Clark Ashton Smith

Who has seen the towers of Amithaine
swan-throated rising from the main
whose tides to some remoter moon
flow in a fadeless afternoon...?
Who has seen the towers of Amithaine
shall sleep, and dream of them again.

Det är poeten C. A. Smith det rör sig om ovan. Annars sitter jag här med novellsamlingen "Out of Space and Time" vol. 2, med texten om demonen Charnadis som sitter och berättar för en nymf om sina resor i omöjliga rymder, om " ithyphallic runes", om "cities taken by ineluctable snow" och om "stupendous oceans where each wave is like the rise and fall of the Himalayas". Så når han forna havsplaneten Sadastor, nu uttorkad förutom en källa i en klyfta, där en sjöjungfru träffas på. Hon berättar drömskt om sin havskarriär: om sina dar då hon drog ner drunknade sjömän till sina lockande gemak på havets botten, och trådde en lustiger dans med dem bland strypande tång och glittrande pärlor.

När nymfen är klar med sin story dör hon och Charnadis flyger vidare till nya, unga världar för att skudda av sig stoftet, en sann dandy i demonhamn. Ja det är mycket dandyism i Smiths fiktion, det är död och föruttnelse och nedgång och fall, men allt kickas iväg med en ironisk klackspark. Gefundenes fressen för alla som inte vill veta av någon tragik. Å andra sidan kan ju påklistrad tragik vara nog så jobbig, olyckliga slut som bara tjänar att flagga texten som fin och seriös; hos Smith slipper man det, här är allt formlek och yta, textur och ordmums och l'art pour l'art. Det är gammeldags dikt om gammeldags ämnen à la Frans G. Bengtsson, och likt den gode FGB så hade CAS rätta klangen och rytmen i sina alster:

Rememberest thou? Enormous gongs of stone
were stricken, and the storming trumpeteers
acclaimed my deed to answering tides of spears,
and spoke the names of monsters overthorwn -
griffins whose angry gold, and fervid store
of sapphires wrenched from mountain-plunged mines -
carnelians, opals, agates, almandines,
I brought to thee some scarlet eve of yore.

Novellen om Charnadis var bara drygt fyra sidor lång. Ännu kortare är "From the Crypys of Memory", om en skuggtillvaro i ett epigonland beyond the Beyond: exquisit prosapoesi med glosor man inte ens hittar i Longman Dictionary. Och "The Shadows" som avslutar boken är lika kort den (2 s), med "fretted windows", "the undesecrated seal of death" och "a meaningless antic phantasmagoria". Men den duger att läsa om, även av en som likt mig mest gillar stram poesi, haiku och språkmaterialism, raka motsatsen till Smiths juvelsmide.

Men så finns här ju lite längre noveller också, bland annat "The Last Hieroglyph" om en quest som slutar med att pilgrimen själv skrivs in som tecken i den bok han läser. Samt den om en romantisk poet som önskar sig bort och hamnar på en regnbågsskimrande djungelplanet ("The Monster of the Prophecy"), och en story från ett utlevat hov ("The Death of Ilalotha") och en story från Mars med viss modern prägel, med moderna astronauter som utforskar en grotta ("The Vaults of Yoh-Vombis"). Gillar man fet, flödande prosa och lite omständlig berättarstil är detta great, asså. Om inte annat är det ett roligt alternativ till Campbell-erans prosaister, som ju uttryckligen förbjöds att pryda sina alster med atmosfär och purpurne skuggor.

For trumpets blare in Amithaine
for paladins that once again
ride forth to ghostly, glamorous wars
against the doom-preparing stars.
Dreamer, awake! ... but I remain
to ride with them in Amithaine.

Relaterat
Holdstock: Mythago Wood
Jordkrönikan
Eld och rörelse: fri pdf
Memoarer