Accept: Breaker

1990 kungjorde rockbandet Accept att man sökte en ny sångare. Men man hade ett speciellt krav: han måste vara minst 1,70 lång...

Det hade sina skäl: man skulle ju ersätta Udo Dirkschneider, det lilla krutpaketet vid sångmicen. Han kan knappt ha varit mer än 1,50.

Kort eller lång åsido; man firade förvisso triumfer med denne Dirkschneider på sång, det var triumf så länge det varade. 80-talets Accept med titlar som "Restless And Wild", "Balls To The Wall" och "Metal Heart" är en imponerande katalog. Melodisk hårdrock i Judas Priest-facket.

Här tänkte jag kolla in den skiva som inledde allt, nämligen "Breaker" från 1981. Man hade gett ut skivor innan denna, men detta var bokstavligt talat genombrottet. Man brejkade med Breaker.

Man inleder starkt med "Starlight", lagom tryckpunkt att lossa linorna till. En romantisk elegi med vassa gitarrer: "Starliiiight... shining bright". Sedan skruvas takten upp till titellåten, speedmetal ser sin gryning. Bra samspel; Dirkschneiders i och för sig skärande röst funkar bra i helheten, man kan inte tänka sig någon annan frontare. Att musiken signerad Hoffman-Baltes-Kaufmann är sömlös behöver väl inte tilläggas: variationsrik, inga fula tvärstopp i tempobytena utan lediga promenader över bryggorna.

"Run If You Can" är en gripande medeltempo-grej. Vers, refräng, vers, solo, vers - kan en rocklåt se ut på annat sätt? Inte normallåten typ 1A i alla fall, och detta är ett bra exempel på en sådan. En autentisk låt, en låt om allvar; den skänker lyssnaren "die Gefüle im Ernstfall zu stehen", för att citera på det språk dessa herrar så lätt försmådde, trots att det var deras modersmål...

Man förnekade tyskan men kunde inte förneka sitt tyska ursprung, sina tysk-kulturella rötter, där romantiken alltid är levande. Kan man tänka sig engelska och amerikanska grupper sjunga ut i såna elegier som "Can't Stand The Night" och "Breaking Up Again"? Visst kan man det, men denna bluesiga klagan är minst lika tysk som angloamerikansk. Det är Rilke och Goethe som talar genom Accepts ballader, det är en undervegetation man inte kan förneka. "Ich wiederhole die ärgerliche Krümmungen, die mir von Suleica trennen"...

"Son Of A Bitch" på slutet av sida A påminner om slutet på sida B, "Down And Out": hatlåtar. Inte går jag omkring och hatar dessa dagar, men känslan är sann här får man säga. Ungefär som Motörheads "Sweet Revenge": "I can almost taste it, it's the need to see you die"... Den är ännu tyngre, Accept besjunger ju bara något man föraktar.

"Burning på sidan B1 är boogietryck så det räcker, "Feelings" är en gånglåt med upplyftande text, och "Midnight Highway är en bilåkarlåt i klass med "Heading Out To the Highway" och "Roll On Down The Highway": romantiskt svärmeri bakom ratten på en autobahnkryssare. Och "Breaking Up Again" är som sagt romantisk längtan, men man finner även en skön inramning à la diskbänksrealism här:

Waking up on Monday morning,
Sunday been and gone,
reaching out for you
but I was alone.
Now I sit at the breakfast table,
table set for two,
been the same thing every morning,
silly things I do.

Notera att det inte är Udo som sjunger, kanske är det Wolf Hoffman. Ett finare timbre som det inte går att kväka sig igenom.

När det gäller den nya, vassare hårdrock som kom början av 80-talet, så var Accept det första jag stötte på. Det här var något nytt, något unikt! Nu idag, tusen år efteråt, kanske allting låter som mässingsmusik och gammeltjo, men det struntar jag i. En plats i mitt trånande metallhjärta har de alltid.