Recension: Svavelvinter (Granström 2004)

Är Erik Granström en svensk Tolkien? Han skriver i alla fall lika tjocka böcker som denne. Böcker som utspelas i en gammeldags fantasivärld.

Något har hänt med svavelproduktionen på polarön Marjura. Man måste undersöka det hela. Bland dem som beger sig norrut är översten Praanz da Kelve, druiden Perrima och häxan Silvia Miranda. Så börjar Erik Granströms ”Svavelvinter” (Järnringen 2004). Det utspelar sig i en helt egen värld, Trakorien, en fantasivärld som lever på sin egen logik och med sina egna myter och läror. Religionen kan sägas vara sumerisk. Ett inslag som det sistnämnda ger det hela en lätt bisarr, konstruerad framtoning. Men låt gå för det. Även Tolkiens trilogi var ett verk av en boksynt man, glad i sitt bibliotek, glömsk av världen utanför. Men hans verk fick liv till slut.

Lever ”Svavelvinter” då? Jag vet inte. Jag saknar en viss substans, ett påstående, ett statement. Den vägledande idén i det skildrade samhället sägs vara tolerans. Tolerans för vad? Även för den som vill döda mig? Tolerans för den intolerante? Det sägs inte.

Jag kommer här att tänka på Chesterton: ”Tolerance is the virtue of the man without convictions.” Samme man sa även: "You have to draw the line somewhere." Så tolerans som ledmotiv ger bara upphov till en annan, dold ordning. Den gör oss i alla fall inte fria.

- - -

Trakorien är en fantasivärld, frikopplad från vår värld. Men återsken av vår värld finns, som förekomsten av filosofen Makulon Nihivelli. Det är en anspelning på Niccoló Machiavelli, florentinsk politiker och maktfilosof, författare till ”Fursten” (1513). Visst förstår man draget att ge sin fantasyvärld substans med sådana inslag, men nog var i så fall Tolkiens upplägg mer symboliskt pregnant. I hans värld fanns ju inget ”mytologiskt läckage” som det Granström sysslar med. Tolkien uppfann allt själv: historik, mytologi – allt. Det tycker jag måste till om man skapar en gammeldags fantasivärld. Skriver man däremot om till exempel en fjärran, koloniserad planet i framtiden kan man ju ledigt infoga en diskussion om en sådan som Machiavelli, eftersom det sker inom ramarna för den moderna begreppsvärlden. Det är, i vid mening, ”vår värld” fast extrapolerat in i framtiden.

Å andra sidan: om ”Tolkien” ofta faller en i sinnet när man läser Granström så har han väl uppnått något i alla fall. Boken är välgjord som litterär kreation, ordförrådet är stort och miljöer och länder väl utmejslade. Man får valuta för pengarna. Det är, som det heter om tuschteckningar, ”mycket streck för pengarna”. Boken är värdesäkrad genom detaljarbetet. ”Svavelvinter” säger mig inte så mycket som läsare eller tänkare men jag råder ändå äventyrssugna läsare med sinne för det annorlunda, det exotiska och märkliga att konsultera boken. Riktigt så vanligt med så ambitiösa fantasyböcker på svenska är det inte. Granström har jobbat som rollspelskonstruktör så han har stort genremässigt kunnande.

- - -

Riktigt vad ”Svavelvinter” har att säga oss vet jag inte. Innebörden är svår att finna. Men böcker kan leva vidare för det, även om en viss, djupare mening saknas. Roland Barthes sa ju att ett konstverk kan ha tre betydelser: en informativ, en symbolisk och en tredje, benämnd ”den tredje betydelsen”. Det kan till exempel betyda att om man betraktar en tavla av Mona Lisa så ser man först den kvinna som avbildas, privatpersonen ”La Gioconda”. Det är den informativa nivån. Sedan kanske man ser motivet symboliskt, som en representant för skönheten, kvinnan, människan eller vad. Och när dessa två betydelser (informativt och symboliskt) är uttömda kan ett verk ändå leva vidare i en annan sfär, i den tredje betydelsens sfär. Det är en subtilt tillstånd, ett oförklarligt tillstånd där man gillar ett visst konstverk för att man gillar det. I Mona Lisas fall skulle det vara lusten att utforska bakgrunden med sina floder och berg, att studera högdagrarna på kinden och i pannan och så vidare.

”Svavelvinter” av Granström kanske får ett liknande, fortsatt liv som egenvärde, som en bok som inte handlar om något epokgörande nytt men som fascinerar som kreation och barockskapelse, ungefär som det barockskåp som Uppsala universitet har i sina samlingar. Denna möbel är en manshög kreation med luckor och lådor med sinnrikt innehåll, utan annat syfte än att vara en praktpjäs. En skrytmöbel kanske, men jag vänder mig inte generellt mot driften att skapa märkliga och ”onödiga” ting. Att avla vita elefanter är en skön konst. ”Se en människa när han leker och du ska se hans sanna jag” sa förresten Goethe. Samma sak kan gälla här.

- - -

”Svavelvinter” har fått en uppföljare i ”Slaktare små” (Coltso 2012). Heder till Granström för att han gav det en helt oväntad titel och inte något sådant som ”Kadmiumvår”, ”Guldsommar” eller annat som kunnat lega inom ramen. Så är det, men skulle jag välja ett fantasyepos på svenska att verkligen rekommendera skulle jag antagligen ta Bertil Mårtenssons ”Maktens vägar – vägen bort” och ”Maktens vägar – vägen tillbaka” (Bokád 1980). De har episk bredd och ”tolkiensk feeling”, dock i ett modernt idiom fast med alla krav på arkaisk kultur tillgodosett. Mårtenssons böcker var på 321 respektive 306 sidor. De ger mig allt jag behöver som läsfest. Jag måste säga att ”Svavelvinters” 518 sidor är en aning för mycket för mig. ”Slaktare små” är på 654 sidor.

Men vad vet jag, kanske är antalet sidor tecken på mästerskap: ju fler dess bättre. Jag kommer här att tänka på den japanske författaren Eiji Yoshikawa (1892-1962). Hans ”Taiko” och ”Musashi – samurajen” var rejäla tegelstenar. Ännu ett mastigt verk är ju Frank Herberts "Dune"-serie. Herbert hann medan han levde skriva sex delar. För protokollets skulle hette de ”Dune” (1965), ”Dune Messiah” (1969), ”Children of Dune” (1976), ”God Emperor of Dune” (1981), ”Heretics of Dune” (1984) samt ”Chapterhouse Dune” (1985). Starkt förenklat handlade serien om en planet, Arrakis, som blir centrum för ett rymdimperium och sedan, långt om länge, åter blir den avkrok den var från början. De fyra första böckerna ger mig mitt lystmäte av detta äventyr, även om jag förstås är smått nyfiken på vad del fem och sex har att säga. Jag har tittat i dem och har inte upptäckt någon extatisk nydanande romankonst. De är, likt resten, skrivna i en väldigt torr prosastil. Ändå lockar de.

På samma sätt förstår jag folk som älskar Granströms verk med sitt myller av scener, miljöer och gestalter. Sant är att Granström hör till långskrivarna. Har man väl passerat 400 så rullar det väl på, antar jag. Kreationen får en i sin makt, vare sig som läsare eller författare. Så ni som gillar tjocka böcker om fiktiva länder bör definitivt kolla upp denne författare. Man bör även berömma omslagets målning. Andra svenska tegelstensromaner av idag tycks mig ha simpelt fotoshoppade omslag, mer eller mindre sinnrikt layoutade kreationer. Här har vi i alla fall en klassisk målning med djup i bilden och för det tycker jag Järnringens förlag bör prisas. Liksom Coltso förlag, som behållit samma bildmässiga nivå på uppföljarens omslag.

Granström har för mig berättat att när ”Svavelvinter” kom i sin första upplaga i början av 2000-talet, så åkte han till Uppsala Nya Tidnings redaktion, kulturavdelningen, och lämnade ett exemplar. Dess personal var helt ointresserade av boken och någon recension blev inte av. Man kan förstå Granströms frustration över detta. Att få tidningar att recensera en okänd fantasyförfattare är svårt. Nu har i alla fall DN och annan finmedia recenserat hans bok och rollspelet Svavelvinter har fått priset ”Guldgnomen” för årets spel 2012. Man tycker alltså att Granström borde sväva på lätta moln idag. Nåväl, det är i alla fall förtjänt. Och, som man säger, it couldn’t have happened to a nicer guy. Inte alla författare kan prata, kan presentera sig och sitt verbalt, men Granström kan det. Detta hör också till the Erik Granström experience. Man får för sig att han skulle göra sig bra i TV. Skavlan? Nej, det är nog för populistiskt. Men litteraturprogrammet Babel kanske?




Relaterat
Drömlandskapen hos Lovecraft
Tolkien och Jünger
Clarke: "2001 - en rymdodyssé"