George Bush den yngre målar tavlor. Det är hans hobby som pensionär. Han var, som alla vet, president 2000-2008. Sedan tog Obama över. Denne blev omvald i höstas. Nu får jag veta att Obama ska besöka Israel senare i vår. Han har inte varit där på länge. Hans första resa sedan han blev omvald gick ju till Ostasien. Är detta ett sätt att kyla ner MENA-regionen, att få den att lära sig att den inte är världens centrum?
USA är inte vad det en gång varit. Efter 9/11 är denna stormakt en skugga av sitt forna jag. USA lockar inte längre. Till exempel sa den franske skådespelaren Gérard Depardieu nyss att han funderade på att flytta från Frankrike, till Belgien eller möjligen Ryssland. Om detta talar för Depardieus egensinne eller om det visar på ett trendbrott i lockelsen, eller bristen på lockelsen, för USA – det vet jag inte. För nog har man hört om europeiska kändisar som drar västerut, till det glamorösa USA. Men till Ryssland...?
Sant är i alla fall att USA inte lockar längre. För oss kritiska andar finns inte mycket att hurra för i USA längre. Under 80-talet kunde man i en Reagan finna en motkraft mot nihilism och röd monotoni. Nu däremot tycks USA vara ett konkursbo. Barack Obama har inte haft det lätt att ta över detta. Men det åsido tycker jag man kan ge honom viss erkänsla för vad han gjort. För vad är det som räknas för en president? Det är utrikespolitiken. Och utrikespolitiskt tycks Obama ha lotsat USA bort från krigets skugga och ut i fredligare marker.
Det är inte slut än. Mycket återstår att göra. Men med Obama vid rodret tycks något slags freds-/gråzonsagenda bli rådande. Om däremot hans motkandidat i valet i höstas, Mitt Romney, blivit vald – då hade vi antagligen haft krig med Iran vid det här laget. Ett visst land i Levanten, Israel, har de senaste fem åren propsat på ett sådant krig. Och Mitt Romney var en sedvanlig Israelsupporer. Obama har gått en annan väg. Detta är en delikat fråga. Den är något av ett tabu för en amerikansk president. Men Obama har brutit detta tabu.
Barack Obama blev alltså omvald som USA:s president i höstas. Nu har han, som omvalda presidenter ofta gör, valt att ombilda sin regering. Han har gjort en del överraskande utnämningar. Han har utsett Chuck Hagel till försvarsminister samt John Kerry till utrikesminister. Obama har dessutom nominerat en ny CIA-chef, John O. Brennan.
Brennan och Kerry kan vi lämna åsido så länge. Kerry, demokratisk presidentkandidat 2004 och Skull and Bones-medlem, samma elitklubb som George Bush den yngre tillhörde – honom skulle jag inte ta för någon ängel. Men Hagel som försvarsminister var ett gott tecken. Han har, som Obama själv, visat viss likgiltighet mot att dansa efter Israels pipa. Enligt Fria Tider sa Hagel detta när han utnämnts:
Låt mig klargöra en sak för att undanröja alla tvivel. Jag är en amerikansk senator, inte en israelisk. Jag stöder Israel, men mitt första intresse är, och det har jag gått ed på, att vara lojal mot USA:s konstitution. Inte mot en president, inte mot ett parti och inte mot Israel.Detta är synnerligen ovanliga ord att höra från en amerikansk försvarsminister. Ingen har sagt något sådant under hela Israels existens. Det grundades som bekant 1948. Det hela är, gissar jag, del i en större plan som Obama kan ha. Obama tycks vilja fortsätta på vägen som heter ”minskad imperialism, minskat utrikes engagemang, nedmontering av krigsmaskinen”. Allt går inte över en natt, men att utnämna Hagel var ett fortsatt steg i denna riktning. Vi har ju redan under Obamas första presidentperiod sett sådant som att låta USA återvända till Haag-tribunalens domvärjo, hemtagning av alla militära trupper från Irak och nedskalning av försvaret generellt. Under presidentvalshösten 2012 distanserade han sig, som antytt, från Israel. Republikanernas Mitt Romney fraterniserade för sin del glatt med Bibi Nethanyahu under dennes USA-besök. Det var under samma besök Bibi uppträdde i FN med en karikatyr som sas visa att Iran nästan hade en atombomb. Alltså borde landet angripas tycks han ha menat. Detta var i samband med det tal Bibi höll i FN 27/9 2012.
Iran är politiskt sett ingen dununge. Men någon atombomb har man inte. Försöken att bygga en gavs upp 2003 enligt CIA. Bibi vann inget med sitt FN-tal. Han framstod bland bedömare och allmänhet som bisarr. Han, Romney och USA:s neokonservativa är i otakt med tiden. Obama med sin fredligare läggning och vidare utblick tycks mig vara bättre i harmoni med tidsandan. Obama kammar hem stöd i världsopinionen, inte Israels Nethanyahu.
Bibis FN-tal var dålig teater. Och Obama genomskådade det hela. Han vägrade träffa Bibi under dennes USA-besök. Obama har, till skillnad från sina föregångare som president, slutat vara fixerad vid Mellanöstern. Hans första utrikesresa efter valet gick ju till Ostasien, inte det överreklamerade Mellanöstern. Hillary Clinton, förre utrikesministern, reste för sin del som en skottspole 2012 för att få till stånd en intervention i Syrien. Det blev inget av det. Och Hillary har fått gå nu.
MENA-regionen behöver kylas ner. Obama tycks anse detsamma. För hans fortsatta utrikespolitiska gärning är jag, som det heter, försiktigt positiv.
Relaterat
Svensson: biografi
Eld och rörelse: fri pdf
Iran har inga kärnvapen
Korsningen Nybrogatan-Storgatan
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar