Bilden visar en ryttarfigur från 1700-talet. Kavalleriets glansdagar.
Annat blev det under 1800-talet.
Detta århundrade såg dess aftonglans. För i slutet av 1800-talet kom kulsprutor och långskjutande artilleri, och därmed var kavalleriets saga all. Infanteriet blev slagfältets kung.
Men infanteriet måste också lära nytt. Man kunde inte som under Napoleontiden storma fram upprätt i brokiga uniformer och täta linjer, nej ner i skydd och utspridda linjer var modellen.
Eldkraften ökade: förr var till exempel kompaniet bara en administrativ enhet, ett matlag (lat. cum pane), en 150-200-mannastyrka som det var praktisk att dela upp bataljonen i under marsch och förläggning. Nu fick sig infanterikompaniet tilldelat egna stridsuppgifter, fick strida för sig själv om än inom bataljonens ram. Det var utspridningen som tvingade fram det, den öppna ordningen; sluten ordning, gammaldags taktik, hänfördes nu blott till kaserngårdens exercis.
Kompaniet fick egna stridsuppgifter, och det fick ökad eldkraft: gevär med längre räckvidd, lätta kulsprutor, handgranater, granatkastare och rekylfria bakblåsvapen. Och därmed är vi framme vid senare delen av andra världskriget.
Vad har hänt sedan dess? En viktig utrustningsdetalj som blivit standard är skyddsvästen, splitterskyddet. Det kan behövas. På dagens slagfält förekommer inte lika mycket arrield som under andra världskriget, det är sant, men dagens pjäser är vida träffsäkrare. Förr kunde man skjuta tonvis med granater för att döda en (1) soldat, idag räcker det med färre. Så för att skydda sig mot splitterverkan kan skyddsväst av lätt material behövas, typ kevlar.
Generellt kan sägas att infanteri alltid kommer att behövas: "Infanterie, du bist die Krone aller Waffen" som det heter. Flyg, robotar och datastyrt arri dominerar kanske stridsfältet, men för att jaga upp fienden ur dennes grop för att skriva under fredsfördraget behövs ännu soldaten på marken.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar