Edgar Allan Poe: Den gyllene skalbaggen

Edgar Allan Poe var en amerikan. Han hade legat vid West Point. Han hade gett ut en litterär tidskrift. Han skrev även fiktion.

Dold familjetragedi, ett sammanrasat hus: det är upplägget i Poes novell "Huset Ushers undergång". Förebilden till det hela ska Poe ha hittat hos någon engelsk magnat, William Thomas Beckford (1760-1844). Han var rik, dock ej adlad. En skandalös förbindelse tvingade honom i exil, och sedan han kommit hem byggde han på sitt gods ett magnifikt torn -- som rasade... Poes novell "Husets Ushers undergång" påminner om detta, den gör drama av det och den gör det med en magnifik koncentration. Och med makabra undertoner.

Edgar Allan Poes "Den gyllene skalbaggen" är ämnet för detta inlägg. Boken är utgiven på Bonniers Folkbibliotek 1954, redigerad av Staffan Andrae, översatt av Nils Holmberg och illustrerad av Gösta Kriland. Den innehåller rysliga noveller, men också en och annan med lyckligt slut - som "Du är mannen":

Mr Pennifeather blev ögonblickligen frigiven, ärvde sin onkels förmögenhet, drog lärdom av upplevelsen, vände ett nytt blad och levde i fortsättningen som en annan människa.

Där ser man, man ska akta sig för att placera författare i fack. Poes signatur må vara "the grotesque and the arabesque", men här skiner också solen. Förhållandevis ljusa är även "Den gyllene skalbaggen", "Hans Pfaal", "Det ovala porträttet" och "En berättelse från bergen".

En favorit är "Flaskpost", om en skeppsbruten som hamnar på ett märkligt skepp med inkrökta, skäggiga sjömän. På däck ligger en massa föremål, "matematiska instrument av en besynnerlig och gammalmodig konstruktion". Detta, har en skarpsinnig man sagt, betyder att vanliga hjälpmedel inte är till någon hjälp i de vatten man befar, här måste man lita på intuitionen. 

Inne hos kaptenen är det samma visa; denne gråhårsman tvivlar och grubblar, och på kajutgolvet ligger "rostiga vetenskapliga instrument och mögliga, sedan länge föråldrade sjökort". Man vet inte vart man ska, har förlorat styrseln på detta ödets hav. Men ingen vänlig ande puttar på skeppet underifrån som i Coleridges sjöäventyr. Hos nihilisten Poe går allt mot avgrunden.

- - -

"Quoth the raven, 'nevermore'..." Så löd ett poem av Poe. Men jag ska inte citera det här. 

- - -

Som antytt har jag läst en biografi om mannen. Där nämndes bl.a att Poe var i armén två vändor. Han blev först fanjunkare vid artilleriet, blev sedan civil, och anmälde sig sedan till krigsskolan West Point. Han skulle bli officer, en man i staten. Men därav blev intet -- vilket väl var förutbestämt, ty man har svårt att tänka sig en Poe bak ett arribatteri på ett slagfält i inbördeskriget. Men hade han levat så hade han väl omsider tvingats in under fanorna i denna befattning... och, tja, spekulera kan man ju alltid. Allt kan hända.

Men nu var det guldåldern före denna konflikt, USA före inbördeskriget, och Poe for till New York för att bli litteratör. Han gav bland annat ut tidskrifter och gifte sig med en kusin. Och så skrev han ett och annat, som "The Domain of Arnheim" om ett romantiskt ideallandskap, som någon har karakteriserat som att det har skönheten hos ett lik, allting där är så perfekt... 

Detta må vara ett memento för skönandar. Vilket för den skull inte innebär att fulhet är kungsvägen. "För att leva måste en dikt varken ha skönhet eller fulhet, den måste ha liv" som Diktonius sa.

"The Domain of Arnhem" är inte med i "Den gyllene skalbaggen". Det är inte heller novellen "A Predicament". Där berättas för sin del av en fjolla på promenad; hon går upp i ett kyrktorn, tittar ut genom en glugg i kyrkklockan och dekapiteras när timvisare möter minutvisare. Denna story är makaber men kul, för stilen var så överdrivet fjollig; rösten hos en litterär preciös. "Samtal med mumien" har också humoristiskt anslag, om en mumie som väcks och får svara på vetenskapsmännens frågor.

Dessa tre texter hittar man inte i "Den gyllene skalbaggen". Här var det ett stramare urval. Den hade överlag bra illos av den där Kriland: spänstig linje och mycket svärta, framarbetat enbart med penna och inte med pensel.

Själva illustrerandet av Poes stories är en genre för sig. Beardsleys verk tycker jag är lite överskattade i denna nisch. En annan illustratör, Harry Clarke, var mycket bättre: mycket tusch, exquisit linjeföring och extrem komposition. Det speglade verket kongenialt, ja fördjupade det. Beardlsey har sin charm men allt han gjorde var inte så där vansinnigt bra.




Relaterat
Robert Holdstock: Mythago Wood
En gatas melankoli
Jag är med i en antologi