Idag är det fredag.
Arrogans, utlevelse... stämpla passet för folk. Kalla en spade en spade.
Posta inlägg på nätet och börja varje inlägg med ett "haha"... hånet som livsluft... gå ner på stan med ett ironiskt flin i ansiktet, sägande "jag är bättre än ni"...
+++
Ett storstilat epos som dyrkar den dyrkansvärde... inga om och men, ingen diskursiv attityd, bara "take it or leave it, this is it"...
Den attityd som stavas Jack Steelnack... bad boy... man har alltid rätt, ber aldrig om ursäkt... never explain, never complain...
+++
Jag läser nu Aniara av Martinson. Den har allt jag avskyr: pessimism, nihilism, ateism, den "sofismens triad" jag fördömde häromdagen. Men visst kunde författaren bolla med ord, nyskapa svenska språket för teknoromantisk dikt. Detta är anti-romantisk romans... alla dör, inget hopp finns; det inskärps i början. Men skildringen av rymdskeppet där man till exempel startar kulter för att gestalta sitt sökande, har sin lockelse. Stilen vinner, stilen kan få mig att nicka instämmande här och där. Här finns litterär förmåga av musiskt-orfiskt slag, men utan all historisk bråte.
Grundtemat drar ner helhetsintrycket. Här predikas "allt är en trasa" av ett bysnille. Egentligen är det samma brist som i Malmbergs Dikter vid gränsen: ett överutnyttjande av ord som inte, aldrig, illusion, tom, aldrig mer, kan inte, går inte.
Nåväl, så gott som alla svenska diktare under efterkrigstiden har varit fångade i denna sofismens triad, i denna förkvävande ateism, nihilism och pessimism. Undantagen är få. Till och med religiösa diktare låter som en dödsrossling. Nu måste något nytt komma: en predikan på grunder som stavas gudstro, idealism, optimism. Men det måste så klart vara stilbriljans med. Att bara predika optimism räcker inte.
I ena änden ateism, nihilism, pessimism, i den andra gudstro, idealism, optimism: där har ni skalan. Svensk dikt måste lämna den öken den är i nu och söka sig till vattenrika dalarna. Lämna den förutsägbara nihilist-ateismen, ge sig ut i länder där man även sjunger lovsånger...!
Jag vill ha en roligare, rikare dikt. Men det räcker inte att bara leka med ord och vara Orfeus -- ånej...! Först måste den förtryckande regim vi lever under bort. Dagens diktare måste inse det. Allt är idag politik. Den som förnekar det är en sinnesslö dandy, ej värd att ta på allvar, en postpolitisk nolla som gör det lätt för sig. En människa på semester.
Den som inte vågar ta ställning är en fanflyende fähund, en deserterande dandy-demimonde...!
+++
Som Artur Lundkvist sa i Glöd 1930: "Kom inte och spela de gamla visorna mer...!" Något nytt måste komma.
Och mitt program för en svensk dikt värd namnet är:
Först ta ställning för Sverige och mot förtrycket, mot nivelleringen, mot förnedringen -- mot stalinismen som tvingar oss att böja nacken för kvinnor, bögar och invandrare.
Sedan spela ut hela det musiska registret, där man förvisso inte hatar kvinnor etc, entusiasm måste finnas för allt -- livet i all sin rika mångtonighet. Men man kan inte börja med att buga för regimen. Man måste ta ställning. Detta är grundkravet...!
Vilken genre som dikten ska leva i kan också kvitta. Roman, essä, poem -- det som funkar bäst för varje givet projekt.
Den på många sätt hedervärde Lars Gustafsson (ateist och nihilist, dock ej pessimist) skrev ju både dikter, romaner, essäer, det mesta läsbart än idag. Där ser ni den bredd man måste ha som nämnvärd diktare. Man måste kunna gestalta i olika modus.
Relaterat
"Mellantext": en musisk-orfisk dikt av undertecknad
Mellantext del 2
På engelska: Jack Steelnack
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar