-rubriker lockar, och storyn själv, om ett mordförsök på en astronaut som blivit fanatisk politiker, har goda vinklingar. Bland annat analyseras vad den arketypiska attentatsmannen vill - och detta är inte bara att förändra samtiden, nej det är att förändra verkligheten själv. Genom att skjuta ett högdjur som en president vill man, likt ett barn som slår sönder sina leksaker, ta kontrollen över tillvaron, man vill påverka vardagen för allt och alla, rubba själva existensen. Vi vet ju till exempel hur Kennedymordet och Palmemordet påverkade folk, alla som var med då minns var de var när de fick nyheten. "Världen förändrades."

Ser vi till ballardnovellens attentatsman så flyr han från sitt sinnessjukhus genom en optisk illusion, ett "Amesrum". Från en tittglugg ser allt i detta rum okej ut, men allt är i själva verket upphängda kulisser bakom vilka man kan fly. Attentatsmannen iscensätter sedan ett Amesrum i större skala, han gäckar sina förföljare genom en serie illusionstrick som till slut förändrar vår syn på verkligheten. Ontologisk sf av bästa märke, med andra ord: "Matthew Young was dismantling and reassembling the elements of his own mind as if they were the constituents of an Ames Room"...




Relaterat
Science fiction från höger
Lär dig sanskrit
Evola: Metaphysics of War (2011)