Recension: Kvinnors godhet (Ballard 1991)

Stirrandet ut över översvämmade risfält med flygplansvrak satte sina spår. En bekant till Ballard sa senare till honom: "Nu har du fått den där Lunghuablicken igen"...

Ballard präglades av kriget, det blev en hieroglyf i hans alfabete. Och "för att få uppleva tredje världskriget från ringside" blev han pilot i flygvapnet på 50-talet, kom till Canada och skolades in på North-American Harvard-maskiner, i Sverige kända som Sk 16. -- En turkisk pilot på kursen får nog och flyr i ett av planen; man spanar efter vraket och finner det, men Ballard anser att piloten funnit vägen hem, han flög in i solen säger han. Det påminner om filmen "Memphis Belle" (1944) där B-17-kaptenen ligger på dödsbädden och, som kulmen på sin monolog, säger: "Nu flyger vi in i solen...!"

Ack att vara pilot, det är så andligt och fint. Tänk bara på Saint-Ex och Richard Hillary.

Ballard å sin sida lämnar flygvapnet efter en tid och blir skribent och författare istället. Men krigen tränger sig på, till exempel Vietnamkriget, som fascinerar Ballard oerhört: TV-bilder med helikoptrar som flyger över risfält... Vännen säger: "De uppfann Vietnamkriget så att du skulle ha något att titta på..."

Det är "Kvinnors godhet" från 1991 det handlar om. Denna bok har också sina perversa sidor, annars vore det väl inte ballardianskt. Till exempel: tiden på läkarlinjen, då han obducerar ett lik, försonar honom med vissa krigsminnen. Gott så. Här finns också kliniska sexscener med alla de snälla kvinnor han mött i sina dagar. Tantsnusk, gynekologiska varianten....

Han var en hipp student i Cambridge ett tag, hade målningar av Magritte, Dali och Ernst på väggen, läste romaner av Camus och Vian. Och Robbe-Grillet får man förmoda, vars objektiva rapportprosa måste ha satt vissa spår. 

Ballards bok har förvisso många sidor: över 200... Vi får följa Ballard i hippa 60-talskretsar, vi får möta vänner som blir galna och vi får se Ballards egen familjetragedi: frun halkar på en stenig strand och skadar sig letalt. Och där står han med två barn.

Men han tar sig igenom det hela. Tragiken blir tabu, man talar inte om det i familjen, men på något sätt försonas barnen med mammans död så småningom. Stark skildring. Ballard poängterar hur han gillar det småborgerliga livet där i Shepperton, en Londonförort: skönare att komma hem till barnen på kvällen än att vara på hippiefest där ens flickvän knullar runt...

Han promenerar i de vattenrika nejderna, slår sina lovar runt filmstudion som finns där, han insuper miljön som kan ses i Ballardtexter som "Drömbolaget" och "The Killing Ground". Han blir en eremit som sitter och skriver, men han träffar även gamla vänner och flammor och försonar sig med kriget och sitt liv. In alles är detta en skönläst roman, eller en ovanligt stilmedveten memoar. Allt är genomtänkt: det finns få onödiga ord, få transportsträckor så som memoarer annars ofta har. Sedvanliga minnen skrev han ju senare: "Miracles Of Life".

(Gällande romanen för Ballards år i japanskt fångläger, det legendomsusade Lunghua, så recenseras den här.)