måndag 10 november 2008

"Just A Closer Walk With Thee"...


1.

Sitter här och tänker på detta med glädje.

Så pretentiöst... kan man inte skriva om att deppa istället, det är ju så creddigt och dannt...

Okej då: även jag har deppat i mina dar. Men på sistone har jag även, oförklarligt och obetingat, känt glädje. Det är konstigt.

Jo det är konstigt, nästan omöjligt att förklara för en skomakarrealist. Glädje känner man när man sitter på stranden i tropikerna och dricker en drink. Och detta gör jag ju inte, jag bor i ett höstligt Uppsala. Och har ändå ögonblick av inspiration och allt det där.

Eller: glädje känner man om man bor i en lyxvilla, har en Corvette och en Jaguar i garaget och är gift med en fotomodell. Mitt liv är ytligt sett väldigt olikt detta, ändå ser jag ljuset.

Hur ska jag fortsätta detta utan att det blir hurtigt och dannt? Jag gläder mig för intet, tra-la-la...

Någon kunde invända: om du satt i fängelse, skulle du vara glad ändå? Åt blå himmel genom fönstret, mat och husrum?

Mitt svar blir då: ja, antagligen!

Sån är den obetingade glädjen.

Det obetingade, det opåverkade, det spontana - det är vad jag talar om. Alla har upplevt det men få har det som grundbult i sina liv. Som esoteriker däremot har jag inga problem att skapa en världsbild utifrån obetingad glädje och allt vad därtill hör. Men jag orkar inte predika just nu.

Så nu ska jag gå ut i den dag som lovade "mulet, regn och blåst" och känna mig eländig... eller motsatsen, eller kanske det bästa: känna harmoni och balans, med andra ord apatia.

2.

Så där, nu har jag varit och handlat. I soligt höstväder: inget regn än.

Det skulle handla om glädje, obetingad glädje. Denna glädje är det väl de kristna menar, och sånt hatade man en gång i tiden. Den kristna glädjen, den glorifierade känsla de upplever... Man stod utanför allt det där, kände bara hat och cynism. Och den glädje man kände var betingad: nu är det helg, nu är jag glad... nu sitter jag på krogen, så kul... men sedan går jag hem, då är jag nedstämd...

Kan man då säga: religiös känsla är lika med glädje? Nja, glädjen är väl en av de känslor som bemäktigar en som troende. Den är, hinduiskt uttryckt, bhakti mârga, hängivenhetens väg. Sedan finns det "jnâna mârga" och "dhyâna mârga" också, kunskapens respektive mediationens väg. Den förra är filosofins och ontologins väg, den senare är försjunkenhetens väg, det vi vanligtvis kallar "yoga".

Så om man känner sig främmande för glädjeyttringar i sitt kultbruk, ja då kan man ju gå dessa vägar istället. Jag går dem själv ibland, det ena utesluter inte det andra.

3.

Vad mer har jag på hjärtat? "Loven honom, I himlars himlar, loven honom med puka och cymbal"... Voilà lite bibliska bhakti-stämningar, i en av de sista numren i Psaltaren.

Kanske lite klargöring är på sin plats. Förr hatade jag glädje sa jag, nu förstår jag den. Jag förstår vad de kristna menar. Är jag då kristen, är jag frälst? Det är jag nog. Jag vill dock inskärpa att jag aldrig drabbats av liksom en blixt från en klar himmel och blivit omvänd. För mig har det hela gått mer smygande.

Det kan skilja från person till person det där.

Men när man väl tror får det inte finnas några halvmesyrer, då tror man. Visst får man tvivla och grubbla, men själva detta att vara religiös (av lat. re-ligare, "åter sammanfoga") är som Kierkegard sa en helhetsupplevelse, ett underkastande under en universell kraft. Det är ingen gottköpsaffär där man kyligt plockar ihop den världsbild som passar en.

Nåväl. Det finns glädje. Det finns förundran inför den uppgående solen, som hos Drews i "Life" i början av denna serie. Har den börjat gå igen? Säsong två?

Inom mig nynnar jag nu på "Just A Closer Walk With Thee", en gospel. Jag har börjat gilla denna musik. Jag gillar även rock och pop och allt sånt, se bloggen, men gospel känns rätt just nu. För det är, kort sagt, musik som uttrycker glädje.

Den världsligare musiken är mer ägnad den betingade glädjen, om vi nu ska hårdra. "Gonna have fun in the city, be with my girl she's so pretty"... Och är man ensam är man olycklig: tungfotad blues som stapplar fram i tolvor...

Gospel däremot är lovsång, praise the Lord och I love you Jesus. Det kan bli lite för hetsigt ibland, jag är mer för den stilla glädjen. Annars finns det inga strikta regler för gospelmusik; det kan vara rock, pop, hiphop eller vad du vill, bara känslan är sann. Termen "gospel" började förresten användas i USA på 40-talet, före det fanns det bara "black spirituals" och andliga sånger i största allmänhet.

7 kommentarer:

Den moderna munken sa...

Vilket underbart inlägg.

Jag har en gospelskiva som tillhör någon speciell ådra där de spelar steelguitar under Den Helige Andes inflytande. Det är ganska skön musik :).

Visa Vägen sa...

Visst! Livets sanna glädje saknar orsak. Jag tror att om man öppnar sig för både glädje och sorg, både fängelse och frihet, kan man finna den...

/Svante

Vida sa...

Glädje finns i så många former och ser så olika ut för alla men kan man känna glädje även för små saker så får man mer glädje i livet (även om man däremellan är en deppig person).

/Vida

Spiritlight sa...

Njut av glädjen för oturligt nog så verkar det som att glädjen behöver man arbeta för att behålla medans sorgen mal på av sig själv. Konstigt!!

Anonym sa...

Moderna munken och Visa vägen har länkat till detta inlägg, tack för det!

Spiritlight: Ja, ibland måste man arbeta för glädjen. Och ibland finns den där, obetingat. Jag får för mig att det senare fallet på något sätt är det naturliga: "Vi gör allt för att täta sprickorna för att inte nåden ska sippra in", som Simone Weil sa.

Och vida, om glädjen även för små saker. Det får mig att tänka på Henrik Tikkanen, som sa: "Man måste glädja sig åt det lilla - varför tror ni annars mikroskopet uppfanns?"

/svensson

Telluselle sa...

Trevlig blogg, trevligt inlägg. Kan bara hålla med. Intressanta att du satte ord på de olika yogiska typerna men kanske är ändå det viktigaste att tillåta sig att bara känna glädje såsom den känslan är; alldeles oavsett varför eller på vilket sätt... :)

Svensson sa...

Jovisst telluselle kan man bara tala om "glädje"...

Men om man nu vet det man vet, tja, då skapar det lite djup i texten så att säga... att referera sanskritbegrepp och så...

Att bara tala om glädje i enklaste möjliga ordalag, det däremot är en svår konst... "det enkla är svårt" som mannen sa...

Etiketter

A-Z (5) abb (84) abbm (6) abbX (4) ahma (6) aktuellare böcker (58) aktufall (17) alga (3) Andersson (2) Antropolis (19) apatia (10) ar (28) att vara Svensson (236) Ballard (11) begr (7) berättelser från Rokkana (14) Bhagavad-gîtâ (6) bilbabbel (20) bild (12) bim (10) bing (287) biografi (16) bloggish (60) Blue Öyster Cult (4) camo (4) Castaneda (22) conspi (5) Den musiske matlagaren (14) Dick (7) dune (8) Eld och rörelse (33) en gatas melankoli (11) En novell om Babylon (4) eng (4) eso (3) esoterica (115) etni (3) fall (4) fantasi-fantaså-fantasy (20) film och TV (42) flytten (3) gambla fiina versepos (4) gld (7) grek (10) Gripenbergs sol (4) heinlein (4) historia in nuce (121) hårdrocken rockar hårt (39) intr. mus (34) inva (1) ipol (48) italia (3) japan (3) Jünger (75) Jüngers liv (10) Kierkegaard (2) konsten att slå en tennisserve (17) Kristus (22) kuro (2) libyen (18) link (30) lite litteratur (97) ljus (6) Lovecraft (15) Maiden (9) mangs (2) Melinas resa (8) memoarer (9) mena (40) multiversums mytolog (5) natio (63) Nietzsche (4) niven (3) nuochda (1) Ohlmarks (5) ondit (15) oneline (1) ori ett lag (53) poesy (47) politikka (177) pr (46) pred (3) Priest (14) prophecy (19) rymd (2) sanskrit (11) sf man minns (98) small candies (141) Smaragdeburg (5) speng (6) stein (4) Stratopias gåta (63) survi (6) svens11 (10) Sveriges störste poet (8) Swedenborg (3) symbol (4) Syrien (17) tempel (27) Tolkien (4) topp5 (9) typer (16) USA (17) uselt (8) van Vogt (9) Vandra mot ljuset (1) vju (4) zeppelin (2)