måndag 25 september 2023

Litteraturens lättmatroser: kåsörerna

In Swedish. -- Kåsörer är ett bortglömt ämne. De fanns förr i dagstidningar. Och lästes av många.




Jag ska här tala om kåsörer. Målet är att återge citat, vitsar och egenheter hos några svenska kåsörer.

Det var förresten Heidenstam som kallade dem "litteraturens lättmatroser" (se rubrik). Dvs. de företräder en enkel, men inte simpel, litteraturform, väl ägnad att belysa bredvid mer seriösa författare.

Från mitt föräldrahem kan jag för övrigt minnas en fader som sällan nämnde romanförfattare. Jag menar, han läste nog romaner. Och essäer. Men han nämnde dem sällan. Vid matbordet kunde han däremot entusiastiskt nämna kåserier han just läst. Han hade för övrigt en hel serie i bokhyllan med "årets Ehrenmark". Alltså samlingar med Torsten Ehrenmarks senaste, utgivna varje år till jul. Och i hans föräldrahem fanns förvisso Cellos Skum på ytan, en kåserisamling av denna storhet.

Min fader gillade alltså kåserier. Han kunde ur dagens DN läsa högt ur drapor av Ingemar Unge. Kanske även Red Top. Och Ehrenmark.

Torsten Ehrenmark har för sin del dessa kåserande grundtillgångar: Han är gift. Och han är milt elegisk inför tillvarons förtretligheter, men han kan inget göra åt dem; frun och barnen styr honom, för honom runt i livet mellan korrespondent-boningen i London och sommarstugan i Sverige. Ett konservativ fatalism präglar hans låtanden.

Ja -- konservativ, med "det var bättre förr"-attityd, det är läget. Ingen radikalkonservatism -- men heller ingen röd modernism. Det är samma syndrom hos Gunnar Friberg, Teknikens världs ypperlige korrespondent.

+++

Friberg var klart konservativ. Nåväl, kanske diskret konservativ. En konservativ pryljocke och bilsnubbe.

Bravurnumret i Fribergs skrivkonst var annars stycket "Vindsröjning". Ty han fick en dag i uppgift att röja på vinden i det hus han bebodde med sin mor. Men han kom inte långt ty han förlorade sig i minnen, frammanade av sådant han fann där i vindsbråten. Som "Bygglådan Teknik", buntar av tidningen Motor och annat. Han sammanförde alkemiskt allt detta till en skön "walk down memory lane".

Kåseriet fick till och med en del två där reaktioner på texten redovisades. Som en läsare som ansåg att "Bygglådan Teknik" som han nämnde, den var ju en rip-off på Meccano; sänd den därför till mig så att världen befrias från detta elände...

+++

En tredje konservativ kåsör får bli Gits Olsson. Vem kan glömma hans "Vår i luften över Härnösand". SvD-korren har varit i det ståtliga Norrlands Athen. Men hans synfält upptas blott av kommungubbar som reser med i flygbussen till Midlanda, klädda i keps "av den typ som var på modet när Maxim Gorkij var ung"...

Kommungubbarna bjuds morgontidningar på flyget. "Men har ni int' Nya Norrland få de va... Linjeflyg känn då bara till två tidningar, Deänn å Svenskan..." Och Olsson noterar deras vidare konversation à la, "De här me avlöppe i Södra Liden, hur bedömer du dä? -- De ä människan i centrum. Vi får stå starka där"...

Olsson säger att det var synd att de inte läste dagens SvD, ty där skrevs om bröderna Wrights första flygning för 75 år sedan. Det är något att läsa om och fascineras av medan man flyger på 4000 meters höjd över landet, på väg till Stockholm -- det, snarare än "avlöppe i Södra Liden"...

In alles ett paradnummer av Gits Olsson, denna "Vår i luften över Härnösand".

+++

Ovan nämndes Gunnar Friberg. Härmed mer om honom.

Gunnar Friberg levde 1933-1986. Och han gillas tydligen av några. Än idag. Av

Jag håller honom också högt. Han hade en elegant stil helt enkelt; han var en infödd Ekenskis som hade ordets gåva.

Han föddes i Vasastan. Sedan flyttade han ut till Tranholmen. Och när han en dag återsåg Vasastan gillade han det inte.

Det var i kåseriet "Quo vadis, Vasastan?" från 1979. Han hade sett en pappa med barn på cykel göra en riskabel trafikmanöver. Han kallade denne proggare "klutbylte". Han och hans gelikar hade förstört Vasastan; Friberg bröt staven över "dessa salongsbolsjeviker, dessa rödvinskommunister, dessa socialister"...

De som cyklade vilt i stan men ofta hade en Renault 4 på en bakgård för utflykter på landet till helgen. Dubbelmoral, ansåg Friberg.

Kåseriet gav upphov till reaktioner. En sa, "socialister", det är tydligen det värsta skällsord Friberg kan dra till med... Och dessa "klutbylten" som cyklade i stan men hade bil för sporadiska ärenden utanför stan -- det var väl en smart kombination?

Friberg var iaf ingen socialist. Han kan möjligen ses som en milt konservativ röst i ett modernist-Sverige där normen var att hylla utveckling och framsteg. Han var i så fall en gräsrots-konservativ, en "silent majority"-sentimentalist som drömde sig tillbaks till 40-talet.

+++

Så vart leder oss detta?

Detta är ett inlägg om kåsörer. Och då kan man säga: den mest typiske kåsören är en nostalgisk skeptiker som raljerar över moderniteten och vurmar för det gamla. Man kan ta Kar de Mumma som exempel (Erik Zetterström, 1904-1997). Förutom kåserier skrev han för scenen; hans figur Fibban sa till exempel ironiskt, "jag gillar smör, ost och sill, så konstig är jag"...

Sedan har vi dem jag nämnt ovan. Ehrenmark, Gits, Friberg. Attityden är konservativ och skeptisk mot det allra senaste.

Och motsatsen, detta att vara en utvecklingshyllande modernist, det har ingen plats i det traditionella kåseriet.

Så man kan säga: den konservative kåsörens vapen är skepticism, mild ironi, coolness, en vass replik. Det är såklar något av en soffhörnskonservatism. Dollhouse conservatism à la Tolkien. Ingen stridbar radikalkonservatism. Nej bara en milt elegisk privatkonservatism. Ett höttande med näven i den egna kammaren, ej en kampfylld attityd som går motståndaren in på livet.

+++

Vi återvänder till Friberg. Vilken ikon, vilken legend.

Friberg är som sagt ännu läsbar. Hela den tidning där han skrev på 70- och 80-talen, Teknikens Värld, är för övrigt ännu läsbar. Ty de tongivande skribenterna hade alla ordets gåva: Dag E. Hogsten, George Johansson, Inge Alnaeus, Börje Isaksson, ja även Marianne Sterner, rallyförare som provkörde snabba bilar... Dag E. skrev för övrigt 2016 ännu kåserier i denna tidning.

Vad gäller Friberg så var han, kan man säga, arbetarklass. Men han ägde från 1971 en Bentley. En blå R-Type Continental 1953.

Så man ska inte stirra sig blind på klass. Något vi annars ofta gör i detta land. En arbetare med ordets gåva säger mig mer än en medelklassperson som inte kan prata.

+++

Några rader till behövs... detta ämne är ju centralt, men ignorerat av mainstreamen...

Glömda kåsörer bara glöms, de får inga monument resta, ens i dagspressen...

Nåväl. Har ingen något att säga om DN:s gamla kärntrupper, kåsörer som Red Top, Ingemar Unge, Kerstin Kåll och vad de nu hette?

Och SvD:s Kar de Mumma, och Viola, som väl var släkt... och Erik Z... en hel kåsörsläkt, på min ära.

En som skrev både i DN och SvD var Kjell Swanberg. Han var även radioprofil i programmet med Plattetyder, som han gjorde med Bengan Wittström. Han hade då, på 80-talet, en lång karriär bakom sig. Bl.a. som redaktör för En rolig halvtimma. Även känd som en blaska med skämtbilder av nakenbrudar, typ nudistlägervitsar.

Nåväl, han började där, kom sedan till radion, sedan till SvD... där han kåserade rätt vasst... han var en satiriker av rang.

På slutet av sin karriär kåserade han i DN. Han köptes över från SvD för en aktningsvärd transfersumma, sägs det.



Relaterat
Verner von Heidenstam -- ett liv (2006)
Min bror Rob
Nationaldagen 2015
Clausewitz
Bilden visar Gunnar Fribergs stående bildbyline i Teknikens värld.

Inga kommentarer: