Recension: Sin After Sin (Priest 1977)

Här tänkte jag recensera Judas Priests LP "Sin After Sin". Det är bandets tredje skiva i ordningen. Och en odödlig klassiker.

Vad som gör Judas Priest speciellt är mixen mellan ljus och mörker. Det har kallats ”the light and shade style”. Man får, lyriskt och musikaliskt, hela spektrat från extas och riviga nejder till stilla kontemplation och patos.

Och allt detta speglas i bandnamnet...! Halford uttryckte det så här 1983. Han säger att bandnamnet symboliserar musiken, det visar att man...

... can put across music that is very, very heavy and powerful and sinister in one respect, but also we can lighten up (and I use the word loosely) with the other types of music, such as the 'Beyond The Realms Of Death' or the 'Dreamer Deceiver's, the '(Take These) Chains' off... those mellower sides of the band. So I think the two words intermingle - the Judas and the Priest - the good and the bad, the light and the shade. We're not involved in Satanism. The name is just a name; it's been good to us. [källa]

Detta säger mycket. Judas Priest har aldrig skrivit låtar som hyllar fan. I den mån man sjunger om honom säger man snarare: fan finns, akta dig för honom. Och vidare så är det alltså denna mix som måste till, som gör Judas Priest till vad det är: the good and the bad, the light and the shade, the Judas and the Priest...!

Detta kan användas som analysmodell för gruppens skivor. Om det är en bra skiva är det för att där finns balans mellan ”Judas” och ”Priest”. Och är det en dålig skiva är det för mycket av det ena, vanligen ”Priest”, för mycket kommersiellt och rockparty över det hela, som ”Turbo” (som ändå inte är genuint dålig, och jag ska kanske recensera den senare).

Men nu gäller det Sin After Sin från 1977. Som verkligen har bra balans mellan ”Judas” och "Priest”. Första låten, ”Sinner”, är något av gruppens sine qua non, en definierande låt. Själv är jag inte så road av satansverser rent ideellt, men konstnärligt får man ju erkänna att detta är lyrik som lever:

See the mountains darken yonder
Black sun rising, time is running out

Och:

He roams the starways
Searching for the carcasses of war
But if it’s hungry then it’s very presence
Disrupts the calm into the storm

Allt detta till en sömlös, svängig låt: intikat, men utan att helheten brister. Och med ett epokgörande KK Downing-solo som är som Ritchie Blackmores i ”Gates of Babylon” och lite till.

Så var det då detta med andra låten. Man hade visst tänkt ha covern på Guns ”Race With the Devil” här. Men producenten Roger Glover övertalade dem att ha den mildare Joan Baez-covern ”Diamonds and Rust” istället. Den ger förstås balans från helvetesriffen. Men ändå känns det som om skivan tappar i tempo här. Man skulle ha haft ”Starbreaker” som A2 istället.

Men detta är randanmärkningar. Baez-låten är gripande och lagom rockig, en utveckling av originalet. Och sedan får man då ”Starbreaker”, stilmässigt en "Priest"-låt enligt inledningens resonemang (och inte en ”Judas”-låt): Starbreaker är en frälsare som ”comes but once a lifetime” men tar med sig mänskligheten till ett paradis bland stjärnorna:

Paradise is waiting for the chosen few
Let’s hope maybe this time
He picks me and you
Star voyage to a new world
Light-year miles away
Cross your fingers, here he is
Take us now this day

Detta är något helt annat än A1:s syndare...! Raka motsatsen faktiskt. Snacka om ”light and shade, the good and the bad”.

”Starbreaker” är en positiv men hårdsvängande låt. Den gör sig väldigt bra i mixen mellan helveteslåtar (Gun-covern finns ju som extraspår på den remaster CD-jag äger) och softare saker, som Baez-låten samt, ej att förglömma, ”Last Rose of Summer”, en smäktande ballad. Den är ett typiskt Tipton-Halford-samarbete: akustiskt plinkande i trädgårdsbersån, begråtande sommarens sista ros.

- - -

B1 börjar med ett litet preludium i form av”Let Us Prey”, bokstavligt talat en ”Priest”-sak: prästerlig! Sedan kommer ”Call for the Priest” som kanske är världens första speed metal-låt. Snabb och hård och ljus.

”Raw Deal” är en bluesig, lätt funkig urban historia. Hårda takter:

I moseyed up to the counter and the tender came a-grinnin’
I snapped the smile off his face and scowled ”Give me a burbon”

Och sedan utbryter mästerligt anytt kaos, kanske i form av en hasch- eller LSD-psykos:

I’d had too much, floating around
Statues alive, seconds are hours

Mer osökt poesi får man i en rad som ”I guess I dream in pictures, not in colours”. Var än en sådan rad finns så är det väldigt poetiskt. Denna rad, invävd i helheten, gör att jag säger: bara en poet kan skriva detta...!

Nästa låt är ”Here Come the Tears”, en långsam, patosfylld sak à la ”Dreamer Deceiver” på föregående skiva ("Sad Wings of Destiny"). Och liksom den utmynnar i den rockiga ”Deceiver” bjuds vi här omsider på ”Dissident Aggressors” larm, dess grand canyons of space and time universal... Det är spontanistisk poesi av bästa märke:

Through cracked, blackened memories of unit dispersal
I face the impregnable wall

Den som invänder att detta bara är sådant som Halford hävt ur sig för att ”någon text måste man ha”, så invänder jag och säger att få rocktextförfattare kan skriva sådant här. Vissa kan det, men inte alla. Så äras den som äras bör. Detta är nonsenslyrik men bärkraftig sådan.

Och låten i sig är intensiv, en obeskrivbar mix av ljus och skugga. Kort sagt, väldigt Judas Priest.

Omslaget till denna skiva är annars en klassiker: en portal på en ö, i ett absintfärgat hav under en gyllene, stormriven himmel. Porten har en dödskalle överst. Men ur porten strömmar ljus...! Så vem är det som går in i porten, är det Syndaren eller Starbreaker-frälsaren...? Priest hade förmågan att vara mångtydiga. Man skildrar ljus och skugga och förenar dem, inte exakt i varje låt, men som helhet. Man skapar harmoni genom konflikt. Och det är vad konst går ut på, vare sig det handlar om musik, måleri eller litteratur.




Relaterat
Judas Priest: en historik
Stained Class (1978)
"Eld och rörelse" åter tillgänglig
"Det röda massanfallet"
"Trotylstorm i öster" (2018)
Kaninbibeln
"Burning Magnesium" (2018)
Unslaved: "The Soul of Western Man" with Lennart Svensson
Bibliography of Svensson
Ernst Jünger -- A Portrait (2014)
Science Fiction Seen from the Right (2016)
Actionism (2017)