Svensson: Jul på Ryggebyholm (novell)

Jag har levat ett rikt liv. Jag har varit runt i världen och jag har skaffat mig vänner, och en av dessa vänner är en viss Fredrik af Trumpeterstråle. Honom tjänstgjorde jag med på HV/Friv på I 21 en gång i tiden. Han är en sällsynt esoteriker, en hängiven åkallare av gudomar, och detta är berättelsen om en jul hos Fredrik i Sålunda, Värmland.

Genom ett skirt, soligt, snötäckt Värmland åkte jag i min hyrda Volvo S60. Jag for upp förbi Karlstad, Hagfors och Torsby och tog av på en smärre väg åt öster. Denna följdes genom täta skogar tills terrängen öppnade sig bortom Ginsebo. På en ås såg jag snart ett gods med tre flyglar presidera, dominerade av tornet på huvudflygeln. Denna flygel var själva corps de logiet.

Det var julen 2007. Jag skulle fira den hos min vän Fredrik af Trumpeterstråle, boendes på godset Ryggebyholm utanför Sålunda.

Slottet stod där läckert rosa med vita knutstenar och fönsterinramningar. Koppartaket var som kontrast till detta svart och dystert. Men denna svärta skulle man inte ta alltför symboliskt. Det berodde ju bara på att det var i inlandet. Hade det legat vid kusten hade taket varit ljusgrönt och detta beror på salthalten i luften: salt havsluft gör koppar grön, brist på salt får den bara att mörkna.

Jag var där i alla fall denna jul. Och när jag anlänt och kommit till ro firade jag i stillhet med Fredrik och hans gamla mor, syster med make och en kusin. Långa tider spenderades framför brasan i festsalen. På kvällen annandag jul satt vi där och drack sherry, min vän och jag, medan de andra var på en bjudning hos Gyllenskogs.

- Det mörknar, sa jag och såg ut över parken, som skymtade genom de franska fönstren.

- ”It’s growing very dark, mother, very dark”..., sa Fredrik kryptiskt.

- Men klockan är ju redan fem, tillade jag.

- Det finns alltid tid för en bra story, va...? sa Fredrik plötsligt och sken upp. Jag kunde bara hålla med, så jag la några trän på elden, satte mig tillrätta och lyssnade när min vän berättade att ute i skogen fanns en visst byggnad, en liten pyramid av plåt. Den utgjorde nergången till en hemlig gång, en gång som mynnade i en stenöken i norra Värmlands ödemark mot gränsen till Norge. I denna stenöken fanns en kal klippvägg, och i väggen fanns en ingång, en entré till ett i klippan uthugget tempel. Här vistades en hemlig sekt som förenade kristendom med hinduism, och med shamanism och zenbuddhism och alla andra lödiga credon som fanns i denna värld.

- Dit brukar jag gå ibland för att dansa till Guds ära, sa Fredrik.

- Så fint, sa jag. ”Sång, dans och glädje, från den första till den tredje”?

- Ackurat så.

- Men vad är poängen? Med denna story?

- Ahh, det är att vi snart kommer att ta över världen -- vi i denna sekt, vi synkretister -- vi ska överraska världen med sång och dans, med filosofiska resonemang.

- Som...?

- Som att alla floder leder till havet; alla religioner uttrycker en och samma esoteriska sanning.

- Nej, det menar du inte...?

- Jo, sa Fredrik. Solen må lysa vackert genom färgat glas men bäst lyser det genom ofärgat.

- Så du menar att religioner i vanlig mening är ”färgat glas”, medan er synkretism är ”ofärgat glas”.

- Just det, ren diamant. Vi har funnit diamanten i lotusen, smaragden i rosen, sa Fredrik gåtfullt.

Nästa dag visade han mig pyramiden i skogen, huset som täckte ingången till den hemliga gången. Vi skidade dit och kom fram, och så gick vi in och gick ner i plåtpyramiden, och kom vad det led till stenöknen i sin vinterskrud.

Klipptemplet uppbringades omsider. Och där träffade jag den gåtfulla sekt han tillhörde, kaippare utstyrda i blå kaftaner med vinröda turbaner. Jag lyssnade på en sång de framförde, förfördes av deras allomfattande, synkretistiska budskap och lämnade en femkrona i kollekten. Sedan återvände vi till Ryggebyholm för lunch på julmat, Fredrik och jag. Vi hade nu sällskap av hans mor, syster med make och en kusin, alltså de som vi firade denna herrgårdsjul med. Det var dagen efter det vi gett oss av ut i skogen. Fredrik hade lite problem att förklara vår bortavaro.

Här slutar min berättelse. Fredriks avslöjande för mig om sekten han tillhörde och om alla religioners gemensamma, esoteriska källa skakade mig i mitt innersta. Sedan den dagen väntar jag med spänning på när denna sekt ska komma och ta över, när de ska komma sjungande över fälten och invärva hela världen i sin inspirations magi, i sin hängivenhets glöd.




Relaterat
Vetenskapens trollkarl
Solarium
Saab Kliszow