Om "Jagets eld" och annat

Jag har läst Dénis Lindbohms första esoteriska bok, Jagets eld från 1971. Om detta och annat nedan.

Ernst Rune Dénis Lindbohm, död 2005. Född 11/7 1927 som son till Gunborg och Oscar Lindbohm. DL insåg redan 1928 att han var reinkarnationen av sin döda moster Esta Thynell, 1914-1918. Senare mindes Lindbohm dessutom (1) ett liv som en svensk 1800-talsförfattare, samt (2) ett liv på en värld i en fjärran stjärnhop, Kvatur-Glon (även känd som NGC 6205).

Lindbohm påstår alltså att reinkarnation är en realitet. Och som esoteriker behöver jag, LS, ingen förklaring till detta. I vid mening tror jag på Dénis' utsagor. Som företeelse är reinkarnation rimlig; det är den "livets skola" själen genomgår för att utvecklas. "We come here to learn."

Min syn på reinkarnation ges annars i essän Borderline -- A Traditionalist Outlook for Modern Man (2015).

Lindbohm gjorde värnplikten på A6 i Jönköping 1948-49. Efter detta, bland annat med påverkan av läsning av science fiction-materialet i Jules Verne-Magasinet, startade han en sf-förening. Detta var embryot till den svenska sf-rörelsen, den sk. sf-fandom.

Lindbohm publicerade senare noveller i sf-magasinet Häpna. I bokform kom Lindbohm med en rad sf-titlar med Soldat från Jorden som första verk (Lindfors, Stockholm 1973).

- - -

En tidig fackbok / essä av Lindbohm var Jagets eld (Stockholm: Sökarens förlag, 1971). Här behandlade Lindbohm för första gången sin reinkarnationshistoria systematiskt. Han hade antytt denna händelse redan 1967. I denna 116-sidiga bok utredde han den tämligen grundligt.

Minnet av att ha sett ett foto av den döda mostern, vilket triggade reinkarnationsminnet, gås här igenom. Samt minnen av ett liv på en annan planet, Kvatur-Glon. Detta bjuds oss i Jagets eld.

I denna bok finns även detta, om att skjutsa hem sin nyfödda dotter från BB:

Dotter min, Ann-Christin, jag bar Dig i min famn ut till min Messerschmitt år 1960. Min hustru skrattade åt detta att jag skulle köra hem i en så vinglig farkost. Jag lade det lilla knytet i hennes trygga armar, när hon satt sig i baksätet, och sen försökte jag dra igång Messerschmitten i tvåans växel för att inte bullra för mycket inom sjukhusområdet. Det gick slött. [s 43]

Som biografisk detalj är detta upplysande anser jag. En "telling detail" rent personligt, utan djupare mening i sig.

Jagets eld är liksom Eldens barn (Psi-Cirkeln 1983, Malmö), en blandning av minnen, resonemang som försöker förklara det hela ur skolvetenskapens synpunkt och esoterica.

Samma tema möter vi i en senare bok, Eko över bron (1982). Jämfört med Jagets eld är den mer stringent; den har koncentration på minnesincidenten med Esta samt en skiss över livet som barn med moderns vardagsslit som subtema.

Eko över bron har också dikter, som denna, ”Eko av ljus”:

Det var allt vi drömde,
ett eko över bron –
ett fjärrhimlars återsken
varje vision
och drömmen oss lärde
att livet blott var
en väntan på värden
som evigt stå kvar.

Samt denna, ”Vandraren”:

Jag vandrade vida med ro och med kiv
långt ute i mörkret i Randen
och sökte med möda i liv efter liv,
men allting var tecknat i sanden.
Förgänglig och kort är all livstidens handling
och allt av funktion blir till stoft i förvandling.
Det eviga värdet är utan funktion
och hän mot bestående ljus spänner bron...

Här kan man ju undra hur det står till med metafysiken: i den första dikten talas om ”värden som evigt stå kvar”. Men i den andra sägs att ”det eviga värdet är utan funktion”. I ena andetaget omhuldas alltså platonsk idealism; i det andra, inte. Lindbohms idémässiga svaghet är att han inte har sin grund i perennial spirit science utan i reduktionistisk vetenskap. Han berör förvisso esoterism i sitt opus och han utvecklar den väl också, men lika ofta reducerar han allt till materiell, icke-intuitiv vetenskap.

Slutraderna i själva prosatexten till Eko över bron är dock stämningsfulla: ”Det har gått några år sedan mina sinnen var så känsliga att jag kunde höra ljudet av en fjärils vingslag. Men jag skall höra det igen.”

Mer om Lindbohm i detta inlägg.




Relaterat
Jag och sf-fandom
Lindbohm: Frostens barn
Leroux: Magersfontein, O Magersfontein (1974)