Dizzy Izzy Asimov

Härmed en text om science fiction. Brännpunkterna är Asimov och Lafferty.

R. A. Lafferty. Det är en författare jag gillar. Och det finns fler som gillar honom; någon jämförde honom rentav med Gabriel García Marquez. En subtil mästare, en diskret ögonbrynshöjare.

Lafferty var katolik får man veta i biografin. Det finns en diskret attityd av vardagsmystik i Laffertys verk som kanske kan kallas religiös. Enligt John-Henri Holmberg var Lafferty road av att "tolka tillvaron som en värld genomsyrad av oräkneliga, outgrundliga och sällsamma konspirationer."

Världen som gåta alltså och inte som överblickbart läggspel, inte som maskin man kan plocka isär och sätta ihop som man vill. Världen som organism, som konstverk.

Holmbergs bok heter "Inre landskap och yttre rymd", en sf-historik i två band med massor av uppslag och lästips. Ett av många mönster som framträder i boken är detta, nämligen hur många fordom skojfriska, nihilistiska och ironiska författare på gamla dar tycks bli bittra: Sam J, Douglas Adams, Heinlein (viss tro på reinkarnation dock), Stanislaw Lem...

Vet inte vad Holmberg skriver om Isaac Asimov, "Dizzy Izzy" Asimov you know... Jag vet bara att jag läste hans Stiftelse-epos en gång i tiden, om en framtid då hela galaxen är befolkad. Jag la ifrån mig boken, gick fram till fönstret, såg upp mot stjärnorna - och sedan dess har jag aldrig slutat tro på en befolkad, besjälad rymd.

Rymden lever, universum lever, att hävda annat är galet. Asimov var en visionär, en raketfarande guru som sådde liv över universum; liv, ljus och liv i oändlighet...!

+++

"Stiftelsen" handlar för sin del inte om Gibbons "Decline and Fall" förflyttad till rymden, vissa tror det men så är icke fallet, det rör sig bara om en högst efemär inspirationskälla. För i Stiftelsen är det matematik och spelteori applicerad på politisk historia, konsten att förutsäga och nöjet att visa "ex post festum" hur rätt man hade.

"Jag robot" heter (inte) Asimovs självbiografi. Som ateist ansåg sig Izzy troligen vara en mänsklig maskin, utan själ, utan känslor, ja utan skapare till och med, bara en hög atomer som slumpmässigt uppstått. Än märkligare än en metallrobot i så fall, som ju antas ha en skapare i form av den jocke som byggde den.

Jag började denna artikel med att tala om Lafferty, kom sedan in på Asimov, och något säger mig att jag nu borde övergå till en tredje författare för att få det där magiska tretalet i kompositionen. Men här slutar jag.




Relaterat
Science fiction från höger
"Actionism" -- presentation på svenska
Ett rike utan like (2017)

Teckning av LS