Etienne Leroux var en vit sydafrikan (1922-1989). Här recenseras hans roman "Magersfontein, O Magersfontein!" från 1974. Boken utgavs av Augusti förlag 2007, översatt från afrikaans av Urban Lindström. Du kan köpa den på Bokbörsen.
Humor och ironi, klacksparkar och fintar, hintar och poängplock: detta får man sig till livs i denna roman. Kanske är det lite väl mycket i början. Kanske är man inte så road av alla flaggor som signalerar skämt och skoj och raljans.
Men nog är man varnad. Titeln är rätt kongenial: "Magersfontein, O Magersfontein!" Inte är det någon tragedi som heter så. Nej, det är en komedi. Men med allvarliga undertoner.
Ett filmteam ska återskapa ett slag från Boerkriget, Magersfontein 1899, då några engelska (skotska) elitregementen red till sin död i boernas gevärseld. Projektet går på lite lösa boliner, de inblandade är seriösa så det räcker men allting tycks slira av vägen vid minsta störning. Men ingen märker det, alla bara kör på. Interfolierat med berättelsen om detta team, detta moderna filmteam och dess personager, kommer så hårda fakta om slaget. Leroux kan sin historia.
Skildringen av slaget portioneras ut än i tal som hålls av projektets ledare, lord Sudden och lord Seldom, än av en pompös manusförfattare som vill göra det hela till ett odödligt epos, än av Leroux själv som "allvetande berättare". Man får veta att kullen Magersfontein var 60 meter hög, att den engelska styrkan var bortåt 3.000 man och den boerska kanske 500, och man får veta det mesta om den engelske general som ledde anfallet, general Wauchope.
Man får veta allt som är värt att veta om detta slag, utkämpat som ett slags förelöpare till första världskriget: gevärselden skördar, traditionell heroism och stormanlopp är ute. Adjö kavalleri, pomp och ståt. Leroux hade kunnat skriva en "Poltava" om det hela, med "essäartad inlevelse" och tillgjord berättarstil, men nu har han gjort en tajt roman av det istället. Filmteamets göranden speglar det historiska förloppet ganska osökt.
Man får sig också glimtar från det 70-talets Sydafrika det hela utspelas i. Leroux kommer bland annat med nålstick åt myndighetspersoner och polis. Denna soffhörnssatir reta en som är mätt på liberal heroism. Men i den tidens Sydafrika fick man stå sitt kast för satiren -- och Leroux betalade priset för sina åsikter, romanen förbjöds av apartheidregimen.
Boken kom 1974 men känns "60-tal" så att säga, lite Norman Spinrad och Joseph Heller och Lars Gustafsson. Lätt handlag och raljans men också allvar. Leroux låter något språkrör säga att satir är det enda sättet att berätta en sån här story. Tja, det var väl nytt då, det var postmodern jouissance efter modernismens gravallvar och stora romaner.
Så att: på sina premisser fungerar romanen bra. Den är tajt, den kan vara rolig. Och bland lite dunkel; man fattar inte alltid poängerna. Men det visar på sätt och vis att Leroux siktar lite högre än låg satir, det finns ett slags immanent allvar. Trots att det hela utvecklas i absurd riktning mot slutet (spoilervarning): totalt kaos, översvämning och exit upp i det blå.
Leroux har många bollar i luften: han ironiserar, han skildrar historien, han kommer med visdomsord och han slår in en del öppna dörrar (poliser är löjliga, new age är bara larv). Han kan även skildra naturen ganska osökt:
Det börjar skymma mycket hastigt -- det slags engelsk twilight som lord Sudden är van vid. Vid den västra horisonten spelar den afrikanska solen sitt vulkaniska spel med damm och moln och förvandlar synranden till ett mäktigt ljusrött skådespel. Det kommer snart att plötsligt mörkna, men det kan inte förväntas av lord Sudden att han känner till de blixtsnabba växlingar som är karakteristiska för Afrika. [s 34]Kort sagt så rör sig denna roman på flera plan samtidigt. Den visar på romanens särart, på vad man kan förmedla med fiktionsprosa utan att det blir över sig ansträngt. Vissa glipor syns i bygget. Men på det hela får man säga att detta är en trevlig bekantskap, en annorlunda roman. På de 260 sidorna bjuds man på en och annan tankeställare, en och annan kontemplation, dold bakom klacksparkar, fotparader och slapstick.
- - -
Lord Seldom tittar på Magersfontein i fjärran. Den skeppsliknande raden av kullar tronar över fälten och mot den nedgående solen övergår de plötsligt i blått och kommer några ögonblick senare att försvinna. Det är typiskt för Sydafrika. [s 37]
Relaterat
Ballard: Solens rike (1984)
Ballard: Miracles of Life: Shanghai to Shepperton (2008)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar