Om "Eld och rörelse"

Jag är författare. Detta inlägg handlar om en av mina böcker.

Sommaren 2007 gav jag ut novellsamlingen "Eld och rörelse". Den innehåller texter som uppmärksammats här och där, som denna. Göran Lundstedt, före detta kritiker på SydSv, noterade för sin del en genomgående känsla av ödslighet i novellerna, en hård värld där drömmen flytt: Entleerung der Sinngehalte för att tala tyska. Titelstoryn jämförde han med Ernst Jüngers "Sturm".

Ska man ta två recensioner ur högen får det först bli denna, av Robin Carell på Motpol. Samt denna på bloggen Marmeladkungen.

- - -

"Eld och rörelse" är alltså en samling noveller. Men dess sine qua non, dess titelberättelse, den som i mångt och mycket definierar boken, är en okonventionell sak om eldstrider i nattliga skogar, en stämningsmättad krigsberättelse. Och där förekommer inget salongsmässigt diskuterande av hur jobbigt kriget är, ingen allvetande berättare tar dig vid handen. Nej, här stiger krigsraseriet bokstavligt talat ur marken. Det finns i tallarnas sus, i ljudet av fjärran kanoner och i skimret från sökarljus i skyn.

Sökarljus: ska man se i stridsmörkret kan man antingen använda nattkikare eller lysgranater, eller så kan man rikta strålkastare mot molnens undersidor. Detta sista är vad man gör i aktuell story, "Eld och rörelse"; ett anfall är under uppsegling och man smyger sig fram mot diverse förposter. Det görs under natten i en skogig nejd, och:

Allt belyses av det konstgjorda månskenet, som nu åter trätt i tjänst; ljuskäglorna sveper lojt över himlavalvet, reflekteras mot molnformationerna och sipprar ner över terrängen; det påminner om studiobelysning, som att vara inne och ute på en gång, det understryker draget av overklighet.

Anfallet för den armé som skildras tar fart och man bryter igenom. Men det hela kräver sin tribut och huvudpersonen kan vid ett tillfälle se egna lätt sårade på väg tillbaka:

Det är många män. Det är en lång kolonn. Vindrockar och marschstövlar, fältbyxor och snörkängor, camouflagemönstrade blusar (kantiga fält i grått, svart, brunt och rött, så ser mönstret ut) och mc-stövlar, yllemössor, fältmössor och bandageturbaner. De tillhör samma armé som sergeant F. Någon tittar snett på honom där han står grensle över sin mc. Ingen säger något. De går med släpande fotsteg, inget käckt "marsch-marsch", allt blir till ett slags skosulornas serenad, det låter "kipp-kipp" i den leriga vägbanan.

Den illustre sergeant F. återvänder till sitt kvarter och lägger sig och drömmer - och vilken dröm:

... I remmen - gevär! För fot - gevär! Skyldra - gevär! Parad för fanan! Tapto i solnedgången. Fordonen brusar, oktavfall i uppväxlingen. Orientering. Fienden ligger grupperad vid ÅSEN. Vi framrycker från SKOGEN. Vi framrycker, vi stormar och tar, vi understödjer, vi avlöser, vi avvärjer, vi öppnar väg. Stormeld. Störande eld. Nedhållande eld. Försvara. Avvärja. Fördröja. Praktiskt skottvidd. Eldhastighet. Kaliber. Vikt laddad. Längd med pipa. Funktion. Slutstycke. Spärrhake. Magasinsfjäder. Patronläge. Slagstift. Hane. Patronförare. Flamdämpare. Handskydd. Manöverhandtag...

Så vaknar han och det är dags för avmarsch, han klär på sig och tar sin utrustning och går ner på gården, och:

Nere på gården kan han ana gestalter som rör sig i ljuskäglorna från fordonen. Order ropas ut, det skramlar av utrustning och över alltsammans ligger tomgångsmullret som en matta. Någon dunkar honom i ryggen där han praktiserar över gården, vagt bekanta ansikten skymtar i mängden, han närmar sig silhuetten av en stridsvagn där dieselröken skjuts i kvastar ur avgasrören medan motorn varvas. Händer som tycks dyka upp ur tomma intet hjälper honom upp på motorgallret, han omsluts av en atmosfär av naftalin, vapenolja och cigarrettrök. Han säger några ord och någon skrattar, i dunklet anar han glänsande vita tänder och blänket från en gevärspipa.

Man hamnar så i en stad där man strider väldeliga, anfallet fortsätter men det är ännu oavgjort. En ögonblicksbild bland många vore denna:

Det blåser kallt, snön virvlar längs husväggarna, längs en fris tre våningar upp på huset mitt emot F. ryker snön i fina kristaller, vid hörnet susar de ut i tomma intet och faller sakta till marken i ett silverne regn. En blek solskiva arbetar sig upp på himlen.

Man når en viss park och där leder F. sin pluton som alltid från fronten. Man är farligt utsatta och håller på att skäras av, men F. tar det lugnt:

Efter att ha tagit en klunk vatten ur fältflaskan lägger han sig på rygg i granatgropen med vapnet vilande på höften, han har stövlarnas klackar nerkörda i jorden på ömse sidor en pöl med lerigt vatten, han petar bort smuts under naglarna. Något skaver under vapenrocken, han trevar med handen till innerfickan och får fram ett cigarrettpaket, det är en av de tidigare besorgade förpackningarna av första klassens tobak, det finns en tagg kvar, han skakar fram den och för den till läpparna, han repar eld på en tändsticka och drar i sig röken, det knastrar när tobaksflagorna inne i rökverket efter hand fattar eld, tjäran diffunderar genom papperet.

Och så vidare mot slutminuterna -- och där har ni "Eld och rörelse" i ett nötskal.

- - -

Huvudpersonen i "Eld och rörelse" är sergeant F. Hans stenansikte glömmer man inte i första taget. Men det finns fler personer i denna kortroman, i denna titelstory i min novellsamling.

Som till exempel fänrik B:

Vinden slet tag i trädkronorna; nu uppenbarade sig en gestalt mellan träden, han hejade på mannarna där han gick och stegade fram till sergeant F. Han var sotig i ansiktet, hade ett genmblött bandage på överarmen och gav ett allmänt slitet intryck med sin halvöppna camouflageblus, sitt trasiga hjälmöverdrag och sina leriga stövlar. Det var fänrik B.

De utbytte hälsningar och pratade lite strunt, för att sedan gå in på en analys av den nyss timade operationen. Mannen talade upprymt och med andan i halsen, men trots det kunde han med några enkla ord sammanfatta läget och skapa sig en bild av situationen. F. höll med, delvis för att han var underordnad B, samtidigt som han visste med sig att de var jämlikar i faktiskt hänseende.

Litet senare i berättelsen träffar man på kapten A, chef över aktuellt kompani. Det drar ihop sig till generalanfall, och:

Kompanichefen börjar tala sedan han ordnat folket på linje framför sin dominerande gestalt. Han har fältmössan på svaj, camouflagerocken oknäppt och gungar på fotbladen medan han talar: kapten A.

- Böhö. Bö-hööö. Ja -- och hans röst får ett annat tonläge -- kompaniet har löst sina uppgifter, framryckningen har gått planenligt, allt motstånd längs framryckningsvägarna nedkämpat. Eh... jag tackar er för er insats.

Det åskade i fjärran, stormelden mot fiendens ställningar hade börjat, som dova klubbslag slogs detonationerna ut. Kapten A. tycktes lyssna på detta ett tag innan han fortsatte:

- "Så älska vi dig, att vore du död, vår kärlek skulle dig väcka"... Vem har sagt det?

Han tittade på sina mannar, som inte riktigt var beredda på detta infall.

- Nå, det kan göra detsamma. Manöver. Pansaret går snart till attack, och har vi väl genombrutit den där linjen rasar hela deras gruppering samman -- som ett korthus!

Befälen log lite åt detta.

Så är där överfurir P, en ersättare för en stupad ställföreträdare. P. är en besserwisser och pratkvarn, en som tror han vet hur allt ska göras, trots att han bara är underhuggare. Tigande för F. honom till dennes bivack, allt medan denne lägger ut texten om allt mellan himmel och jord:

De nådde andra troppens tält. "Här ska du bo" sa F, vilket möttes av ljudliga protester från den satte figuren. Men sedan F. ingående förklarat hur rutinerna var i nionde kompaniet gav den andre med sig och de klev in bakom skynket.

Mannarna som låg och drönade därinne skuggade handen för att se vilka det var som kom, och sedan F. presenterat deras nye chef hälsade de och makade åt sig så att han skulle få plats med sitt nattläger.

F. gav några avslutande instruktioner och tog farväl, och redan när han krånglat sig till tältöppningen hörde han hur första plutonens nye vicechef började utbe sig om sina innersta tankar för den motvilligt lyssnande soldatesken.

Sådana människor möter vi alltså i "Eld och rörelses" titelstory.



Relaterat
Motpol recenserar
Marmeladkungen recenserar
Trotylstorm i öster (2018)
Ett rike utan like (2017)