Välkommen, lärjunge. Välkommen till denna novell. -- Jag har genom åren på denna blogg publicerat en liten men naggande god portion noveller, fiction, skönlitteratur av det narrativa, förföriska slaget. Man kan säga: noveller är inget dominerande inslag på Galaxen. Men det finns där. Och för att ge exempel på tidigare noveller kan man länka till detta inlägg från 2011; där länkas i sin tur till tre andra noveller på denna blogg. -- Och nu, i föreliggande inlägg i augusti 2026, är det dags för en ny novell. Det är dags för Knugo Benz' ojämförliga äventyr. Väl bekomme.
Kapitel 1.
Han är en gudsman, en adept, en glasögonprydd man som närsynt läser texter dagen lång.
Han har välvårdat, en aning vågigt hår, kritvitt på grund av diverse erfarenheter i astralvärlden.
Han är bara 44 men han har sett saker och ting andra inte gjort. Han är pyknisk, något välfödd. Han är därtill något undersätsig; han är 168 cm i strumplästen. Detta är emellertid inte så lite, inte så kort. Stalin och Churchill var också av denna kroppslängd.
Vår hjälte är dock ingen politiker. Han är som antytt religiöst begåvad. Och han heter Knugo Benz. Och han bor i en lägenhet på Folkungatan i Stockholm. Det är alltså på Söder, en ack så ljuvlig stadsdel, idag gällande som "radikal" på olika kontroversiella, uttjatade sätt. Men Knugo är den han är, en esoterisk adept som studerar arkana.
Det är en dag i hans privata bibliotek. Det är ett rum i hans paradlägenhet på den öst-västligt löpande paradgatan. Han har inte långt till Tegelviksplan eller Ica Pelikan.
Biblioteket: väggarna täcks av bokhyllor, fyllda med böcker i läder och med guldprägling. Benz sitter i en fåtölj och studerar en egenhändigt skriven bok, en grimoire. Han är klädd i mörk kostym, vit skjorta och sidenslips i grönt och rött.
Han nickar instämmande åt de kloka tankar som finns i det svarta klotband han läser. Och såklart är tankarna kloka; det är ju hans egna tankar, hans egen grimoire, hans egen ockulta dagbok. Han läser: "... från den solara sefiroth emaneras till den lunara, och från den till den jordiska -- och sedan uppåt igen, till solen och vidare till Primum Mobile".
Då får han en kallelse. En stor, reslig, skinande deva står plötsligt framför honom i hans bibliotek. Han är klädd i vitt och har ett gyllene bälte om livet. Benz faller på knä och säger "Helige Guds Fader!"
"Tack", säger gestalten med dånande röst. "Strängt taget är jag inte Primum Mobile själv. Jag är Samsan, Guds son, utsänd av honom. Man kan säga att jag för dig är ett Guds sändebud, en budbärare, sänd av Sthâpayitvâ himself."
Benz hör och förstår, och allt kan kan säga är: "Prisad vare Du, Samsan!"
Samsan nickar avmätt för att notera att han godtagit och gillat lovprisningen. Så säger han:
"Jag är inte här för ros skull. Lyssna nu: allting går söderut -- så gå söderut! Gå söderut och skåda stormen."
Sedan försvinner visionen, lika plötsligt som den börjat. Samsan är borta, blott lämmande ett minne av sublim strålglans. Benz inser dock att visionen varit verklig, att den hade innebörd.
Det var med andra ord dags för storm. Untergang. Det skulle "gå söderut" sa ängeln. Och alla tecken i samtiden tydde ju på det; allt såg mörkt ut enligt internets ofelbara gurus. I synnerhet kriget med Iran denna vår, 2026, hade bekräftat domedagsprofetiorna. Det ansåg Benz, trots att kriget ju bara varit begränsat och av kort varaktighet.
Han tror på Untergang. Så han börjar genast packa. Och reser söderut. Som ängeln sagt att han ska göra.
