Recension: "Kallocain" (Boye 1940)

Karin Boyes roman "Kallocain" finns åter i tryck. Lindelöws har i år gett ut den.

Karin Boye är litegrann ”den svenska litteraturens Miss Perfect”: kvinna, vänster, skrev fina texter, utgiven på Bonniers.

Allt detta vet vi. Därtill var hon bisexuell. Också det är känt sedan länge. Och detaljer åsido är detta något som höjer en till gudomliga höjder i dagens svenska kulturklimat.

Jodå. Men i ljuset av det ovan sagda, så är följande bild ganska slående...

Det var ju så att 1932 var Boye i Berlin. Tillsammans med vännen Vilhelm Scharp besökte de ett nazistmöte i Sportpalatset. Han [= Scharp] mindes hur han "betraktade i smyg Karin Boye som stod fullständigt fascinerad och gjorde Hitler-hälsning.” Hela sceneriet vid Sportpalatset var, enligt Scharp, "oerhört vilt extatiskt dödsfärgat, ej en skymt av något löjligt." [citat s 341 ur Johan Svedjedal, "Den nya dagen gryr – Karin Boyes författarliv". Stockholm: W&W, 2017.]

Svedjedal har alltså skrivit en biografi över Boye. Han kommer inte med mycket i sak nytt. Men han säger förvisso det ovannämnda och det är bra att föra till protokollet -- över Boye, denna legendariska svenska mönsterpoet.

- - -

Man kan säga att Boye (1900-1941) hade många strängar på sin lyra. Hon kunde vurma för både solsken och ”död och natt och blod”...

Visst försökte hon i viss mån förtränga de mörkare sidorna. Olof Lagercrantz frilägger vissa diskrepanser i Boyes verk i ”Tretton lyriker och Fågeltruppen” (1973). Även när hon diktade livets lov lät det lite hårt:

”Var tyst. Ha tillit”, ropar Karin Boye, och orden ljuder som ett kommando. (...) ”Dra skon av din fot. Var still, håll vakt”, heter det i berömd dikt. Det låter som vore det fråga om en avspänningsövning i gymnastiken. [Lagercrantz 1973 s 71]

Lagercrantz kanske övertolkar, men han är något på spåren anser jag. Han berör vidare hur romanen ”Kallocain”, med sin föregivet kritiska skildring av en diktaturstat, ändå visar ett slags vurm för dess spartanska sidor. Mer om ”Kallocain" strax.

En inte försumbar del av Boyes väsen var hemma i en medeltida värld av askes, offer och disciplin, hövisk kärlek och kompromisslöshet. Allt eller inget, seger eller död. När hon bejakade dessa drag skrev hon med kraft. När hon förnekade dem blev det svammel och ”stipendieprosa”, texter som vill vara goda men som skrek av oförlöst rigorism.

”Rigorism” betyder här inte kall dödslängtan, även om Boye också hade det draget (”De lugna stegen bakom”). Det betyder hängivenhet, offervilja, idealism.

- - -

I sin karakteristik av Boye har Lagercrantz en del poänger. Boyes poetiska verk visar upp en del stela och ytligt moraliska texter, fina ideal som kavlas ut i skolmästaraktig anda. Hennes ”dödsdikter” är mer äkta.

Nog för att ”De lugna stegen bakom” dyrkar döden i sig på ett märkligt sätt. Döden är ju bara en övergång, inte ett tillstånd.

Men OK. För jag ska alltid hylla Boye för en dikt som ”Sköldmön”. Dess rader är unika, hårdare än vad till och med den krigiska Edith Södergran kunde dikta. Boye: ”Jag drömde om blod i natt. Jag drömde om död i natt. (...) Jag drömde min död var fager och god. - - - / Så drömde jag i natt.”

Det är sanna rader. Boye har yttrat sköldmöns essens, fångat hennes condition. Det är en sann skildring om en längtan efter ”död och natt och blod” i Yukio Mishimas anda.

- - -

Boye förstod soldatpsyket. När hon i ”Kallocains” första kapitel skildrar den egna statens sed att alla ska bära uniform låter hon sitt berättarjag, kemisten Leo Kall, visa uppskattning för detta. Möjligen ska detta visa på hans av propagandan vilseledda psyke, men i sak är detta en korrekt iakttagelse: i ett samhälle utan lyx och flärd, där alla bor i likartade hus och alla äter samma centralköksmat, får strävan uppåt sin belöning i symboliska ting som gradbeteckningar:

Den allmänna uniformen – en för arbetet, en för fritiden och en för militär- och polistjänsten – var lika för alla, för man och kvinna, och för hög och låg sånär som på gradbeteckningen. Till och med den senare var egentligen inte grannare för den ene än för den andre. Det eftersträvansvärda i en högre chefsbeteckning låg enbart i vad den symboliserade. Så högt förandligad, tänkte jag lycklig, är faktiskt varenda medsoldat i Världsstaten, att det han anar som livets högsta värde knappast har någon mera konkret form för honom än tre svarta slingor på ärmen – tre svarta slingor, som är honom en pant både på egen självaktning och aktning från andras sida. Av materiella njutningar kan man säkert få nog och mer än nog – just därför misstänker jag att de gamla civilistiska kapitalisternas tolvrumsvåningar knappt heller var mer än en symbol – men detta subtilaste av allt, som man jagar under formen av gradbeteckningar, det gör ingen övermätt. Ingen kan ha så mycket aktning och så mycket självaktning, att han inte vill ha mer. På det mest förandligade, det mest luftiga och ouppnåeliga av allt vilar vår fasta samhällsordning trygg för alla tider. [kapitel 1]

Detta är mer än soldatpsyke, mer än nivellering och ”en för alla, alla för en”. Många har hyllat nivellering per se, hur alla görs lika. Men Boye såg här hur man i den sociala nivelleringen ändå kan låta folk få utlopp för sin andliga strävan -- strävan att bli något mer, höja sig över sin ställning, och göra denna strävan till en andlig praxis.

Boyes Kallocain-citat ovan visar på en allmänmänskligt gångbar iakttagelse, en reflektion som röjer ett andligt insiktsfullt intellekt. Inte ens i det nivellerade Sovjetunionen hade en general samma lön som en menig soldat; i Boyes framtid har man gått längre, och det hela har bärighet på sina egna premisser som Boye visar.

Fler rigoristiska, skarpsinniga iakttagelser finns i denna bok finns. Som filmbyråtjänstemannen Djin Kakumita som hävdar att det mest effektiva dramat inte får skygga för hjältens död. Att dö är inte vad heroiska naturer, dem som man vill fostra med sådana filmer, är rädda för. Det är istället ”[f]ruktan för att vara feg, ärelös, ful i inre bemärkelse” som är ”en starkt drivande kraft hos den heroiska typ” det här gäller att påverka. [kapitel 11] Detta är sant för alla dramafilmer, inte bara propagandanummer i en diktatur. Man måste ta ämnet på allvar, man kan inte skygga för dödens majestät om man exempelvis skildrar soldater i strid. Se till exempel den förment anti-heroiska, men essentiellt heroiska "Okänd soldat" av Mollberg (1985).

- - -

Boye var en skarp iakttagare generellt. Hon hade till exempel en gång sett ett porträtt av Hitler i Wien 1938. Till en väninna skrev hon:

Så är det, detta är sant, inte alla karikatyrer, inte heller de vanliga schablonmässiga idealiseringarna, men detta asketiska, sammanbitna, invigda, hängivna och samtidigt ansträngda ända till yttersta gränsen för spänning... [Boye efter Lagercrantz s 82]

Allt annat lika noterade hon utstrålningen i detta porträtt; hon var ärlig, hon kunde uttrycka sig rakt på sak även i saker som inte var comme il faut, i synnerhet inte för den vänstersinnade clartéist hon var.

Boye gav sig in i det totalitära psyket och redde sig ganska bra där. ”Kallocain” skildrar frihet mot slaveri och ljus mot mörker, men ofta rör sig det hela i en gråzon där egenheter och särdrag i Världsstaten får ett sällsamt liv. Det är som ett liv i månsken, eller kanske i konstgjort månsken à la 1944 då man belyste undersidan av moln för att illuminera slagfältet.

Boye har gestaltat sin värld och sin framtid, hennes roman är full av fyndiga kreationer. Möjligen är Eugen Samjatins ”Vi” (1921) en förebild. Kanske läste hon den när hon var i Tyskland. Samjatins bok kom i alla fall på engelska 1924, så mycket vet jag. Nåväl, om hon sett denna bok vet jag inte. Men den har onekligen viss likhet i upplägget: lojal diktaturtjänare som börjar tvivla på propagandan.

Samjatin tecknade en särpräglad framtid och Boye gjorde detsamma. Var för sig är hennes detaljer inte märkliga, men sammantaget. Man åker metro och har paternosterhiss, man har ”bergsgrå och ängsgröna presenningar” som kan dras över staden för att dölja den för anfall för fiendens ”luftflotta”, man har polisöron och polisögon (avlyssning och kameraövervakning). Om man ska jämföra är Boyes kreation mer litterärt avancerad än Orwells ”1984”. Orwells bok är klassisk men språkligt lyser journalisten igenom i hans verk. Han skrev effektivt, visst. Men bristen på konstnärlighet bör noteras. Boye däremot var poet och hade mer bredd i sin språkvärld.

Därför är ”Kallocain” en märklig roman, en klassiker värd namnet, en av svensk science fictions milstolpar. Så gå till runeberg.org och njut av dess passager, gotta dig åt repliker som ”Är ni härifrån staden, medsoldat hembiträde?” [kap 1], ”Maktens pansarvagn” [kap 18] och ”På mitt regemente firades en fest den kvällen” [ibid]. Och mys åt de egendomliga, klart sf-mässiga egenamnen som de nämnda Djin Kakumita och Leo Kall samt Edo Rissen, Kalipso Lavris och, min favorit i detta hänseende, Hung Paipho, censor. Boye var som sagt poet och detta är poesi in nuce. Hon hade klar begåvning för att skapa sf-aktiga namn. Hur roligt var det till exempel inte att en gång läsa Asimovs ”Stiftelsen” och hänföras av klangen i namn som ”Hober Mallow”, ”Bel Riose” och ”Hari Seldon”. Boyes namnflora är av samma höga klass. Den har samma atmosfärskapande förmåga.

Vurmare för dystopier av Samjatins, Orwells, von Harbous och Esséns slag bör läsa ”Kallocain”. Ni har här en läsfest att se fram emot, en kärnsvensk bild av en spartansk krigarstat, ”inte utan en kall lockelse” som Karl Vennberg sa om Samjatins bok.

- - -

Boye fångar särarten i de ryska och tyska diktaturer hon kände. Ja, här finns även en god portion av det svenska samhället under beredskapsåren. Resultatet blev ”Kallocains” fiktiva värld. Hon förverkligade denna värld med all den gestaltning man kan kräva av en roman, så att interiörerna och scenerna antar fler betydelser än ”varnande exempel”. Detta är vad en stor konstnär förmår: att låta viss mångtydlighet råda, att inte lägga allt tillrätta i varje mening utan låta romanens verklighet få råda på sina egna premisser.

Men frågan är egentligen: lever denna roman? Jag har noterat dess förtjänster. Boye har en rikare förmåga att gestalta miljöer än en Orwell. Men mot en Samjatin ligger hon i lä. Hans roman har språklig spänst på varje sida; det är ett avancerat bildspråk men det är äkta, hans roman spritter av liv. Boyes roman däremot, med en Leo Kall berättande i jagform, har dennes trista malande i alltför banala passager alltför ofta. I början talar han som diktaturrobot. Mot slutet blir det lite som demokratirobot. Nog är frihet bättre än slaveri men denna roman känns, som antytt, inte helt övertygande i sitt ”dålig diktatur vs god demokrati”-upplägg. Det blir stipendieprosa: se på mig, jag dissar döden, hyllar livet, halleluja...!

Samma diskrepans som i vissa av Boyes dikter finns: en skärrad författare som noterar rigorismen och soldatismen inom sig och försöker skriva sig ur den. Stora författare erkänner att de är motsägelsefulla. ”I contradict myself? – Well, then, I contradict myself!” som Walt Whitman sa. Stora författare har dessutom självironi och humor. Södergran hade det: hon kunde skriva hur hon ”bakade katedraler”. Hos Boye finns bara allvar. Visst, allvar behövs. Men också något mer.

- - -

På dessa grunder kan en viss varning mot ”Kallocain” ges. Den är lite torr och konstlös. Och den har dissonans mellan hur diktaturen medvetet framställs och hur den, ska vi säga, symboliskt skildras. Boye vill säga nej men mellan raderna är det som om hon sa ”ja jag ville! ja jag vill” åt att marschera till arbetet i en uniform som är likadan för alla, hög som låg. Romanens upplägg, med hur det sanningsserum Kall uppfinner visar hur folk vill ha frihet, inte diktatur, känns en smula platt. Kalls storögda förvåning inför denna vändning övertygar inte, det blir för välstädat. Som Goethe sa: Man märkt die Absicht und wird verstimmt (= man märker avsikten och förstummas, dvs den alltför väluttänkta intrigen känns inte trovärdig).

Samjatins berättarjag, som var ett liknande rov för stridiga känslor som Kall, blir för sin del hjärntvättad och diktaturkramare. Orwells Winston Smith likaså. Hur intressant hade det inte varit om Boye istället valt en tredje väg – inte kapitulation, inte uppror, men ett fritt valt omfattande av ”död och natt och blod”. Hon kunde ha skrivit en hyllning till rigorismen, trovärdig på sina premisser. Kanske en historisk roman om en krigarhustru som hyllar Spartas ideal.

Men då hade vi förstås fått en helt annan roman. För inom diktaturfiktionen kommer "Kallocain" alltid att leva. Frågan är bara om den som roman är en kuriositet, en välrepeterad läxa eller om den är en odödlig klassiker. Boyes gestaltningsförmåga gör att den går att läsa som underhållning. Men i den vägen kunde hon ha gjort mer, mycket mer, exemplifierat i formglädjen hos en sådan som Samjatin.




Relaterat
Eld och rörelse (noveller 2007)
von Harbou: Metropolis (1926)
Linna: Okänd soldat (1954)
Edith Södergrans bellatoriska sinnelag