torsdag 19 maj 2011

Recension: "Sturm" (Ernst Jünger 1923)


Genom åren har det blivit en del inlägg om Ernst Jünger här på bloggen. Kanske 40. Länkar följer. Här ska jag dock koncentrera mig på ett verk ur hans tidigare produktion, kortromanen "Sturm".

1.

Osökt faller mina ögon på Ernst Jüngers "Sturm" som ligger bredvid mig. Boken kom på tyska 1923 och på svenska 2006, utgiven på Augusti förlag och översatt av Urban Lindström.

Och jag kan bara säga: detta är en pärla. På sina drygt 80 sidor hinner den måla upp en hel värld, ja en mängd världar. Den har det där som jag älskar hos böcker, förtjänar ett visst adjektiv jag kanske slösar med: tajt.

Förtjänsterna är flera.

Boken handlar om första världskriget men lyckas på något sätt överträffa självaste "I stålstormen". Nu menar jag inte att den boken ska dissas, den är en klassiker i sin egen rätt, men jag värjer mig lite mot rapportstilen, bristen på tragik och Jüngers liksom resande ett monument över sig själv i denna stålstorm. Nåväl, skriver man dokumentärt är det begränsningar man får leva med.

Men hur annorlunda blir det inte om man diktar, skriver fiktion! I "Sturm" är huvudpersonen kadett Sturm, en figur som bär jüngerska drag - men det är inte Jünger, just därigenom att det är en fiktiv gestalt, omtalad i tredje person. Här får man Jüngers krigsmytologi lite från sidan så att säga. Författaren skymmer inte bilden, det där som han ibland tenderar att göra i sina mer sakliga böcker.



2.

I "Sturm" skildras frontlivet sant skönlitterärt och inte rapportmässigt. Jünger kan ta ut svängarna lite mer här än i Stahlgewittern (även om den såklart också har sina stilblommor). Betänk också att Jünger skrev detta 1923, strax efter den större boken; han var fix och färdig som diktare redan här vill jag mena, allting finns här som i denna frontmålning:
Så hade tofslärkan helt försvunnit sedan vägarna bara höjde sig i landskapet som tussilagobevuxna band. Därigenom hade sånglärkan förökat sig helt otroligt. När morgonens första silverstreck syntes vid horisontens östra rand spände dess kvitter över fältet som en enda melodi. Vitfjärilarna och makaonfjärilarna fladdrade numera endast över resterna av murarna i byn där deras larver fann näring på kålplantorna och morötterna i de förvildade trädgårdarna. Däremot svävade moln av tistelfjärilar kring klarblå blomklasar, silverfläckiga blåvingar och de från dem oskiljaktiga vitfläckiga guldvingarna lekte kring de grönaktiga vattenpölarna som hade samlats i granathålen.

Denna bok är som en skarpt graverad medalj, med både fram- och baksida. Framsidan är frontmiljön där det händer både en och annan sak under storyns gång, och baksidan är de texter som Sturm läser för sina plutonchefskolleger, prosaskisser à la "Das abenteuerliche Herz". Och kanske lite mer, kanske lite mer otuktat än i denna bok. Se här bara på beskrivningen av en studentkrog:
På ekbänkarna längs med väggarna i ölsjappet satt folk som visste vilken ton man skulle hålla, män och några enstaka fruntimmer. En brutalitet av historiska dimensioner var trumf. Jättelika krus kastades omkull, starkt kryddade korvar, som en slampig kvinna bar ut från köket till borden medan de fortfarande fräste i pannan, konsumerades i massor. Tobaksrök, ljudliga smällar från tärningsbägare, nedslag av skämt och skrattsalvor fyllde hålan in i minsta hörn med buller och os. Med hjälp av tändstickor kom man fram till vem som skulle traktera snapsar och summan skrevs med kritstreck på bordet. Höjdpunkten utgjordes varje gång av en krokig åldrings uppdykande, som ställde en cittra på bordet och började kraxa underliga sånger.

Som gammal uppsalastudent kan jag bara säga: det är Orvars upp i dagen, med H. P. Burman i åldringens roll...



3.

Följande citat har sin charm. Det skildrar glädjen i att stå i en bokhandel och kallprata med föreståndaren. Det är kallpratet som skön konst, detta att bara nämna titlar och författare och låta dem associera till hundra andra:
Man uttalade ett ord, ett namn - lätt som ett andetag och ändå av omätlig vikt. Man nämnde en figur från romantikens Tyskland, från Paris år 1850, från Ryssland efter Gogol, från Flandern efter bröderna van Eyck - och vilket nät av förhållanden man drog upp. Varje ord var ett träd som vilade på rötterna av tusen föreställningar, ett ljus som hjärnan bröt sönder i ljusknippen. Ja, det var en stor och gudomlig gåva att man på en förmiddag som denna fick stå i hjärtat av en storstad och kasta sådana ord likt diamanter i ett samtals forsande bäck. På denna plats, omgiven av mahognyträ och gnistrande spegelglas, kände man sig som en medveten och värdefull son av en sen tidsålder, som århundraden hade lämnat omätliga skatter till.

Kanske är denna roman det närmsta Jünger någonsin kom att skriva en throw-away, en sak han inte tog riktigt på allvar. Boken ska ju ha "glömts bort" av författaren, och den ingick inte i samlade verk-utgåvan från 60-talet. Ändå är det en pärla till bok, ett smärre mästerverk, ypperlig medaljkonst. Faktiskt reviderar den min syn på Jüngers författarskap: jag trodde han blev fullödig prosaist först med "Das Abenteuerliche Herz II" och "På Marmorklipporna" i slutet av 30-talet, men som sagt ligger den jüngerska stilen fix och färdig redan här, 1923.

Allting i Jüngers värld finns här, allting i hans författarskap speglas holografiskt i "Sturm": kriget som bakgrund, den historiska bildningen och beläsenheten, überskarp naturskildring, och så det arketypiska men ändå levande persongalleriet. Lägg till det en vild ungdomlighet, en lite oregerligare Jünger än den man är van vid, och ett kongenialt slut som närmar sig det tragiska, och bilden av ett mästerverk är komplett.

Jag kan bara tillägga: här föreligger stark köprekommendation. Du kan köpa boken här.

Relaterat
Ernst Jüngers Nya Testamente
Silverrävens mellankrigsår
Äventyrshjärta
Heliopolis
Eumeswil

Inga kommentarer: