Nyligen köpte jag J. G. Ballards "Drömbolaget" på en utförsäljning. Det var bibblan som sålde gamla böcker.
Så bra tänkte jag, äntligen ska jag få läsa den legendariska "The Unlimited Dream Company"...! Den tycks ha ambitioner att vara surrealism, försöker nå drömlika stadier à la Magritte, Max Ernst och Salvador Dali. Och med Ballards skicklighet som berättare tycker man att det borde bli bra, med hans oförliknelika blick på förortslandskap och modern teknik, hans fräsiga attityd till synbarligen banala miljöer.
Men tyvärr stannar projektet vid ansater för det hela är misslyckat. Det blir liksom inget av denna skröna om en pilot som störtar i Themsen, kommer till Shepperton och börjar fissa runt där. Han drömmer platsen till en surreal nivå, manar fram tropisk växtlighet och allt vad det är.
Kudos för ambitionen får man väl säga, Ballard riskerar åtskilligt och spänner bågen högt. Surreala romaner skrivs det inte många av. Men för att få surrealismen att flyga måste något mer till: kanske lite fromhet, lite andlighet...? Eller en mer avslappnad attityd, mer lekfullhet...? Jag vet inte vad som behövs, jag vet bara att detta rockar inte. Boken får räknas till Ballards sämsta.
Men vill ni läsa något bra av Ballard, kolla då denna tråd där jag skriver om "Super-Cannes", "The Atrocity Exhibition", "Empire Of The Sun" och annat.
Relaterat
Linna: Okänd soldat (1954)
Actionism -- presentation på svenska
Mårtenssons sf-romaner
Lindbohm: Jagets eld
Eden utan Adam, Stjärnpesten, Domens stjärnor
Frostens barn
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar