"Metropolis" är en bok. Här följer, som synes, en recension av den. Jag granskar denna von Harbous vision av hur två kämpande fraktioner enas och fås att samarbeta för det gemensammas bästa.
Thea von Harbou var ett tag gift med regissören Fritz Lang. Han filmatiserade vissa av hennes manus, som "M - Mörder unten uns" och "Metropolis". Sedan stack Fritz till USA. Thea blev kvar i Tyskland och blev sedan medlem i nazipartiet. Dock "denazifierades" hon senare och fortsatte som skribent.
Romanen "Metropolis" kom 1926, den klassiska filmen 1927. Boken finns bl.a på svenska. Dess sens moral är god: ”The mediator between head and hand should be heart.” Det är som Wells "The Time Machine": en framtid på temat förslavad underklass mot gracil överklass, men här blir det uppror, riktigt uppror av tidig 1900-talstyp, låt vara i framtidsromanens kostymering. Staden håller på att gå under av strider och katastrofer. Men fraktionerna enas på slutet: man inser att något slags harmoni måste det finnas i varje samhälle, man kan inte ha evigt krig mellan klasserna.
Metropolis-som-bok gavs ut på engelska i modern tid, se bild. Samt på svenska på 1990-talet av Sam J. Lundwalls förlag Fakta&Fantasi. Den är en stålskimrande, sepiabrun melodram med maskiner, högbanor och skyskrapor, allt skildrat av charmig, habil berättare.
Det är allt detta och lite till. Det är översvämning, en bilfärd på en sviktande bro, kärlek och uppror. Det finns även en scen i en kyrka med helgonbilder som magiskt kommer till liv. Det är en skön arkeofuturism: det gammelgamla i form av religion och dess roll i en strömlinjeformad framtidsstad.
von Harbou var inte så djup som tänkare. Men denna roman känns relativt fräsch, med endast en svag doft av giftskåp. Den som gillar böcker som Samjatins "Vi", Boyes "Kallocain" och Esséns "De släckta metropolerna" bör kolla upp den. Den kan också vara något för 1984-fantaster, även om Orwell mer tycks ha lånat sitt allmänna, scenmässiga upplägg från den nyssnämnda "Vi", det där med funktionär-i-diktatur-som-blir-oppositionell. Men det hade å andra sidan Boye också.
Relaterat
Min sf-studie: Science Fiction Seen from the Right (2016)
Boye: Kallocain
Vetenskapens trollkarl
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar