Finland efter 1945

Finland går till val idag. Presidentvalet har sin andra och avgörande omgång. De konservativas Sauli Niinistö är favorit. (Edit 6/2: Niinistö vann som tippat.) Här ska det handla om Finlands moderna historia. Utvecklingen efter 1945 granskas med sedvanlig bravur av Eder utsände i tid och rum, dvs undertecknad. dn dn dn dn dn dn exp exp svd svd

Under efterkrigstiden höll Finland en rätt låg profil utrikespolitiskt. Man bedrev till exempel ingen aktivism så som grannlandet Sverige gjorde. Man låg ju under den ryska stöveln. Finland var i och för sig inte ockuperat av Ryssland men man led under rysk hegemoni. Ryssland hade besegrat landet men Finland hade dock emotstått rysk genombrytning av frontlinjen. Man hejdade rysk framryckning mot landets centrala delar hösten 1944.

Finland kallade sig neutralt och självständigt efter kriget. Det var dock inte så lätt att hävda detta. Ryssland hade till exempel tilltvingat sig en flottbas vid Porkkala inte långt från Helsingfors. Sedan ingick man VSB-avtalet 1948. Den blev inseglet på det finska beroendet av Ryssland.

Förkortningen VSB stod för "Vänskap, samarbete och bistånd". Säkerhetspolitiskt innebar den detta: Finland förbinder sig att försvara sitt territorium "mot Tyskland eller därmed förbunden makt" (vilket kunde ses som Nato). Vid behov skulle Sovjet hjälpa Finland med detta efter konsultationer. Dock förelåg osäkerhet om hjälp skulle begäras ömsesidigt eller om det räckte att den ena staten gjorde detta. Detta var den traktatsmässiga grunden till den så kallade notkrisen 1961. Sovjet tog då ensidigt initiativ till konsultationer vilket närmast var en intervention i Finlands inre angelägenheter, stormaktsfasoner av värsta slag. Den utrikespolitiska katalysatorn till det hela var Berlinkrisen, som av Ryssland utmålades som västtysk aggression. De av Sovjet begärda konsultationerna möttes av Kekkonens krav att Chrustjev skulle återta kravet, vilket lyckades. Resultatet blev att Sovjet erkände att konsultationer skulle begäras ömsesidigt i framtiden.

- - -

VSB-avtalet som helhet var dock inte ömsesidigt. Finland var till exempel inte ålagt att hjälpa Sovjet att försvara sig. Avtalet tillkom dock inte för det utan för att Sovjet skulle kunna kontrollera Finland utan att ha det med i Warszawapakten och utan att ockupera landet fysiskt. Underförstått var tanken att om Ryssland kunde lita på att Finland var sovjetvänligt så kunde de i övrigt lämnas i fred. De fick utveckla sitt politiska liv utan att stöpas i den typiska öststatens form med enpartivälde och statskontrollerade media.

På försvarets område begränsades Finlands styrkor. Man fick inte ha ubåtar till exempel. Armén fick ha högst 47 000 man. Lottakåren förbjöds. Flygvapnet bestod av 60 plan; det var Saab Draken samt Mig 21 och annan rysk materiel.

Finland gjorde vad det kunde för att hävda sin självständighet. Man använde dock inte ordet "självständighet", man sa "neutralitet". Var man neutrala då? 1956 fick man i alla fall tillbaka Porkkalabasen. Man gick även med i FN och Nordiska rådet, vilket tidigare inte tilläts dem av Sovjet. Man fick heller inte ta emot Marshallhjälp - nej, man skulle betala hjälp till Sovjet (= krigsskadestånd).

Men nog var man neutrala till slut. 1955 ska Chrustjev ha omtalat Finland som neutralt och vid Kekkonens USA-besök 1962 fick han Kennedys erkännande på neutraliteten.

- - -

VSB-pakten ingicks alltså 1948. Ekonomiskt innebar den att handeln styrdes österut, det blev med tiden ett slags födkrok, men i början hade man det inte så fett. Man måste som sagt betala ett krigsskadestånd till Ryssland. Man gjorde det dock och kunde från 1960-talet och framåt se viss ekonomisk blomstring. Den finska konjunkturen kunde vara rätt stabil tack vare östhandeln. Västvärldens kriser på 70-talet märktes inte lika mycket i Finland.

På 70-talet ökade också den finska utrikespolitiska aktiviteten. Man höll Helsingforskonferensen 1974 som skulle öppna upp låsningen i stormarksdialogen. Men det var till Sovjets förmån: Helsinforsdeklarationen sa att de gränser som drogs upp 1945 gäller. Accepterade man Helsingforsdeklarationen accepterade man till exempel Tysklands delning i Väst- och Östtyskland, BRD och DDR. I samma deklaration sas dock att östländerna skulle tillåta demokratisk utveckling. Detta blev bas för demokratirörelsen Charta 77. "Ni skrev på Helsingforsavtalet, var så god och tillåt fler partier än kommunistpartiet" sa undertecknarna till diktaturregimerna i öst.

På 70-talet gjorde även Finland ett dramatiskt utspel. Det var Kekkonen som sa att Norden borde vara en kärnvapenfri zon. Även detta gynnade Sovjet eftersom de även med detta upplägg kunde ha kärnvapen på sitt territorium hotande väst (och Norden), medan om väst fördrevs från Norden skulle man ha längre till för att hota motsvarande sovjetiska territorier. Kärnvapen är ett gissel men kärnvapenfri zon i Norden var ett uttryck för prosovjetism. Palme tog upp samma zonidé på sin tid, lika sovjetvänligt och lika dödsdömt för ett Norden som ville hålla garden uppe mot ryssen.

Norge-Danmark hade realiter inga kärnvapen på sina territorier. Detta gällde alltsedan man gick med i Nato på 1950-talet, "kärnvapenfritt" som en gest mot Sverige och Finland i nordismens anda sägs det. Så varför ens torgföra idén om kärnvapenfri zon då? Det skulle vara att kodifiera praxis men det hade antagligen försvagat väst och stärkt öst.

- - -

Finland efter 1945 var ett slags monolit vad gäller sentiment och politiskt klimat. Hotet från Ryssland fick alla att ställa sig i ledet. Man hade sin bräckliga neutralitet. Man försvarade sig själva, ingick inte i Warszawapakten, men hade alltså rätt att begära hjälp från Ryssland om man hotades av "Tyskland eller därmed förbunden makt".

Det rådde enighet i landet om att vara neutrala men att respektera närheten till Ryssland. Man har talat om "finlandisering": ett formellt fritt land som ändå tenderar att agera i harmoni med sin stormaktsgranne. Sentimentet var för lugn och ro, status quo och realpolitik. Ideologiskt styrde ofta borgerliga regeringar eller koalitioner borgerliga-socialdemokrater. Det kommunistiska partiet var relativt stort (uppåt 20% vill jag minnas) men inte så inflytelserikt. President Kekkonen som satt länge var centerpartist (agrar).

Kontinuiteten i utrikespolitiken varade till 1989-91, då Sovjetunionen föll samman och östblocket liberaliserades. Då sade Finland upp VSB-avtalet och orienterade sig västerut. Man köpte amerikanska plan till försvaret (FA-18 Hornet) och man gick med i EU. Dessutom införde man euron som valuta, något man idag eventuellt ångrar. Sant är i alla fall att man lämnat den trygga men ofria ryska hamnen för en friare, men möjligen otryggare framtid i västvärldens famn. Grannskapet med Ryssland är och förblir grundbulten i finsk politik. Man har formellt goda kontakter österut. Men nog skulle jag om jag var finne hålla krutet torrt. Vare sig Ryssland bara vill ha sitt försvar i gott skick så måste man ta nyheter om rysk upprustning i Finlands grannskap på allvar.

- - -

Försvar och säkerhet är, i klassisk indoeuropeisk mening, Tors och Indras gebit, krigsgudarnas handfasta politiska domän. Vidare så är ekonomi Frejs och andra fruktbarhetsgudars område. Slutligen är kultur och andlighet Odens, Varunas och Apollons område. Denna tredelning är harmonisk, detta är vad ett samhälle bör bestå av. Politik, ekonomi och kultur. En tudelning "kyrka-stat" räcker för sin del inte. Kyrka, stat och näringsliv är modellen.

Och nu har jag talat om stat och näringsliv i Finland efter 1945. Så vad med det andliga då, kulturen i vid mening? Det finns en finsk författare under denna tid jag gouterar och det är Väinö Linna. Om hans "Okänd soldat" har jag bloggat här. Vem kan slå hans operativa elegans, hans djupa föreståelse för striden, hans osökta skildringar av inringningar och utbrytningar, mottis och Mattis? "Okänd soldat" berättar inte bara om Finlands krig 1941-44, den berättar om SOLDATEN. Linna ser arketypen, han ser likt Goethe idén oförmedlat.

Går vi till tiden före 1945 har vi förstås Bertel Gripenberg, den finlandssvenske skildraren av jakt och årslag, falkögda flygare och krig i Gobiöknen. Gripenberg var Runebergsstipendiat och bodde i diktarvillan i Åbo som pristagare. Annars var det "Aftnar i Tavastland" och "Livets eko" av minnen från inbördeskriget, från Dansen i Dorpat och mellankrigstidens stormiga finska politiska scen.

Linna och Gripenberg. För övrigt är det kilju och puuko, dans i dimensionen och vida moar. Finland är som Norrland fast plattare. "De tusen sjöarnas land" kallas vårt östra grannland. Sverige har dock fler sjöar sägs det. Nåväl, Finland har sin särprägel. Nu ska jag spela "Valse Triste" och dansa ut över öde moar i vemods skymning.




Relaterat
Linna: Okänd soldat
Livets eko

Bild: Tempelplatsens kyrka. Kyrkan är uthuggen ur berggrunden: den ligger under jord och dess väggar är natursten.