torsdag 8 oktober 2009

Amerikanska generaler


Hösten lider men vad bryr jag mig om det. Här är det alltid vår, ständig blomstring.

Idag tänker jag på amerikanska generaler, närmare bestämt sådana under inbördeskriget; det är till exempel en populär sport bland amerikaner att utse den bäste generalen från detta krig. Sydstatare brukar då fastna för Lee, nordstatare för Grant, och originella andar väljer Sherman, Hooker, Burnside, den sistnämnde för hans magnifika polisonger (som han även gav namn åt, dessa "sideburns").

Men här på bloggen är det inga futila rökrumssamtal det gäller, här är det forskning! I kortform ges nedan mina porträtt av sju generaler från sagda krig, en sydstatare och resten yankees. Vi tar dem i anciennitetsordning.

Robert Edward Lee var så klart stor. Som taktiker. Men klen som strateg? Det har nog Boney Fuller rätt i, den gode Lee hade föga grepp om detta med att samordna krigsskådeplatsen i öster med den i väster, samordna Richmond-Washington-dragkampen med vidderna i väster med sina Vicksburg, Chickmauga och Atlanta. Det åsido var Lee sant karismatisk, kunglig i framtoningen - och efter kriget en moralisk förebild, en besegrad man formellt men inte ideellt. Man hade slagits för något man trott på sa han, gott så, och nu är det nya tider. Gilla läget. Han försörjde sig som skollärare på ålderns höst.

George Gordon Meade blev chef för nordsidans Army of the Potomoac sedan Grant blivit ÖB. Meade ledde armén ifråga under slaget om Gettysburg och stod pall, samt förde den söderut mot Richmond under syds sega avvärjningsförsvar. Men han var nog mest arméchef till namnet, Grant hade avgörandet de facto.

William Tecumseh Sherman led något av ett sammanbrott i början av kriget, ansågs inte stå pall; hans vision om de enorma strider man stod inför ansågs galna men var i långa loppet visa. Han hämtade sig snart och återinsattes lagom till slaget vid Chattanooga i väster, ett tillfälle 1862 då nordsidans linje höll på att helt överrumplas av sydgeneralen Hill. Men Sherman hade sin division i ordning och räddade dagen. Arméchefen Grant fick upp ögonen för honom och därefter ledde Sherman styrkor i söder vid Chickamauga ("Blodfloden" på indianska) samt mot Atlanta. Som arméchef ledde han en veritabel plundrings- och bränn-allt-ni-ser-marsch ner mot havet och sedan upp i ryggen genom Carolinastaterna mot Richmond. Fienden var fångad som mellan hammare och städ, med Potomacarmén i fronten.

Sherman brukar uppskattas för att han insåg det totala krigets kraft. Ett något dubiöst rykte. Men samtidigt var han en klok man som ansåg att krigets mål var en bättre fred. Och hans senare vägran att låta sig väljas till president blev en visa; han vägrade hårdnackat och sa: "If nominated I will not run, if elected I will not serve."

President blev dock Ulysses Simpson Grant. En lätt korrumperad regim, tyvärr. Som general var han dock bättre; han tjänade sig upp från kompanichef till unionell ÖB. Framför allt hade han strategisk blick; han förstod att man från Washington aldrig skulle komma åt sydstatarnas armé, aldrig kunna inringa den. Därför måste man dra ut linjerna ända bort till Missisippi, kringå konfederationen där och småningom kunna tåga upp i ryggen på honom. Vilket var vad som skedde - även om koncipierandet av denna strategi inte skedde fullt medvetet, Grant famlade sig fram, men han vann slag efter slag och nådde slutmålet: strategisk seger, villkorslös kapitulation för rebellsidan.

Grant var såklart inte var någon taktiskt finlirare som Lee, nej raka motsatsen: samla överlägsna resurser och slå med släggan var receptet. Hyllar man måttot "Det viktigaste är inte att vinna, utan att kämpa väl" har man nog INTE Grant som sin favorit...

Thomas "Stonewall" Jackson var en mer än en dugande kårchef under Lee. Ett taktiskt snille som denne, därtill en fanatiskt religiös som inte slogs på söndagar; han var mer extrem vad gäller detta än Jeanne d'Arc, som faktikt tillät strid på söndag om läget så krävde... Jackson stupade för "friendly fire" i slaget vid Chancellorsville. "Tänk om han ändå levat inför slaget vid Gettysburg, då minsann" tänker sydstatsromantikern.

George Brinton McClellan lät bygga upp nordsidans Army of the Potomac efter nederlaget vid första Bull Run. Man måste ha en proffsig armé som klarade flera års krig, som klarade usla chefer - och det gjorde den. McClellans fel var att han aldrig vann någon tydlig seger, det bästa var väl det oavgjorda Antietam 1862. Sedan han avskedats på grund av motvilja att förfölja motståndaren kandiderade han till president, till råga på allt - men Lincoln vann detta val ändå.

McClellan har av Frans G. Bengtsson (i Grantessän) utmålats som lätt debil, vilket är att gå för långt. Han var "a near great general", omtyckt av manskapet. Men en general utan segrar håller inte, man måste trots allt slå fienden i de drabbningar man leder.

Slutligen George Armstrong Custer. Denne hade en lång karriär som kavallerichef på östra krigsskådeplatsen, innan han blev chev för 7:e kavalleriet och stupade vid Little Big Horn. Här kan man tänka på de som frågar sig varför östfrontens alla stora slag drunknar i jämförelse med D-dagen. Dels beror detta så klart på okunskap, men i min bok är det för att D-dagen är så bildmässig och så symbolisk, att den så lätt fastnar i minnet med kanalöverfart, landstigningsfartyg, rusch in mot strand osv, att den spänner över tre element (hav, luft och land) som gör den odödlig, medan östfrontsslagen mer försiggår i ett odefinierbart slättland, stora arméer på slagfält utan gränser fattbara för mannen på gatan.

Detsamma med Little Big Horn! Här deltog knappt 1000 pers på "den vita sidan" (8 kavalleriskvadroner), men o så klassiskt det blivit. Custers män inringade av indianer har blivit en symbol helt enkelt. Att Custer deltagit i inbördeskriget från Bull Run över Chacellorsville osv ända fram tills syds kapitulation vid Appomattox Court House, är det få som vet. Dessa kampanjer är helt enkelt svårare att föreställa sig, bildar ingen fattbar sinnebild för mannen på gatan.

Det var allt jag hade att säga för dagen om amerikanska inbördeskriget och dess generaler.

Inga kommentarer:

Etiketter

A-Z (5) abb (84) abbm (6) abbX (4) ahma (6) aktuellare böcker (60) aktufall (20) alga (3) Andersson (2) Antropolis (20) apatia (10) ar (28) att vara Svensson (236) Ballard (11) begr (7) berättelser från Rokkana (14) Bhagavad-gîtâ (6) bilbabbel (20) bild (12) bim (10) bing (287) biografi (16) bloggish (61) Blue Öyster Cult (4) camo (4) Castaneda (22) conspi (5) Den musiske matlagaren (14) Dick (7) dune (8) Eld och rörelse (33) en gatas melankoli (11) En novell om Babylon (4) eng (4) eso (3) esoterica (116) etni (3) fall (4) fantasi-fantaså-fantasy (20) film och TV (42) flytten (3) gambla fiina versepos (4) gld (7) grek (10) Gripenbergs sol (4) heinlein (4) historia in nuce (121) hårdrocken rockar hårt (39) intr. mus (34) inva (1) ipol (48) italia (3) japan (3) Jünger (75) Jüngers liv (10) Kierkegaard (2) konsten att slå en tennisserve (17) Kristus (22) kuro (2) libyen (18) link (30) lite litteratur (98) ljus (6) Lovecraft (15) Maiden (9) mangs (2) Melinas resa (8) memoarer (9) mena (40) multiversums mytolog (5) natio (63) Nietzsche (4) niven (3) nuochda (1) Ohlmarks (5) ondit (15) oneline (1) ori ett lag (53) poesy (47) politikka (177) pr (46) pred (3) Priest (14) prophecy (19) rymd (2) sanskrit (11) sf man minns (100) small candies (142) Smaragdeburg (5) speng (6) stein (4) Stratopias gåta (63) survi (6) svens11 (10) Sveriges störste poet (8) Swedenborg (3) symbol (4) Syrien (17) tempel (27) Tolkien (4) topp5 (9) typer (16) USA (17) uselt (8) van Vogt (9) Vandra mot ljuset (1) vju (4) zeppelin (2)