Kapitel 2.
Benz står på en kulle i den irakiska västöknen. Bakom sig har han en grotta där han bott sedan tre dagar. Han är klädd i ljusviolett vindtyg, halmhatt och kängor.
Solen skiner. Benz gonar sig i glansen. Så ljuvligt med en stekande sol i en arabisk öken, tänker han. Detta är den semester jag behöver. Bort från mörkt bibliotek, ut i skinande gudomlig orient! Och ska det hela inbegripa världsundergång, apokalyps, slutet på allt -- så mycket bättre...! Kom igen bara, jag är beredd...!
Han är i Mellanöstern, i dess folktomma hjärtland. Han är i den vida öknen mellan Mesopotamien och Levanten.
Han hade flugit från Arlanda till Zürich, sedan vidare till Istanbul, sedan vidare till Bagdad. Där hade han hyrt en Toyota Landcruiser och kört västerut. Sedan hade han funnit kullen med grottan. Och där hade han väntat där i tre dar.
Så nu borde något hända, tycker han.
Och det gör det.
+++
Himlen antar en vinröd kulör, genomdragen med strimmor i grönt. Och i söder brinner den i orange och magnesiumvitt. Och ur den vita glöden ser han plötsligt hur Ringo Badger kör fram i en himmelsvagn prydd med smaragder och topaser, pärlor och diamanter.
Det dånar som av åska, gnistor flyger. Och Badger mässar om namo narâyanâya och ler glatt, han skjuter blixtar och utplånar en stad -- och han sjunger en sång därtill vilket, passande nog, blir ”en låt om när han skövlar stan”… och han landar omsider på ett berg, han står med ena foten på land och den andra på havet och säger ”Lyssna du himlar, och hör du hav”…
Badgers predikan når överguden Sthâpayitvâ i sjunde himlen. Denne skinande gudsgestalt med långt skägg och ädla drag öppnar molnen och visar pleromats härlighet: ett skimmer av diamanter, guld och silver med arkitektoniska konturer framtonar -- och ett regn av blommor ackompanjerar det hela. Och han säger: ”Detta är min son; hören honom".
+++
Det blir sedan tyst över jorden i vid pass en halv timme.
Inget är synligt på de öde vidderna. Inget rör sig i stad och land.
Allt hämtar andan inför Harmageddon, inför Vigridsslättens blodbad, inför årtusendesportalens invasion. Den ska komma nu, det vet alla. Det har profeter förkunnat sedan länge.
+++
Det är profetiska tider: det profeteras om krig, storm, farsoter…
Så vad händer härnäst, undrar Knugo Benz som ser allt från sin kulle.
Och härnäst händer förvisso det sällsamma att en annan gudom uppenbarar sig på en annan bergstopp: Ardor, ljusguden från Venus. Med gyllene hårsvall och Adonis-skön kropp svävar denne ner som en stålfantom och landar på berget -- och väl där ryter han med tordönsstämma:
”Jorden är dömd! Mänskligheten ska gå genom ekluten! Blod ska flyta på Babylons gator!”
Han skapar därmed jordbävningar, tsunamis och sänkhål, som sammantaget dödar en tredjedel av jordens innevånare.
+++
Och alla änglar sjunger: "Helig-helig-helig är Sthâpaytivâ i himlens höghet, amen..."
Sedan påbjuder Ardor en konstpaus, och jorden ligger tyst. Endast detta hörs: vågornas svall mot en strand, och en radio som spelar ”Aquarelo do Brazil”.
+++
Då är spektaklet redo för nästa akt.
Nu tar fan bofinken -- så att säga -- för nu kommer Lilla Vickevire, den grymmaste guden av dem alla. Han är liten, men han är dödlig. Klädd i guldsmitt pansar och med karneoler, turkoser och briljanter som prydnad utgör han en slående gestalt.
Han glider in på ett kommunalt föreningshus. Hans vänner har ordnat en danskväll där, så han tror sig kunna gå in gratis. Men han förvägras gratis inträde, blir syrak och tänker nu ska jag hämnas… så han går till brandutgången, finner däri möbler från lokalen – för att ge plats för ett dansgolv är möblerna tillfälligt staplade här. Därtill finner han i utrymmet en dunk tändvätska plus bakplåtspapper och tomma kartonger.
Så vad gör Lilla Vickevire, grymmast av grymma?
Han tänder på, och drar därmed eld över diskoteksbyggnaden. Och branden sprider sig och tänder eld på en tredjedel av världen -- en magnifik lusteld som flammar högt mot dunkla skyar.
Betraktande eldstormen säger Vickevire: ”Jag hade rätten på min sida… jag förvägrades gratis inträde, trots att jag kände arrangören. Därför var en mordbrand, ja en världsbrand, ett i sammanhanget adekvat svar.”
Och Knugo Benz ser allt från sin kulle. Och han förundras storligen.
+++
Jorden är eldhärjad, hemsökt.
Då kommer ännu en plåga från himlen i form av Kennur, en ödesdiger, grymt skådande ryttare. På en gyllenbrun häst med tyglar prydda av rubiner och safirer, med betsel och stigbyglar av förgylld brons, och sittande i en sadel av obsidian, kommer Kennur, en gåtfull gudagestalt med kappa, långt hår och skägg farande. Han skakar ett spjut över jordens rund, sägande, ”Först eldstorm, sedan eldritt!”
I en flammande extas rider Kennur världen runt och sänder åskviggar med sitt spjut, dundrande mot vrånghetens demon, mot rundgångshyllande troll, mot sklerosens gudaförsamling. Och voilà, alla dessa brinner upp i en gigantisk majbrasa.
Jordens folk, med sina sinnen påtända, trånar efter flammdöden -- segnet nach den Flammentod -- och de blir bönhörda.
+++
Detta gör scenen klar för ännu en himmelsdemon…
Nu kommer ännu en…
Nu skrider ännu en dundergud fram…
Det är Bolltyr. Med en gestalt skinande som smält bly går han fram, jonglerande med tio brinnande bollar. Han sänder bländande sken vart han går, och var han sitter och var han står. Till tonerna av ”Great Balls of Fire” glider han fram över Babylon, över Europa, över Amerika. Sedan försvinner han mot Hyperborea och lämnar bara ett glatt minne efter sig, ett minne av aska och stoft.
+++
Överguden, Sthâpayitvâ -- alltings urkälla, kronan på det kosmiska verket -- funderar på nästa drag. Undergång med eld har nu avklarats; dags för lite åska, hagel och drivis då. Sagt och gjort: åska och hagel, samt ej att förglömma drivis hemsöker jorden.
Apokalypsen kräver sin skörd. En tredjedel av alla människor, fyrfotadjur och fåglar stryker med i dunderstormen.
Sedan sänder Sthâpayitvâ farsoter, stormvindar, och en liten ufo-hemsökelse över världen för att ta kål på resten. Alla gömmer sig i sina ensliga gårdar -- och städerna blir häxkittlar av uppror, mordbrand, och massakrer. Blod flyter på Babylons gator. Folk skriker i högan sky.
+++
Knugo Benz ser allt från sin kulle. Denne förryckt stirrande gudsman, denne profet, går härnäst upp på toppen av sin kulle och predikar:
”Skrik så mycket ni vill, syndfulla mänsklighet! Skrik, bara skrik! Det har ni ju alltid gjort. När ni sett på TV har ni skrikit. När ni varit på nöjesfält har ni skrikit. När ni kört bil har ni skrikit. När ni sett på fotboll har ni skrikit. När ni spelat dataspel har ni skrikit. När ni varit på rockkonsert har ni skrikit -- av extas, av glädje, av smärta, vad vet jag. Ni har alltid skrikit. Så detta borde inte vara någon skillnad för er. Ni skriker så som ert naturliga väsen påbjuder."
Han gör en paus för att hämta andan. Sedan fortsätter han:
"Så därför: gå under, grymma värld! Jag, Knugo Benz, har ständigt försökt att omvända er från er sinnesslöa materialism, försökt få er att återvända till Gud. Jag har uppmanat er att söka gudljuset inom er. Men detta har ni varit blinda för. Ni har inte haft tålamod att meditera i stillhet för att kunna höra den stilla, diskreta rösten från Guds närvaro inom er."
"Ni har inte bejakat gudsljuset inom er. Så detta är straffet för er ogudaktighet! Ni skulle ha gjort bot och bättring medan tid var! Men nu är det försent! Nu återstår bara domslutet inför ärkeängelns svärd! Ingen ska skonas, bara den selekta skara som alltid haft den sanna tron och som sagt tamas’ mâ jyotir gamaya varje morgon i tre repetitioner!”
"Ni skrek på fredag, ni skrek på lördag. På söndag var ni något lugnare -- men i ert inre skrek ni av begär efter mer stimuli. Ni var alltid i behov av något. Ni såg ner på den som mediterade och bad. Och när ni själva ens försökte att meditera så gjorde ni det i ansträngd rörelse, med stretching i olika krumbukter. Att däremot sitta still och fokusera det inre sinnet på Gud, det förstod ni inte vad det var."
"Ni föraktade fromhet, ni föraktade stillhet. Ni var jämt på jakt efter nya kickar. När natten närmade sig och drömstadsinnevånarna samlades på krog och café så jublade ni inombords, jublade av att ert begär efter stimuli snart skulle tillgodoses. Ni skrek i högan sky, skrek av glädje, skrek av smärta, i en evigt pågående rundgång. Så skrik nu i apokalypsens höjdpunkt och låt er förvandlas en flamma i majbrasan, en gnista i helvetesugnen."
Den lille mannen ler i mjugg och ser ut över den förödda världen; han ser himlen i brand och han sjunger med klar stämma ”Bloodred Skies” av Judas Priest för att fullborda scenen. Så skuddar han stoftet av sig och går in i sin grotta, finner den bunt med reselektyr han tagit med sig, finner Fantomäventyret La Gioconda, tar tidningen, går till sin bädd av sand, lägger sig ner och njuter av Jaime Vallvés grafiska konst.
Kapitel 3.
Världen brinner.
Detta är verkligheten.
Dundergudar såsom Ardor, Kennur, Ringo Badger och, ej att förglömma, Lilla Vickevire har tänt på... "de tänder väl på"... ja det gör de... dock ej med CB, men med fnöske, svavel och gnistor från Lux Aeterna. Den degenererade, utlevade kulturen bränns upp i en majbrasa, mänskligheten och allt levande på jorden försmäktar, och alla länder flammar stolt mot en dunkel sky.
Det såg vi i föregående avsnitt.
Och nu fortsätter det i samma stil.
Blod ska flyta på Babylons gator -- änglar ska stöta i basuner och bringa krig och död över världen -- en hjälte på en vit häst ska dra Det Flammande Svärdet och bränna upp jorden i en magnifik majbrasa, en lusteld, en våreld, en global eldbegängelse. Detta månde understryka för den trögaste att Kali Yuga är över och att Dvâpara Yuga grytt. Kort sagt, bronsålderns brännförgylda brådstup… bronsålderns skimrande brandmo… den är här nu… en svedjemark, väl ägnad att så kulturens sannmänskliga frön i.
Rustika kampgudar rider i skyn… eld och rörelse är den faustiska tidsålderns evangelium.
Den heliga flamman bränner upp jorden… strid är meditation, meditation är strid… syntaxen begår harakiri i krevadernas sken.
Basunstötar förkunnar världsundergång… bronslurar inviger en ny bronsålder… näverlurar förkunnar elementär folkdans… Horgalåten förtrollar dansparen och får dem att dansa sig till döds.
Horgalåtens danspar drar fram som en älv… och i domkyrkan går processionen runt koromgången… och en flock med kajor cirklar i skyn… och ett virvlande stormmoln når marken och drar härjande fram… och i skyn roterar galaxen i evig ringdans.
+++
Den sista scenen i Kapitel 1 såg vår huvudperson, Knugo Benz, i rollen som självgod profet. Han stod på ett berg och iakttog förödelsen.
Och nu, mitt i Apokalypsen, tar Benz sin Toyota Landcruiser och kör till Babylon, där blod flutit på gatorna. Över öknen går hans färd, där hans fyrhjulsdrivna bil får göra skäl för mödan.
Han approcherar stadsrummet, som för hans blick vertikalt reser sig ur marken. Högre makter leder honom till porten, den berömda lejonporten i blåglaserat tegel och med reliefer av lejon, sfinxer och lamadjur.
Han hejdas vid porten av en vakt i brons, beväpnad med spjut.
"Stopp! Har du lösenordet?"
Men Benz visar bara sitt VIP-kort, utfärdat av Heaven's Temple of the First Actionist Church. Och så är saken klar.
De väldiga, uråldriga dörrbladen öppnas av tio vakter. Benz kör igenom och kör bort längs paradgatan, där pölarna med blod nu bara står decimeterhögt. Det klarar hans terrängbil bra. Markfrigången räcker.
Blod har flutit på Babylons gator. Och blodet stänker under färden om Toyotans 15-tums terrängdäck.
Han stannar omsider sin bil, slår av tändningen, tar ut nyckeln och säger halleluja. Han går sedan ut och går in i ett palats, själva Babels torn. Han går upp till takvåningen, ställer sig och ser ut över nejden -- och han ser förunderliga ting.
Han ser världen förgås i flammor.
Han ser Nordens satyrer ljuda med i undergångslåten med näverlur, bronslur och trollsång över mossen, myren och mon.
Han ser ett pansarslag utkämpas kring en pansarbas i öster, brännpunkt Kiev.
Han ser stormakternas slagflottor utkämpa ett marint harmageddon i Stilla havet.
Han ser Tio Grå Män landa i Arizonaöknen, bege sig till Area 51, befria en alien, och åka hem med honom till Zeta Reticuli.
De Grå har gjort sitt på jorden och kommer aldrig tillbaka. Detta är profetians gudsord och lag, förmedlad idag av Lage Lagbas.
+++
Knugo Benz smilar förnöjt efter att ha skådat hur landet ligger. Han går bort till ett bord där Ardor sitter, slår sig ner och språkar om världens framtid med den bildsköne gudsfiguren. Och Ardor ser på honom, ler sardoniskt och säger med förvånande mild stämma:
"Jorden brinner. Haven och alla strömmar har förgiftats så att lejonparten av allt mött sitt snara slut. Farsoter drar fram. Hagel, stora som stenar, föröder åker och äng. Jordbävningar skakar om världen i dess innersta."
"Förfärligt", säger Benz.
"Inte alls", säger Ardor. "Detta är nödvändiga hemsökelser, drabbande en mänsklighet som glömt Gudsljuset de har inom sig."
"Aha", säger Benz. "Så är det förvisso."
Efter att ha skålat med safirvin i guldbägare fortsätter samtalet. Man avhandlar sådant som bromerade flamskyddsmedel, Cambridgeplatonism och till alla människor en god vilja. Sedan lämnar Benz Babylon och kör tillbaka till sin grotta.
Väl på plats i sin grotta går han till sitt resebibliotek och letar fram boken Stellar Storm av den magiske maestron Notetat Nomen. Han lägger sig på sin brits av sand och läser:
Through the mud of Flandria as a poilou went his way, over the Romanian plains as a Russian cavalry trooper, and through Meuse-Argonne as a Leatherneck. It was ski patrols on the Karelian Isthmus, battles between desert fox and desert rat, parachute jumps, and a struggle for a bridge too far, a retrograde defensive at the 53rd parallel, and a counterstrike at Hué.Benz njuter oförställt av denna utsökta prosakonst. Och han låter boken falla till grottgolvet -- och han ser i andehänryckning en kultplats roterande av ringdans, dyrkande den ende sanne författaren, Notetat Nomen: "Hipp hurra för Bamsefar, som är så snäll och rar..."
Hué: in this city fight Bostron was battalion commander, clad in olive drab fatigues, a Stetson hat, and with an ivory-adorned revolver at the hip. He stood among smoking ruins, jets passing overhead with their typical, ripping thunder. The kerosene smell lay thick over the land and to a war correspondent standing next to him he said:
“It was necessary to destroy the city in order to save it...”
Så ljuder den cirkulära trollsången i apokalypsnatten, lovande safir, rubin och karneol för solskimrande bronsgudar i Dvâpara Yugas högtid.
+++
Ardor flyger i natten, skaffande sig överblick över jordens förödelse.
Sthâpayitvâ ser på från sin sjunde himmel, planerande nya hemsökelser.
Kennur rider i natten över himlavalvet, synlig blott som ett spöklikt brinnande spjut: Burning Spear.
Och i kulisserna bereder sig Samsan, solguden, på sin entré som frälsare och konung för den nya tidsåldern.
Kapitel 4.
Jorden är hemsökt av en gudomlig vind, en kami-kaze bokstavligt talat. En pleromisk eldstorm, an apokalyptisk långdans av andligt snille och smak.
Jorden är hemsökt av eld och lågor.
Och värre ska det bli.
De mytiska krafterna regenereras, med influxus från överguden själv, Sthāpayitvā i sin sjunde himmel. Han säger till sina söner: ”Jorden brinner men mer finns att bränna: så gack åstad, föröd jorden med en trotylstorm, en skinande vit tyfon av magnesium, fosfor, bensingelé, och annat smått och gott!” Hans söner, Ardor och Kennur, Ringo Badger och Lilla Vickevire, stående i givakt på ett moln, envar intill sitt ekipage, säger då lojalt: ”Skall ske!” Och så drar de åstad. Med att skapa en trotyltyfon. Alla rider i vänstervarv över jordytan, med en ryttare i var kardinalpunkt: Ringo Badger i sin vagn besatt med karneol och turmalin, Kennur på sin metallicbruna häst, Ardor på sin röda, och Lilla Vickevire på sin bryggarkamp. Man rider runt och skapar en gudomlig virvelvind, en vortex, en malström av eld och blod.
”Skriv blod,” säger Kennur filosofiskt, ”och du ska erfara att ande är blod.”
”Ett vackert citat”, säger Ardor från sin antipod, ”Pulverkopf i högform. Inte ens vi gudar kan formulera oss så briljant.”
Man skruvar upp jorden i en eldstorm, bränner ner den. Jorden brinner upp så pass att den brinner ner; den brinner både upp och ner. Gudarna dansar glada runt häxkitteln i en hart när sydrysk ryttarextas.
+++
När man ridit vänstervarv länge nog vänder man. Och rider högervarv.
Fortfarande brinner världen. Men Benz, vår hjälte, märker inget där han sitter i sin grotta och läser en serietidning.
Så hör han ett sprakande som av en gigantisk majbrasa.
Han noterar det endast förstrött, inbegripen som han är i att följa Kalle och knattarnas kamp mot gnillerna i Ankeborgs träskland.
Liggande på sin sandbädd, relaxad och förnöjd, förnimmer han så en doft av brandrök.
”Nej vad nu” tänker han, ”här är fara å färde!” Han lägger ifrån sig tidningen, stiger upp och går till grottans mynning.
Och han ser -- ja vad får han se, den lille profetfiguren...?
+++
Han ser järtecken i skyn, brinnande spjut, fäktande spöksvärd. Och i fjärran ser han röda skyar över ett brinnande Babylon – både dess city och dess oöverskådliga förstäder.
Allt står i ljusan låga.
”Jaha”, tänker den matnyttige goddagspilten, ”här går allt under! Babylon’s burning liksom.”
Så går han tillbaks in i grottan, somnar, och sover länge och väl.
Han vaknar efter vid pass tjugo timmar.
Han kliver upp och ser ut över landet.
Allt är öde. Babylons ruiner ryker.
Benz ser mot norr. Samma sak där: öde land, stoft och aska. Detsamma i väst och syd.
+++
Tillvaron tar en paus. Apokalypsens fyra ryttare –- Kennur, Vickevire, Ardor och Ringo Badger –- har ridit iväg till Hyperborea för att regenereras i dess vril-mättade sol. Kvar är bara ett skimrande moln i skyn, på vilket Sthāpayitvā sitter tillsammans med sin hulda maka Harmonia.
”Världen är helt utbränd och öde”, säger hon insinuant till sin make. ”Är du nöjd nu?”
”Ja, ganska”, säger Gud, Sthāpayitvā, tillvarons krona och urkälla. ”Mänskligheten behövde sig en läxa. Det måste bli slut på demondyrkan, kopulationsdisko och apkonster. Människan måste bli andligt ledd igen. Hon måste återigen se gudsljuset inom sig. Endast så skapas en kultur värd namnet.”
”OK”, säger Harmonia. ”Mänskligheten behöver kanske en nystart. Men du har ju dödat alla! Alla förgicks i eldstormen.”
”Där tar du fel”, säger hennes make spjuveraktigt. ”Än lever några mänskliga varelser. Och än har min Förstfödde Son inte uppträtt på scenen...!"”
Och se! Ur Babylons ruiner kryper i samma stund några rena, klara gestalter. De är rörda av den storm som just rasat; de är förvånade över att vara vid liv men de är förvisso helbrägda. Det är människor som överlevt. Över dem låter nu Harmonia regnet falla, livgivande vatten från himmelska källor. Och så kommer ett regn av blommor för att understryka välsignelsen.
Regn från skyn, blommor från skyn; orkidé och prästkrage, tussilago och tulpan, ja alla tänkbara blommor i alla tänkbara färger...!
Iharmoni med denna Harmonias gåva sker så en avgörande uppenbarelse: en skinande vit deva skrider fram ur molnen, en människoson i silverskimrande dräkt, gyllene mantel och silverstövlar. Det är Samsan, Guds son, Sthâpayitvâs förstfödde, solgud och centralfigur i kosmos entydiga mönster.
Och människorna ser, de känner och vet att hemsökelserna nu är över. Alla dansar och är glada i blompraktens vårkänsla.
Benz åser denna överraskande vändning från sin grottmynning. ”Allt verkar ha ordnat sig”, säger han förnöjt. ”Sol och regn, blommor från skyn. Och Samsan, budbäraren som satte igång allt, som sa till mig att åka hit för att bese Apokalypsen -- han har nu visat sig som solgud och frälsare. Han har uppenbarats för att bringa frid på jorden, människorna till behag. Halleluja. Jag kan nu tryggt återvända till min bunt serietidningar.”
Och så gör han det. Han lägger sig och läser ett avsnitt med Röde Demonen i Pilot.
+++
Världen repar sig. En regnbåge skjuter iväg mot Midgård. Asar och asynjor, ledda av Kennur, dansar runt i polar extas.
Världen är, med andra ord, frälst. Och den är därmed mogen för en sannmänsklig renässans.
Himinbjörg, Midgårds vaktkastell, skimrar i norr av bärnsten och pärlor i solljuset.
Kennur, den nordiske ängeln, ställer sig på kastellets topp och säger med tordönsröst:
”Nu är tiden inne för andlig återkomst i nordiska nejder. Actionismen ska föra världen till mindful extas. Aktivitet, vilja och energi ska leda vägen till en bronsskimrande Dvāpara Yuga.”
Och alla änglar och alla gudar, plus lilla Vickevire, ler milt och sjunger med i den andliga sång som nu blivit en hit:
Jag har inte fått en blundBenz åser allt från sin grotta.
Jag far runt på Gröna Lund
I en gryning, gyllene gryning…
Han sätter sig vid grottans mynning, blickar ut över landskapet och ser fridfulla vidder som vilar i solen. Han ser hur det i öster regnar och samtidigt är solsken, en hjärtevärmande symbol för fridens liljor efter en blytung prövning.
Han ber en tacksägelsebön: ”Mytiskt, helt enkelt mytiskt...! Det har varit en historisk, kosmisk, apokalyptisk resa. Så jag tackar dig för uppenbarelsen, Sthâpayitvâ, och jag tackar Harmonia, Samsan, Kennur, Ardor, Bolltyr, Lingofflet och alla...!”
Han tänker: allt verkar ha lugnat ner sig. Sol och regn, blommor från himlen. Kanske jag till och med kan återvända till mitt hem i Stockholm, en plats jag inte har tänkt på så länge dessa vedermödor varat.
Och detta gör han.
Han samlar ihop sina grejor, går till bilen, packar och kör iväg. Vid en bensinstation i Damaskus stannar han och tankar. Ingen tar betalt. Så kör han vidare, och proceduren upprepas. Människorna har i regel dött, människorna är borta, men en del infrastruktur finns mirakulöst kvar. Såsom bensinstationer.
"Konstigt att inte de brann upp i världsbranden!" tänker Benz filosofiskt där han med van hand kör genom Levanten, Turkiet, över Bosporenbron och upp genom Balkan. Men sedan tar bensinen slut.
Han måste gå.
Han vandrar norrut. Sover under bar himmel. Dricker vatten ur bäckar.
Genom ett nerbränt Europa går hans färd. Alla har dött. Sot och aska betecknar hans väg.
+++
Alla har dött i apokalypsen. Kommen till Sverige skymtar han emellertid en del människor i skog och by, på fält och äng. "Hyperboréerna hämtar sig!" tänker han förnumstigt. Men han tar inte kontakt med människorna. Han är sig själv nog. Hans mål är bara att komma hem och kunna läsa sin Barkssamling i mint.
Staden Stockholm står fortfarande kvar, gyllenbrun i solen.
Med en stilla glädje går han över Hornstullsbron, öde i morgonljuset. Han går längs Hornsgatan, öde: människorna är borta men inte deras hem. Övergivna bilar står parkerade överallt.
Han går österut, vandrar över sin välbekanta ö, sitt Söder, ack Söder. Han far bort till Folkungatan, där han snart finner sitt hus. Han går in, går upp, går in i sin lägenhet och sätter sig i fåtöljen i biblioteket.
Han ser på de vällovliga raderna med böcker och tänker helt apropå: "Mytiskt, helt enkelt mytiskt...!"
Han tänker: Södergran hade rätt: "Går jorden under -- jag går icke under."
Sedan går han bort till en bokhylla i ljus ek. Och ur syretäta plastfickor tar han fram de tidningar som utgör hans Barkssamling i mint.
Han tar med sig fem mappar, går bort och sätter sig i fåtöljen och läser.
Världen har gått under men Knugo Benz har överlevt. Och han är så lycklig.
Relaterat
Stellar Storm: presentation, på engelska, av denna roman som kom 2023
Redeeming Lucifer (2017): presentation på svenska
Novellism
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar