Skänkande dygd, salighet och nåd

När jag tänker "Platons filosofi" kommer bilden av Sokrates på Athens gator för mig. Och när jag tänker "Bhagavad-gîtâ"s lära ser jag Arjuna och Krishna i stridsvagnen på Kurukshetra. Och när jag tänker "Nietzsche" ser jag Zarathustra för min inre blick, predikande för den uppgående solen.

Det är symbolism, grejen att förknippa en tanke eller ett tankesystem med en fattbar bild. Få andra filosofer har fattat makten i symbolen, få andra tänkare kan förkroppa sina tankar som Nietzsche i Zarathustraboken. Förutom nämnde Platon skulle man kanske kunna ta Kierkegaard, som har en dramatisk inledning i "Enten-eller" med resa i vagn, jakt på ett manuskript och så vidare; också detta är symbolism inom idétexternas domän. Man kanske kunde tillägga Swedenborg och Castaneda, vars sinnebilder kunde vara himmelska ängder med hus, träd och smäktande vattendrag respektive en svart panter smygande i skymningen.

Nietzsche förkroppar sin filosofi till Zarathustras vandring och predikan, och skapar därmed en odödlig symbol, en hieroglyf som lever vare sig man gillar eller ogillar denna lära. Zarahustra dansade runt som en Dionysos, offrade honung åt sina djur och visade därmed exempel på "den skänkande dygden", dygden som en musisk, positiv akt och ej som livshatande nejsägarlära.

Han skälvde av gudomliga begär och han dyrkade evigheten - "ty jag älskar dig, o evighet" - och han åkallade sin själ, "o min själ", ja denna kunde han tilltala i rad efter rad, så bra att kunna sublimera ens dyrkan av det himmelska till något fattbart som "själen". Ja min själ!

Han undfick salighet mot sin vilja, drabbades av obetingad nåd och seglade iväg på äventyrliga nejder, i synbarligen evig middagssol under himlens azurklocka. Han skulle leva en oändlighet av liv, möta död och återuppståndelse tills cykeln var fullbordad - och sedan, efter att ha levat ut all den karmiska salighet som var att få, var det dags för en ny vända i samsâra.

Men han gick glad till den nya cykeln, hurtigt sa han: "Nåväl, än en gång! Ty vi inkarneras för att lära oss vår läxa, och nu var det dags för allt om igen, i den eviga återkomstens outgrundliga spel."

"Evig återkomst: till sol och måne, stjärnor och planeter, träd och stenar och daggdroppar på en Sankt Paulia. Hur jag älskar er, o skapelser i Guds fria natur, kristaller och växter, harar som skuttar och korpar som flyger - ja även människan kan jag älska, om än det sitter långt inne, jag är ju så inbiten att jag bara älskar mig själv - men i denna andra cykel ska jag undvika den förstelningen, jag ska sikta på ljus och liv och ett deltagande i min omgivning, sjunga för blomman och prisa högre makter."

"Ljus, överallt, om dagen och om natten! Jag ska dyrka min inre glöd, det själiska ljus som är av himlens ljus..."

Så talade Zarathustra.

Medlidande, dans och glada grabbar

1.

"Människa, du kan icke leva helt utan medlidande" sa Dostojevskij. Nietzsche lyssnade inte på det örat.

Enligt Rüdiger Safranski hade Nietzsche svårt att bli kvitt detta begrepp medlidande, så centralt för kristendomen; guruns brottning med det kan utläsas i "Ecce homo". I mina ögon var det också symtomatiskt att Nietzsche, både personen och hans filosofi (som är svåra att skilja, ingen annan filosof har ju använt ordet "jag" så ofta som han) bröt ihop när han drabbades av medömkan vid åsynen av en häst som slogs av sin kusk. Det var i Turin, Italien; övermänniskan himself föll gråtande om halsen på djuret för att skydda det - och därefter var det slut med Nietzsche, vansinnig.

Bort med all medömkan löd skrivbordsfilosofin, dyrka dig själv som skapande genius! Och i förbigående kan man dödförklara Gud, då ligger scenen öppen för stordåd... Men avsätter man Gud, samtidigt som man har sinne för tillvarons djup som Nietzsche hade, ja då är man farligt ute. Ty för att inte tillvaron ska bli platt och tråkig, styrd av nödvändighet och ananke, måste man sätta in någon annan på den lediga tronen - förslagsvis sig själv. Efter sitt sammanbrott skrev Nietzsche till sin gamle vän Jacob Burckhardt:

När allt kommer omkring vore jag mycket hellre professor i
Basel än Gud; men jag har inte vågat driva min privatreligion
så långt att jag för att tillfredsställa den skulle åsidosätta
världens skapelse. Som ni ser, man måste göra sina
uppoffringar, hur och var man än lever. (6/1 1889)

Han var ateisten som själv utnämnde sig till Gud: jag lyfter på hatten för denna dansande Dionysos! Det har bara funnits en ateist, och hans namn var Friedrich Nietzsche.

2.

Men för oss vanliga dödliga då, vad finns det kvar av Nietzsches lära om man ser hur galet allt gick? Hybris och galenskap, psykotisk självöverskattning? Ja, vill man hitta negativa drag i Nietsches lära behöver man inte hålla på länge. Men här söker vi det positiva!

Javisst: och då kan man omtolka "vilja till makt", ett begrepp som skälver av etatism och trampande stövlar, till "viljan till makt över sig själv", och vips är vi i asketismen. Nietzsche hade en hemlig beundran för denna hållning, ja han var väl i praktiken själv en asket med sin påtvingade enkla kosthållning (magproblem).

För övrigt kan man instämma i Zarathustras betonande av dansen som livsrytm, talet om kreativitet och glädje som centrala värden i livet. Detta hänger samman med barnet jag talade om nedan: "Oskuld är barnet, och glömska, en ny början, en lek, ett av sig själv rullande hjul, en första rörelse, ett heligt ja-sägande."

Och här om inte annars kan man gå honom till rätta med det gamla "Gud är död". För man kan inte dödförklara en gud, varken Dionysos, Apollon eller Herren Zebaot. Det måste man acceptera om man tar slika ord i sin mun - och "von grosse Dingen zweigt man, oder redet gross", det sa Nietzsche själv...

Och smärre gudar som en Dionysos kan förvisso dö, lämna sin jordiska form - men sedan återuppstår de. Den judeokristna Guden åter existerar "bortom gott och ont" (för att åter citera aktuell guru = himself); Gud existerar bortom det vardagliga goda och onda där han utövar gott i en annan, högre mening. Och var inte en Herakleitos inne på detta i sin gudsbild, samme Herakleitos som Nietzsche dyrkade?

3.

Nietzsche gjorde med eftertryck filosofin till "en glad vetenskap", visade att den inte måste vara hänförd till akademierna. På hans tid var det det hegelska arvet han bekämpade, snusförnuft i idealismens form; Nietzsche å sin sida betonade individ, känsla och det självupplevda, erkände sin roll som subjekt och försmådde filiströs objektivitet. Liksom före honom Kierkegaard och Sokrates tycks han ha ansett att filosofins mening är att filosofera. Svaren kanske man inte når, men basen för det hela är och förblir detta att vara en individ som ställer frågorna, att man erkänner sin begränsing och utifrån detta expanderar ut i det oändliga - till egoism och självförgudning å ena sidan, eller till identitet med sitt sanna jag och möte med Gud å den andra.

Nietzsche stiliserade sig själv, stiliserade sitt sökande till förmån för oss andra, vi som är kvar här på denna jord och läser hans böcker. Han är ofta rolig, ibland raljant, men ingen kan missta sig på stilen: det är Nietzsche från början till slut, "l'homme et la style c'est la même".

Höjden av självstilisering nåddes med Zarathustrafiguren:

Då Zarathustra var trettio år gammal lämnade han sin hembygd
och sin hembygds sjö och gick upp i bergen. Här njöt han sin
ande och sin ensamhet och blev i tio år icke trött därpå. Men
slutligen förvandlade sig hans hjärta - och en morgon stod han
upp med morgonrodnaden, trädde inför solen och talade till
henne sålunda:

- Du stora stjärna! Vad vore din lycka om du icke hade dem för
vilka du lyser!

I tio år kom du hit upp till min håla; du skulle ha blivit mätt på
ditt ljus och denna väg utan mig, min örn och min orm.

Men vi väntade på dig varje morgon, tog ifrån dig av ditt
överflöd och välsignade dig därför.
---
Välsigna den bägare som vill flöda över på det att vattnet må
flöda gyllne ur den och överallt bära återglansen av din glädje!

Se! Denna bägare vill åter bli tom, och Zarathustra vill åter bli
människa!

Sålunda begynte Zarathustras nedgång.

Vad jag lärt mig av Zarathustra

I komedieserien "Två och en halv män" fick nyligen Kandi höra att hon skulle få en present som var en kvinnas bästa vän, något att ha runt halsen:

- En apa! Å, va snällt! sa hon...

En annan som mötte en apa var Zarathustra, en figur som kallas "Zarathustras apa" eftersom denne påminner om den store gurun men bara i vissa åtbörder. Stående utanför Den stora staden talar denna apa om hur dåligt allt är därinne, inkrökt och uselt och Gud vet allt, men Zarathustra tröttnar på att höra allt detta tjat:

- Tig! Varför slösar du tid på det här, varför ger du dig inte ut i världen? Ut och gestalta livet; finns inte ännu i havet gröna öar?

En lektion i positivt tänkande, positivt handlande. Istället för att racka ner på det som är dåligt, kan man bruka sin så kallade fria vilja till att blogga om sånt man gillar, gå ut i skog och mark och hylla blad och blomma.

Om en viss blomma sa Nietzsche för övrigt:

Den som inte känner doften av en ros, har sannerligen ingen
rätt att kritisera den. Och känner han doften, nåväl, då
kommer han att mista lusten att kritisera...

"To the point", på min ära. Men det var "Så talade Zarathustra" jag var inne på, och fler guldkord i den finns det förvisso. Som detta med de tre förvandligarna: kamelen måste bli lejon och lejonet i sin tur barn. Det betyder i korthet: som ung lastar man på sig en del saker, kunskap och fakta och intryck, och själva syftet kan vara dolt för en och det hela är inte så heroiskt, man vet ju ännu inte det där man vill veta, man böjer sig för ödet och läser ännu en bok och ännu en, i väntan på Den stora Upplysningen.

Men för att utvecklas måste kamelen bli lejon, han måste dra ett streck i ökensanden och säga: "Nog, nu är det jag som är jag! Andra kanske har svaret, men nu vill jag hitta det på mitt eget sätt! Jag vill formulera min egen sanning, skapa mig en egen världsbild." Det är den heroiska fasen, den berusande egocentrerade fasen; en kreativ fas, utan tvekan, men den är inte målet i sig.

Nej, för målet är att åter bli barn och låta allt bli "en lek, ett av sig självt snurrande hjul". Man måste undvika att kontrollera livet och istället komma in i flödet, låta saker hända av sig själv. "Framsteg sker när vi slutar vilja göra framsteg", som en zenmästare sa.

Så kan man tolka "De tre förvandlingarna" i Zarathustraboken.

Något mer? Här finns förvisso mycket, detta är bara ett skrapande på ytan. Men ska jag nämna en tredje smart grej i denna bok får det bli läran om "Den sista människan". Denna är nämligen en trist nihilist, en utlevad endagsvarelse, en slöfet sentida konsumist som inte erkänner några högre värden: "Vad är kärlek? Vad är skapande? Vad är längtan? Vad är stjärna? - så frågar sig den sista människan och blinkar."

Så den som tror att Nietzsche sjöng någon dandyartad punkpoesi där allt bara ska sänkas, tror fel. Några högre värden trodde han väl inte på själv, men han betedde sig däremot som om dessa funnes. Och det räcker för mig.

Zarathustras examen

Zarathustra skulle gå upp i examen, men han hade inte läst på. Alltså sprack Zarathustra. (courtesy of Kjell Swanberg)

"Mussolini got the trains running on thyme"...

Replikskifte i TV-serien Navy CIS: "What did Ducky look like when he was young? - Like Ilya Kuryakin." Ducky spelas av David McCallum, därav lustigheten!

Har ni hört om grabben som var så liten att han gick in vid modellflyget...?