Sf-kongresser man minns

Att vara sf-fan... om detta har jag tidigare berättat här. Idag blir det mer minnen från min tid i detta gebit. Nu gäller det kongresser jag besökt.

Som sf-fan kom man först i kontakt med fanzinen. Att läsa och skapa text blev för mig centralt.

Men IRL-sidan av det hela, sf-festivaler och fanmöten, var också viktig. Så jag blev tidigt även något av en kongresshabitué. Från Swecon 83 till Göcon 86 besökte jag alla svenska sf-kongresser (8 st). Inalles, från 1983 till 2011, besökte jag 20 kongresser. Därtill bevisade jag ett flertal fanmöten och gatherings från Göteborg till Stockholm så det stod härliga till.

Den första con jag besökte var Swecon 83. Det var en överväldigande upplevelse i ett läckert kongresspalats, Teknis kårhus i Stockholm (se bild). Det var en rymlig lokal i två plan med stor filmsal och diverse andra annex, en del av dem i sober tegelrustik. Tegelrustik är nakna tegelväggar nyttjade som arkitektonisk finess ihop med ädelträ och annat.

Detta Teknis kårhus aka. KTH:s kårhus var annars ofta conlokal under fandoms guldålder. Där hölls enligt uppgift [jag kan inte göra länken klickbar, men: http://familjen-persson.se/sf-kongresser/] Scancon 76, Sercon 80, Spacecon 80, Swecon 83, Fantastika 89 och Östan om sol 1995. Därtill, i nyare tid, Swecon 2011.

Generellt var Swecon 83 kanske ingen toppkongress. Scancon 76 och Swecon 82 kanske hade mer legendarisk status. Men vad visste jag om det när jag besökte denna min första con. I dagarna tre nätverkade jag, delade ut ett fanzine och köpte sf i bokhandeln: The Naked Sun av Asimov. Med andra ord, denna con satte spår; man levde i ett slags rus i dagarna tre, i en förhöjd medvetandeform. ”Detta skall hädanefter bliva min musik” tänkte jag under lördagskvällen; jag ville ha mer av denna vara, mer av denna umgängesform. Sf-fan var jag redan men nu hade jag även fått erfarenhet av dess festivalsida, dess IRL-karaktär.

+++

På denna tid bodde jag i Övik. Jag fick resa en bit för att besöka festivaler. Men det var det värt. Den andra conen eller sf-festivalen jag besökte var Göcon 1 i maj 1984.

Det var i Göteborg. Och platsen var gamla Munkebäcksgymnasiet, den i gult tegel. Här, i en källarlokal, hölls Göcon 1. Lokalen var lite påver och steril men helt OK med filmsal jämte smårum och centralrum.

Generellt var detta en mindre con än Swecon men dock bättre, mer livaktig, mer energisk. Utan övriga jämförelser hade Göcon tätt program, bra filmer (såsom Flash Gordon, 1980), vällagad kongressbankett på en kinakrog (kycklinggryta med jordnötter och ananas), bra hedersgäst (John-Henri Holmberg, han deltog i programmet och var lättillgänglig). Därtill bestods man en specialchartrad spårvagnstur från conlokalen till krogen, en tur under vilken Ahrvid Engholm drog anekdoter om Göteborg och dess fans. Allt i strålande solsken; ja det var en ”solskenskongress” på alla sätt. Dessutom var det så att fandom frodades vid denna tid, de hårdare fejderna kom först 1985.

+++

Nasacon 1984 i Fisksätra skiftet juni-juli var en jämförelsevis medioker con. Den hölls i Villa Kaprifol, en friliggande tvåvåningsvilla i brun puts, omgiven av en park. Jag roade mig dock så gott jag kunde, träffade fans och såg B-filmen Den skrikande skallen. Jag vill även minnas att det var här jag såg författaren till The Shadow Over Boston göra entré i en svart Volvo 144; han parkerade bilen bredvid conlokalen och kom fram och hälsade, inte på mig men på några äldre fans han kände. Han var också själv klädd i svart och hade kort, svart hår. Detta gjorde visst intryck; så gör man entré.

+++

Härnäst i kongressväg blev det för mig Göcon 2 i maj 1985. Första Göcon, den 1984 (se ovan) hölls i det gulteglade Munkebäcksgymnasiets källare; denna andra i serien hade en lite snofsigare lokal, Axel Dahlströms torgs föreningslokal, som låg en trappa upp i en samlingslokal överblickande ett funkistorg. Conlokalen hade en glasvägg ut mot torget och inredningen var förhållandevis sober med träpanelad hörsal, specialdesignad rund bardisk mm. Till Göcon 1:s olympiska höjder nådde inte detta event men man hade iaf. en hyfsad hedersgäst (Swen-Christer Swahn) och arrangörsinsatsen var så god den kunde vara. Men pga den begynnande fejdmentaliteten blev detta i stort en trist con utan höjdpunkter. Nåväl, popfilmen Dra på! från 1967, om flera popband på väg till Götet för en konsert, var såklart najs. Hela titeln på detta odödliga opus är: Drrapå! Kul grej på väg till Götet. Man visade även sf-filmer men såsom varande en fannisk kongress medgavs inkluderandet av denna film. Rätt tänkt!

Hedersgästen Sven-Christer Swahn gjorde som antytt en OK insats. Han ”kunde” sf, han var en smart kritiker (qv 7 x framtiden och Tagning: framtid) och han kunde kåsera om livet som sf-läsare. Jag köpte under denna con hans Ljuset från Alpha Centauri och fick den signerad, men tyvärr är den inte bra, denna roman som über-avancerat inte handlar om det den verkar handla om... Den är (om än på ett annat plan) lika betänksam som hans Sf-galaxen, en roman om en sf-kongress. Ty denna roman misslyckas med att träffa essensen hos det den skildrar, sf-fandom. Swahn kom nämligen in i fandom först som etablerad och medelålders och då är det för sent; då har man inte socialiserats in i den unika fandomjargongen när man är ung och påverkbar. Man har då inte absorberat dess själ med sitt hela väsen, såsom man gör när man går med som ung.

Dvs, såsom undertecknad gjorde. Jag gick med som 17-åring och kunde då absorbera fandoms väsen i stort och smått, på gott och ont. Säg vad ni vill men JAG LJUGER INTE OM FANDOM.

+++

Nästa con jag besökte var Nasacon 1985, som hölls i Ålgården i Fisksätra, en trist lokal för en trist con. Jag vill minnas att jag konverserade med något slags språkbegåvning i baren på kvällen, hon kunde skifta från danska till svenska osv. utan att blinka. Det var typ det enda jag minns från denna con.

Swecon 85 så, 16-18 augusti 1985. Den hade en fin conlokal, gamla Hotel Continental mitt emot centralen, med sobert lyxiga faciliteter utrustade med heltäckande matta; det fanns bar, bokrum, filmsal och smårum, dock kändes det hela något klaustrofobiskt trångt. Swecon 83 var mer episk med sin rymliga filmsal etc. Stämningen var något tryckt också pga att NN stoppade X och Y från att hålla sin programpunkt. ”Stoppad programpunkt” på detta sätt såg jag aldrig på mina tidigare coner, och detta inledde en tid av fejdande och badwill som egentligen aldrig upphörde. Fandomen dog, dock överlevde den, men vad som för mig var ”pionjärtiden”, den första tiden, ”smekmånaden” om man så vill, 1983-1984, den stämningen kom aldrig tillbaka. Men denna ”paradise lost”-känsla är allmän för alla fans i alla tider; de första coner man besöker är magiska, sedan blir det mer rutin.

Swecon 85 var dock OK för insatsen av hedersgästen Christopher Priest, som under sitt hedersgästtal talade om ”writers workshops”. Detta handlar om hur folk med författarambitioner kan slå ihop sig i en grupp, kommentera varandras texter och på så sätt bli bättre i sin konst – allt möjligen med målet att till slut nå professionell publicering. Själv har jag aldrig sysslat med sådan gruppkonst men visst är det hela en möjlighet för den som vill skapa och vill ha respons.

+++

Sedan flyttade jag till Uppsala där jag blev med i dess lokala fandomgruppering. Ghöstacon i oktober 1985 som arrangerades av Uppsalafandom var i stort sett en parodi på en kongress; den lämnade föga bestående intryck. Våren 1986 såg Göcon 3 i Götet; jag minns föga av den, den var i samma lokal som Göcon 2 men nu hade man den färglöse skotten Alasdair Grey (romanen Lanark) som hedersgäst. Magisk realism à la Lanark är OK men att ge det hela fannisk bäring är svårare; som påpekades av någon när det begav sig var Grey poänglös som hedersgäst. Att ha folk som vet något om fandom, som ger av sig själva som hedersgäster, är ett måste. Att bara vara litterärt underbarn med vag fantastika-anknytning räcker inte.

Luncon 3 i Lund, maj 1987, bevistades härnäst. Detta event var en medioker sak i solens sken i lokalen Lophtet, en nybyggd skånelänga placerad inom en jordvall à la fornmedeltidsby. Jag växlade dock några ord med hedersgästen David Brin, sittande på sagda jordvall. Denne författare till Startide Rising påminde vagt om Carl Sagan, var lättpratad och positiv. Jag träffade även Alf Yngve (författare till Terra Hexa), som i baren på söndagen sa något ironiskt och nyktert, jag minns dock ej vad.

Nästa sf-kongress jag bevistade var en norsk händelse, Kringcon på sommaren 1988; den hölls i studentbyn Kringsjå utanför Oslo. Man kan säga att det var en norsk motsvarighet till Nasacon mm, en ”fannisk” kongress, arrangerad med vänster hand. Dock gjorde svenskarna Johan Frick, Jan Risheden och Erik Andersson intryck med sin filksongs-programpunkt. Man satt ute i det fria och lirade fanniska versioner av sånger, t.ex ”Tänk att få brev ifrån Andersson” (baserad på Taubes Rosa på bal) samt den egenkomponerade countrylåten ”Love in the Spirit of Philip K. Dick”. Den sistnämnda framfördes av Frick och det är ett glatt minne av honom. Han avled 2015; vi var båda fans i Övik från 1982 och framåt, gick i parallellklass på gymnasiet till och med, men personkemin mellan oss båda var nonexistent. Så att, att ändå glatt kunna minnas ett sådant ”ufo” som han i form av exekverandet av ”Love in the Spirit of PKD” – det värmer något.

Härmed en anekdot från Kringcon: man hade i lokalen lagt fram ex av anarkisttidningen Gateavisa. Jag la mig på en soffa och läste ett ex. En välmenande norsk fan, medansvarig för tidningen, frågade om jag inte ville köpa ett ex...? ”Nej” sa jag.

+++

Sedan var jag med och arrangerade ännu en Uppsalacon, Tröstcon, en tröst för en utebliven större con. Tröstcon hölls i oktober 1988 i Jontes stuga, juridiska föreningens lilla lokal på Övre slottsgatan. Conmiddagen hölls på en pizzeria. Och jag och en kamrat höll föredraget ”Krig i tidig sf”, om verk såsom The World Set Free av Wells. Socialt sett var det en OK con men som event omärkligt. Det var mest en ursäkt för fans att komma till Uppsala en helg, träffas och dricka öl. Men så umgås ju vi högerradikaler också...

Jag bevistade härnäst Nasacon 1989, som hölls på Fiskarhöjden i Fisksätra. Det var, som alla Nasacons, ännu en medioker con som inte gjorde något som helst intryck. Hedersgäst var Sam J. Lundwall; OK, jag såg honom strosa omkring där, bra, då hade man sett denne legendar IRL.

Nästa con för mig var nästa års Nasacon, 1990, som 6-8 juli hölls i Nacka konferenscenter. Anslutet till Nacka gymnasium var detta legendarisk mark; här blev till exempel Gösta Bohman moderaternas partiledare i november 1970 under stormiga former. Yngve Holmberg fick gå då. – Men nu då? Ja, det var nog en magnifik lokal med stor filmsal, spatiös förhall med tegelrustik och snickerier i ädelträ, plus fler anslutande smårum. Men conen i sig var präglad av badwill pga fejdklimatet. Dessutom serverades en usel kongressbankett; idén hade ”rolig” sf-anknytning men var oätlig, felbalanserad, bedrövlig.

Men: jag åhörde under denna con ett föredrag av hedersgästen Brian Aldiss. Denne legendar bidrog med en anekdot om hur han är i Sovjet som kringresande sf-ambassadör; vid ett tillfälle måste han i aktuell lokal uppsöka the gents och han frågar var det är, det är i källaren säger man lite skamset, jaha varför skamset undrar han... han går dit och finner platsen tjänstgöra som avstjälpningsplats för gamla Stalinbyster. Lite poänglöst detta kanske men en bra bild är det onekligen.

Jag vill även minnas auktionen av sf-böcker på Nasacon 90 som en ljuspunkt: tänk er John-Henri vid klubban, kedjerökandes och dragandes deadpan-anekdoter om de verk som såldes, ja det var en syn för gudar. Jag köpte The Dark Light Years av Aldiss – ett verk som jag senare, på tåget hem, av en sf-kamrat bytte till Heinleins The Moon Is a Harsh Mistress.

+++

Nästa con jag besökte var Höstcon III i Uppsala, oktober 1990; jag var även med och arrangerade. Det var en liten, oambitiös con, åter förlagd i Jontes stuga, men conen hade själ, den hade liv. Jag roades av att laga conmiddagen i det lilla köket, roades av att delta i en frågesport, roades av umgänget med svenska och norska fans. Detta var den bästa Uppsala-conen i detta sjok, mitt fanliv 1983-1995.

Bidragande till conens succé var att man hade bar (alla sf-coner måste ha bar, något annat är absurt), att den som coner plägar pågick i två dagar (lördag-söndag) samt att mixen folk var rätt. En lyckad fest sägs ska ha både ”tarts and bishops” i klientelet och det kan gälla generellt för coner också, det ska vara en mix av olika folk – av, säg, författare, förlagsfolk, fans och ”fringe people”, det sistnämnda lika med folk som kanske inte dagligen läser sf/f men som ändå har någon form av intresse för fantastika. – Det var rätt få kvinnliga fans på Höstcon III men de som fanns, speciellt X från Stockholm, roade sig iaf kungligt. Även hon var del i den alkemiska mix som gjorde denna con till en smärre höjdpunkt. Ty man ska komma ihåg att detta var 1990, en tid av bråk och fejdande i fandom, men ändå fanns andningshål i eländet, såsom Höstcon III.

Över så till nästa event jag besökte: Stockon 7, 11-13 januari 1991. Det var en liten con, kanske den minsta jag besökt: 30 deltagare var vi där i Farsta föreningsgård. Programmet har inte satt några spår i mitt minne. Men jag fick i alla fall hälsa på hedersgästen, Mika Tenhovaara, fandoms störste novellist.

Stockon var dock OK pga trevligt umgänge. Detsamma kan sägas om Cosmia i Göteborg, maj 1991. Som con betraktad var den omärklig men han som arrangerade den var en trevlig prick; han var, kan man säga, en motpol till det övriga Göteborgsfandom som bojkottade conen. Denna Göteborgsfandom var legendarisk, den hade ju gjort Göcon 1 till en succé och för det ska den ha evig ära. Men denna gruppering var också lite speciell; dess attityd hade sina underliga koder, trots eller kanske på grund av den inbitna fanniskheten. – Så jag hade det trevligt på Cosmia; därtill så hade jag liftat från Uppsala till Götet och sedan tog jag flyget hem, snabbt och lätt. Hela denna resa hade något obeskrivligt elegant och impulsivt över sig, Actionism i rörelse så att säga.

+++

Så Östan om sol, juni 1995. Detta var en ambitiös fantasykongress med Robert Jordan som hedersgäst. För mig var det hela OK men inte på långa vägar den omvälvande upplevelse som Swecon 83 i samma lokal inneburit. Teknisternas kårhus i Stockholm alltså. – Detta illustrerar det faktum att man inte två gånger kan gå ner i samma flod – potamoisi tois autoisi embainomen, te kai ouch embainomen; esmen te kai ouch esmen, som Herakleitos sa. Återigen: den första con man besöker brukar sätta mytologiska spår i ens inre, och senare event kan sällan överträffa det. Den första kärleken är, med andra ord, obeskrivlig.

Jag har förvisso besökt coner senare, fler än de ovanstående. Jag har rent av skrivit om dem här på bloggen: Kontext 2008 och Imagicon 2009, samt så även Eurocon 2011. Som kongresser var dessa tre i stort sett OK.

Och sedan drog PK-ismen ner sin järnridå över fandom... detta bör nämnas för protokollets skull.

Ska man sluta denna text på en glad not kan man sammanfatta de coner jag besökt så här:

Bästa kongressbankett: Göcon 1
Bästa svenska hedersgäst: Sven-Christer Swahn, Göcon 2
Bästa utländska hedersgäst: David Brin, Luncon III
Bästa con-upplevelse überhaupt: Swecon 83
Bästa programpunkt: spårvagns-sightseeingen på Göcon 1

Relaterat
SF Seen From the Right: presentation på svenska
Eurocon 2011
Mitt liv som sf-fan
Heinlein inspirerar svensk höger med Starship Troopers