"Se hur alla prinsar samlats"...

"Ingen gör sämre skrot än Korn" skriver SvD idag.

Tråkmåns ligger på taket, galaxen roterar. Kosmoskatten har fått mat.

Idag är det onsdag.

Jag läste sanskrit en gång i världen, på 90-talet. Ämnet hette "indologi" och läraren hette Klas Hagren.

Han gav mig texter att dechiffrera, och så gick jag hem och försökte tolka dem med Monier-Williams ordbok, Whitneys grammatik och ett rasande glatt humör. På lektionen skulle jag sedan redovisa vad jag lyckats tolka, och kniviga passager gav Hagren mig sin tolkning av, och med tiden lyckades jag dechiffrera mina texter. Det var Kâlidâsas lyrik, det var Arthashâstra, det var Dandin och Shankara, och det var Bhagavad-gîtâs två första kapitel. Sedan skrev jag uppsats, översatte en text om ädelstenskunskap ("ratnashâstra"), och sedan blev jag fil kand, och sedan slutade jag plugga.

Nåja, lite grekiska hanns också med på slutet.

Sanskrit är en värld. En fin värld. Man kan till exempel tala glosor i detta ämne, nämna facktermer kring djur och natur. Vad sägs om dardura, groda, saras, sjö, dugdha, mjölk, samudra, hav, taru, träd och madhu, honung?

Det där "daru" är nog besläktat med vårt "träd", svenskan är ju ett indoeuropeiskt språk, vi har gemensamma rötter med sanskrit. Skt "veda" och sv "veta" är båda av roten "vid", till exempel.

Men att bara babbla om ord ger inte så mycket, sånt lämnar jag åt komparatister. Istället är översättning av sanskritttexter mycket mer givande, det har en helt annan gestaltkvalitet. Det ger bättre känsla för språket helt enkelt, blir mer musiskt och dannt.

Så vi kan väl titta på BhG 1.24-25, två berättande verser. Om hur Arjuna, stående i den vagn Krishna kör åt honom, ser sina släktingar på slagfältet.

Sanjâya uvâca:
Evam ukto Hrishikesho Gudâkeshena, Bhârata,
senayor ubhayor madhye sthâpayitvâ rathottamam,

Bhîshma-Drona-pramukhatah sarveshâm ca mahî-kshitâm,
uvâca: Pârtha, pashyaitân samavetân Kurûn iti.

Så vad står det då?

Det är Sanjâya som säger detta, den som berättar händelsen för Dritarâshtra, som jag avhandlat nedan. "Uvâca" är perfektformen av "vac". Latinets "vox" är av samma rot.

"Sanjâya sa: O Bharatas ättling ("Bhârata", imperativform = stamform)! Sålunda tilltalad av Arjuna ("Gudâkeshena", instrumentalisform), placerade ("sthâpayitvâ", en så kallad absolutivform, därtill med kausativ bildning, så att den ordagranna översättningen blir "havande orsakat att placera") Krishna ("Hrishikésha", o-ändelsen är eufoni) den bästa av vagnar ("ratha-uttamam", där mötet a/u blir till "o" enligt de eufoniska reglerna, så kallad "sandhi") mellan de båda arméerna ("senayor ubhayor madhye", dualis lokativ; skt har tre numerus, singularis, dualis och pluralis).

Så 1.25, andra dubbelversen. Krishna har alltså placerat vagnen mellan arméerna, och detta framför Bhîshma och Drona ("Bhîshma-Drona-pramukhatah"), ja alla världsledare ("sarveshâm ca mahî-kshitâm", i genitiv på grund av "pramukhatah", ett adverb som styr genitiv).

Och där sa ("uvâca") han, Krishna, detta: "Pashyaitân samavetân Kurûn iti", se hur alla Kurus har samlats. "Pashya" är imperativ av roten "pash/spash", varav även latinets "speculum", "spec" osv. Det har att göra med att "se" som ni förstår.

Genom eufoni gifter sig slut-a:et (det finala a:et) i "pashya" med det initiala e:et i "etân", så att det blir "ai" av alltsammans. "Etân" betyder för sin del "dem", ackusativ plural. "Samavetân" är kongruent med detta ord, är också det böjt i ackusativ plural; ändelsen är likartad, "-ân". "Kurûn" är också det kongruent, ackusativ plural. "Iti" fungerar som citattecken, "slut citat".

Så varför citerar jag just dessa rader? Jag tycker helt enkelt att de är mäktiga, de har den sant episka storheten in nuce: "Se hur alla Kurus har samlats" ger oss i blixtbelysning hela scenen, med fiendesidan i aktuell släktfejd grupperade till slag. För den som inte rörs av sånt finns inget hopp.

Ja, så mycket kan man säga om dessa fyra rader. Man kan förvisso orera ännu längre om sånt här; när en viss Fritiof Haglund gick på sin första latinlektion på universitetet, talade ju läraren i en timme om första meningen i Caesars "De bello gallico"... Haglund var annars känd för att bedriva frågesporter med Gösta Knutsson, över hela landet på säg 40-talet. En av de frågor de ställde var ju "Vem var 'Den inbitne'?", något jag länge funderat över själv.

Så en dag stötte jag på detta alias i mina bokvandringar, men så glömde jag notera vem denne "inbitne" egentligen var. Det var ett flyktigt möte bara, "ships passing in the night". Letandet fortsätter, letandet efter svaret på den stora gåtan...

(Men med Google är det förstås lätt. "Den inbitne" var pseudonym för Ane Randel inhämtar jag nu, skribent på SvD och Ord&Bild. Han skrev bland annat kokböckerna "Vid gryta och grill" och "Vid spisel och spett", 1926 respektive 1927.)




Relaterat
Apatia
Castanedas värld: en ordlista
Vivekânandas liv och budskap