Idag är det tisdag.
Katten har fått mat.
Sommaren är över.
Välfärdsstaten är över.
Och inte bara det. Förtrycksregimen är över; dess illusioner är uttömda. Och då "flyter det bara pumparna" ett tag tills skutan går under.
+++
Härmed två böcker jag nyss försökte mig på, men inte läste ut.
En studie i rött (1897, A Study in Scarlet). Den första Sherlock Holmes-berättelsen. Allt började bra, Holmes som detektivisk übermensch var roande. Sedan, på cirka sidan 35, tappade jag intresset. Detta är bara en platt mordhistoria, tänkte jag.
Mer mystik och fantasi förväntade jag mig av Morgonstjärnan (1910, Morning Star) av H. Rider Haggard. En roman utspelande sig i Egypten 1200 fvt. Den har allt, utom stil. Kort sagt, detta är en litterärt likstel uppvisning, och då hjälper det inte att man har hela Egyptens rikedomar i bagaget.
+++
Jag försökte alltså läsa två britter. Och misslyckades. Men en tredje roade mig.
Det gäller Humphrey Carpenters Tolkienbiografi (JRR Tolkien -- A Biography, 1977, finns även på svenska). Den har jag nu läst två, möjligen tre gånger. Och i den sägs mycket. Bland annat om Sagan om ringens reception.
När första delen av ringtrilogin kom ut 1954 (säger Carpenter) var recensenterna uppdelade i två läger: antingen prisade man verket (CS Lewis, WH Auden) eller så var man tämligen avvisande. Något däremellan fanns inte.
Lewis satte den positiva trenden genom att i Time and Tide i augusti hylla verket som ett heroiskt epos i en antiheroisk tid; detta är i klass med Homeros...! Detta var en överdrift. Verket var, i den form det mötte läsarna, avsett att gå hem på 1954 års bokmarknad och inte att göra något djupare statement. Tolkien må själv ha trott sig vara en mytskapare för evig tid men hans verk är på sin höjd en fascinerande pseudo-arkaisk berättelse med staffagefigurer. Att kartan och myten stämmer, alltså utomlitterära faktorer, är här viktigare än stil och litterär verkshöjd.
Men överdrifter åt andra hållet fanns också i receptionen. I The Observer sa Edwin Muir att han ogillade verkets svart-vita moral, han saknade sådant som ”en Djävul som är både ond och tragisk”... Men detta är en orimlig begäran; bara för att man skriver en mytisk berättelse kan man inte kräva att den ska överträffa all tidigare myt. Andra recensenter klagade på den banala stilen; i och för sig rätt, Tolkien har i regel en platt prosastil, men i den genre det gäller är utomlitterära krav som mytisk relevans och konkordans viktigare än, som antytt, notervärd stilbriljans. En Agatha Christie eller en Conan Doyle måste för en kriminalgåta skapa en intrig som är rimlig och invändningsfri, det är grundkravet; stil kommer i andra hand.
En intressant kritik kom från JW Lambert i Sunday Times: ”Ingen som helst religiös anda och praktiskt taget inga kvinnor.” Men detta är också irrelevant; han bedömde verket utifrån ”den odödliga klassikerns” kriterier, inte från det marknadsanpassade genreverkets. På samma sätt är ju sådant som Sherlock Holmes-berättelserna också renons på religiös känsla och minnesvärda kvinnoporträtt.
Sagan om ringen alstrade alltså reaktioner som pendlade mellan lovsång och nedsabling. Ingen träffade riktigt essensen i verket ifråga.
Vad var då Ringen?
Vad verket var, var framför allt detta: en uppgradering av fantasygenren, av William Morris’ och Dunsany’s fantasistil, och av exotiska äventyrsberättelser à la Rider Haggard, alltså av redan etablerade litteraturformer. Ofta var Tolkien litterärt lika god som dessa. Stilen är ”bra nog” för att bedömas som genreförankrad klassiker. Men generellt slog han sina föregångare med den mytiska konstruktionen, omsorgen om detaljer i bakgrundsmålningen. Inte alla recensenter insåg det 1954.
+++
Jag är en biologisk automat, jag är smart --+++
jag är en biomat, jag är klimatsmart.
Och desto mer kör jag runt i min go-kart --
det går så snabbt, det går med en väldig fart --
och Marabou tillverkar ej längre Start --
nu är det Lantmännen som ger svenska folket Start
rätt och slätt varje dag, upp och ner, hit och dit...
Jag undrar ibland: sedan Roland Cedermark avled 2020, vem är Sveriges dragspelskung? Kanske tronen rentav är ledig?
Relaterat
Lovecraft på svenska 2008-2012
Mårtensson: Maktens vägar (1980)
Poe: Den gyllene skalbaggen (1962)
Smith, Clark Ashton
Tolkien och Jünger
Tolkiens verk
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar