Detta är en novell om en svensk politiker. Mycket nöje...!
Det var en gång ett land som hette Sverige. Och där fanns en statsminister som hette Nero. Han var en kalrakad figur med dyster uppsyn, dock ibland med ett påtvingat, affärsmässigt leende. Det hade han lurat många med. Nu var det en dag om hösten 2013 då han satt i sitt arbetsrum på Rosenbad. Han såg ut genom fönstret och noterade den grå himlen över Strömmen.
”Mulet!” utbrast han. ”Fördömt. Alltid detta gråväder. Men det är inte mitt fel. Jag leder ju landet mot strålande tider. Vädret måste vara Jimmie Åkessons fel! Skriv upp det!”
Han sa detta till sin sekreterare, fröken Bylund, en musgrå sidekick med laptop i knäet. Nero tillade:
”Det om detta. Och skicka ytterligare 500 miljoner till FSA i Syrien. De gör ett bra jobb att skapa kaos där nere, precis som jag gör här.”
”Ska jag skriva det?” sa Bylund. ”Skapa kaos?”
”Nej för fan, skriv inte det!” sa Nero. ”Det är hemligt! Men målet är kaos. Varför skulle jag annars importera tiotusentals afrikaner och MENA-människor per år? Målet är att alstra bort etniska svenskar, skapa en ljusbrun, rotlös befolkning och styra den med järnhand. Nåväl, vad mer på programmet? Jo, skriv: bygg 100 fritidsgårdar till i Husby. Det är framtiden. Alla resurser ska gå dit. Etniska svenskar ska inte ha något. De äro onda. Husby däremot inger mig en varm känsla, lika varm som de bilbränder som rasade där i maj. Det var en fin tid.”
Nero fick något drömskt i blicken. Han såg utan att se på de mulna himlarna över Riddarfjärden, såg bort mot en drömd version av ett Sverige där ingen talade svenska, bara pidginengelska. Där inga vita fanns, bara en utspädd mestisbefolkning. Där den svenska historien var utraderad ur folks sinnen, alla statyer av kungar nertagna och nersmälta och alla slott, artefakter och historiska minnesmärken jämnats med marken. Och där skulle Nero skrida fram som triumfator, hyllad av sina mestis-undersåtar som välfärdens garant, en upplyst despot som utplånat ett vitalt, blomstrande, särpräglat land och gjort det till en öken av köpcentra, betonghus och motorvägar.
- - -
Något senare begav sig Nero till ett annat rum i Rosenbad. Det skulle bli regeringssammanträde. Alla tunga ministrar i alliansen satt där som tända ljus: Annie Rööv, Han Jörklund och Guran Smägglund, den briljanta hjärntrust som förde Sverige till en ny renässans. En grupp välutbildade nollor som gjorde vadsomhelst för att förstöra landet, bara det såg effektivt och bra ut.
Dock ogillade Nero en viss minister som satt snett emot honom, Bobias Tillström. Nero blängde på denne sin migrationsminister.
”Vad glor du på?” sa Tillström.
”På dig”, sa Nero. ”Jag tycker du ser så blond och blåögd ut. Sådana som du borde skjutas.”
”Va?!?”
”Ja, det anser jag”, sa Nero. ”Ju brunare, ju finare. Som jag. Jag har nämligen afrikanskt påbrå. Jag är Den Nya Människan: rasblandad och optimal. Därför ska jag idag lägga ett lagförslag om tvångsintegrering av invandrare. Svenska kvinnor måste välja en brun partner. Annars väntar sterilisering.”
”Tror du verkligen du får igenom det?” sa Tillström.
”Javisst”, sa Nero. ”Jag har hela regeringen med mig i denna bedömning. Eller hur?”
Runt bordet nickade de alla: Rööv, Jörklund och Smägglund.
”Just det”, sa Nero. ”Nu ska vi definitivt utradera det traditionella Sverige. Tro, trygghet och tradition slängs ut genom fönstret. In istället med en 30 miljoners befolkning från fjärran land. Den blågula flaggan byts ut mot Prideflaggan.”
Nero drack lite mineralvatten och antog tonen av en predikant, en låt vara lågmäld och ”saklig” predikant:
”Det är nämligen så att nya utmaningar väntar. Det gamla Sverige är dött. Nu kommer det nya. Nu prövar vi det här. Ett mer spännande samhälle. Med en chip inopererad i varje människas handled. FRA spionerar på vad alla gör, 24/7. Och krig i Syrien och Iran: vi ska bomba dom. Ja det ska vi. Och vi kan sälja Jas-plan till detta. Och i den följande ockupationen får svenska soldater jobb. Och media rycks ur sin kris: alla kommer att sitta klistrade vid Svt och DN.se när detta drar igång.”
Vänd till sin sekreterare sa Nero:
”Har du fått med allt? Bra. Nu lunch.”
- - -
Efter lunch gick Nero på en smärre promenad i Stockholms city. Med livvakter. Man gick Drottninggatan norrut, sedan ner mot Sergels torg. Där stannade man ett tag. Nu hade det grå molntäcket lättat och solen tittade fram.
”Ahh, sol!” sa Nero till sina två vakter ”Det är min förtjänst. Jag för landet till strålande tider. Tänk om världen visste hur framskriden civilisationen är här i norr. Polisen får inte lösa brott. Då är de rasister. Etniska svenska skolelever trakasseras av invandrare: fint och bra. Ty svenskar ska hållas kort. Massinvandringen fortgår och ingen kan göra något åt det. Och nu –”
Nero avbröts av en framåttågande folkmassa. Den kom längs Drottninggatan, norrifrån, och svallande ner mot Sergels Torg. Det var vanliga svenskar som tagit makten i sitt land – med fredliga metoder och ett leende. Nero insåg med ens något dramatiskt: att hans välde var över. Hans soliga leende förbyttes i den sedvanliga surmulna uppsynen. Han tappade all kraft, han föll till marken.
Innan Nero hann plockas upp av sina livvakter hade dessa övermannats av den nya tidens operativa utskott, agenter från Svenska Relä. En av dess toppagenter, Melina Starr, 35, en blond, vältränad valkyria, drog undan Nero i ett hörn av Sergels torg. Hon sa:
”Det är nog bäst att du avgår, Nero. Spelet är slut. De traditionella svenskarna har tagit makten i sitt land. Det är slut med massinvandring och terrorisering av landets majoritetsbefolkning, slut med vantrivsel och förstöring av kapital, ja även med förstöring av socialt kapital. Tilliten försvann i detta samhälle under din regim. Men nu tar vi över. Svenskar ska bestämma vad som händer i Sverige, inte ditt anhang av plutokrater och kosmopoliter.”
”Jaha...?” sa Nero. ”Ja, kanske det men –”
”Ta det lugnt”, sa Melina och tog fram en dosa ur fickan. ”Du kan få bege dig till ett hologram där du fortsätter leva ut dina svenskfientliga idéer. Där kan du terrorisera svenskar, förstöra kapital och skapa kaos bäst du vill. Det är ju bara en projektion, ett hologram. Men det är som om det är verkligt. En enkel utväg, win-win för alla. Vi slipper dig och du får leva på som om det var som vanligt.”
”Utmärkt!” sa Nero. ”Jag väljer hologrammet!”
Melina nickade och slängde dosan på marken. Den vecklade därmed ut sig till en rund platta.
”Ställ dig på plattan”, sa Melina.
Nero lydde. Sedan tog Melina fram en fjärrkontroll, tryckte på knapp – och se! I ett nu var Nero, Sveriges sämste statsminister någonsin, teleporterad till ett hologram i never-never-land. Melina stoppade så remoten på sig, tog upp plattan, vecklade ihop den och såg ner på torget där Sverige firade befrielsen. Ung och gammal trådde dansen i munter yra.
Sverige var fritt. Och Neros välde var över. Melina spanade upp i skyn, kisade mot de blå skyarna och lät solen värma sig, en blond valkyria dyrkandes solen i Sveriges bästa tid.
Relaterat
Melina Starr: agent i befrielsen av Sverige
Wagner: Parsifal (1882)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar