lördag 12 september 2020

Svensson: Segerherren av Rannon (novell)


In Swedish. – Härmed en novell. Den berättar om ett äventyr i en parallell värld. Genren kan beskrivas som fantasy. -- En tidigare fantasynovell på bloggen var denna, betitlad "Det flammande svärdet". Fler noveller, då typ science fiction, finns länkade här.

 



 

En ung grabb vid namn Robert Lunk kavade fram på sin tioväxlade cykel genom ett villaområde. Det var kväll, det var fredag och det var vår. Men den unge mannen var nu inte på väg ut för att roa sig, glida runt i vårkvällen med kompisarna, slå dank eller hitta på dåligheter. Nej, han skulle bege sig till sin skola för att hämta några kemikalier att använda i ett av sina privata experiment. 

 

Han cyklade den sista biten, fick syn på skolan, parkerade cykeln i ett ställ, vandrade upp till den klossformade byggnaden och gick in. Han hade nyckel.

 

I ett rum i skolbyggnaden satt just då Anna Maria Vladovsky och rättade ett kemiprov för 9C, den klass Robert gick i. Hon hade bara ett prov kvar – och sedan, när hon var färdig, samlade hon ihop proven och gick ut ur rummet. Hon var 32 år gammal, hade mörkt långt hår och sneda tänder. Hon var ny som lärare och hade nyss flyttat till staden där detta utspelar sig, Sålunda.

 

Gående genom den halvdunkla korridoren hörde Anna Maria ljud från dess bortre ände. Hon gick dit med raska steg och när hon kom fram fick hon syn på Robert. Med ens frågade hon:

 

”Vad i herrans namn gör du här?”

 

”Jag? Ähh, jag skulle bara hämta en grej.”

 

”Men hur kom du in? Det brukar ju vara låst så här dags.”

 

”Jag tog morsans nyckel”, svarade Robert. ”Hon är städerska här.”

 

Direkt efter det han sagt ”här” illuminerades det halvmörka kapprummet av ett grönt ljus. Det kom inte från någon lampa utan från något annat, oförklarligt. Samtidigt hörde de röster som kallade på dem.

 

I nästa stund var de förflyttade – bort från skolan till en annan värld.

 

Denna värld visade sig för dem som en grönskande lund med höga träd och frodigt gräs. Himlen var blå, solen sken – men de trodde inte sina ögon när de därtill såg två månar på himlen, två gråbleka skivor, den ena lite större än den andra.

 

Robert reste sig upp och såg sig omkring. Han såg en stig leda bort mellan träden. Han sa åt Anna Maria att komma, och så gick de iväg längs stigen. Den ledde ut på en äng som sluttade ner mot en bäck. Bäcken var kantad med träd och när de kommit dit tog Robert av sig sin dunjacka, som han knöt om livet med ärmarna. Sedan gick de längs stigen uppför en kulle.

 

Från kullen hade de en god utsikt över nejden. Det var ett bördigt landskap med gröna skogar, åar, bäckar och fält, allt belyst av solen och med de två månarna som påminnelse om den främmande karaktären i det land de hamnat i. 

 

Den kulle de stod på var bara en i en vid cirkel av kullar. I mitten av cirkeln låg ett par hus bland en grupp träd. De gick dit med en försiktighet man ofta får när det gäller något okänt. 

 

När de närmade sig husen hörde de skratt och prat. Och när de visade sig utbröt en märklig reaktion. Byinnevånarna kom emot dem och ropade:

 

”De har kommit! De har kommit!”

 

Robert och Anna Maria såg oförstående på varandra. Mot dem kom nu en man som var cirka en och femtio lång. Han var klädd i ett par säckiga byxor, en mörkbrun tröja och en ljus väst. Ansiktet var åldrat och rynkigt. Han bar ljust skägg och han log:

 

”Välkomna hit”, sa han. ”Nu ska vi ställa till med en fest till er ära!”


- - -

 

Ett stort bord ställdes fram mellan husen. Stora fat med något som såg ut som kyckling och vildsvin dukades fram. Även lite annat smått och gott radades upp på bordet.

 

Robert och Anna Maria placerades på hedersplatserna. På de andra platserna satt byinnevånarna. De var ganska korta och klädda på samma sätt som den gamle mannen. 

 

Robert högg genast in på maten men Anna Maria var som förstummad. Hon åt bara litegrann. Som dryck fick de ett blekgyllene vin. 

 

När måltiden var avslutad blev bordet snabbt avdukat och den gamle bad dem sitta kvar. Han sa:

 

”Egentligen hade vi bara tänkt ta hit Robert, men...”

 

”Hur kan du veta mitt namn?” sa Robert.

 

”Det är en annan historia”, sa den gamle. ”Jag heter förresten Manolas. Får jag nu fortsätta. Vi hade bara tänkt ta hit Robert men Anna Maria kom med av misstag. Vi har inget behov av dig. Vill du stanna kvar här, Anna Maria?”

 

”Nej, jag har ju mitt jobb att sköta!” sa hon.

 

”Då så”, sa Manolas. ”Vi skickar tillbaks dig och du kommer inte att minnas någonting. Dessutom blir du sänd till en tid några minuter före det du försvann, så ingen tid kommer att gå förlorad.”

 

Robert kände sig lite lättad sedan Anna Maria lämnat platsen. Visserligen var hon inte en av hans värsta fiender, men ändå. 

 

Då sa Manolas:

 

”Nu ska jag förklara varför vi tagit dig hit, Robert. Detta land kallas Rannon och vi är rannonier. Det förhåller sig så, att en gång i månaden färdas vi rannonier till våra gruvor i Mörka Berget. Där bryter vi den för oss värdefulla mineralen molmit. Utan den klarar vi inte vårt leverne här i byn. Men nu har de ondskefulla ortzogerna erövrat våra gruvor. Det är här du kommer in i bilden, Robert. Vi hade tänkt vinna tillbaks gruvorna med din hjälp. Vårt folk är alltför småväxt för att ha en chans mot ortzogerna. Du däremot verkar ha en god fysik. Nå, ställer du upp? Vi ger oss av i gryningen.”

 

”Jag ställer gärna upp”, sa Robert.

 

”Då ska du få lite andra kläder innan vi kryper till kojs”, sa Manolas.

 

De förde Robert till en liten bod där de provade ut lämpliga kläder. Han fick ett par mörkgröna byxor, en långärmad tröja, en väst och en välsmidd kyrass som skydd för överkroppen. Han behöll sina skor, ljusbruna kängor med vit sula och snörning, så kallade ”truck driving boots”. Ty han var mycket förtjust i dessa skor.

 

Som beväpning erhöll han ett svärd med ett kraftigt gehäng.


- - -

 

Sedan Robert fått sina kläder visades han till ett rum med skinnfällar på golvet och en öppen eld i hörnet. Detta skulle bli hans sovplats för natten. Rummet var timrat och golvet var gjort av ohyvlade tiljor. Det var cirka sexton kvadratmeter stort och två och en halv meter i höjd. Han somnade ganska snart.

 

När han vaknade nästa morgon gick han ner till en bäck och vaskade av sig. Sedan fick han en frukost bestående av getmjölk, vitt färskt bröd och frukt.

 

När han avslutat målet mötte han Manolas och två andra personer. Manolas sa:

 

”Det här är Tah och Jac. De är bra bågskyttar och de ska följa med oss på färden.”

 

Därefter gick de till stallet där Robert fick en gråspräcklig hingst som färdmedel. De andra tre fick var sin ponny. Hästarna var redan lastade och de gav sig genast av.

 

De skrittade först upp på kullarna och därifrån ner på en färdväg.

 

”Hur långt är det till Mörka Berget, Manolas?” frågade Robert.

 

”Det brukar ta ungefär två dagar att komma dit”, svarade mannen.

 

Vägen de färdades på ledde in i en skog och där var det tämligen mörkt. De var ute ur skogen efter en timme och då kom de ut på en slätt. I fjärran kunde de se en flod, Silverfloden.

 

När de kom fram till floden utbrast Tah:

 

”Flotten är borta!”

 

”Det är säkert ortzogerna som tagit den”, sa Jac.

 

Men de blev inte rådlösa för det. De satte genast igång med att tillverka en ny flotte för överfarten av den strida floden. Flotten blev högst provisorisk och enkel men den var tillräcklig för sitt ändamål.

 

Först klev Roberts häst ombord, sedan ponnyerna och sist folket. Manolas ställde sig längst bak med en stör och sköt ut flytetyget. Han sa:

 

”Vi driver med strömmen cirka en halv kilometer. Sedan, när vi kommit in på lugnare vatten, tar vi oss över till andra sidan.”

 

Färden gick som beräknat. De förtöjde omsider flotten vid ett utskjutande träd. De beslöt att äta lunch vid stranden och lösgjorde för detta syfte sina sadelväskor. Robert fick en smärre chock när han tittade på sin nerpackade proviant. Han utbrast:

 

”Det här är ju alldeles för lite!”

 

Han märkte då hur oartigt det han sagt låtit. Men sagt var sagt. Manolas svarade honom:

 

”Den proviant vi fått är särskild färdkost. Den räcker långt!”

 

Robert tog stillatigande upp en skorpa ur väskan och åt. Han märkte plötsligt hur mätt han blev och kunde inte få i sig mer.

 

Då sa Jac:

 

”Låt oss fortsätta!”

 

- - -

 

De red över stock och sten ända till kvällen och slog läger vid en kulle. Platsen hade en installation med bautastenar i en oval ring. Robert funderade på vad det kunde betyda tills han somnade.

 

När de vaknade skrek Manolas högt av förtvivlan:

 

”Dvärgarna kommer!”

 

Nu var det ingen lek längre. De anfölls av dvärgar, små rackare – små men dödliga.

 

Tah och Jac tog värn bakom var sin sten; de lade båda an en pil på bågen. Robert tog fram sitt svärd och sprang mot den anstormande hopen dvärgar. De var klädda i mörka djurskinn och hade korta sablar i högsta hugg. 

 

Tack vare Robert blev flera dvärgar skrämda och ivägjagade. Han fällde även ett par stycken. Till slut var det bara en dvärg kvar och han gav sig. Han sa:

 

”Ni kanske undrar varför vi anföll er? Jo, det är så att ni har övernattat på vår offerplats och det måste straffas med döden. Förresten, vilket öde väntar mig nu?”

 

”Du får naturligtvis löpa fri”, svarade Manolas. Dvärgen blev överlycklig och han skuttade snabbt iväg.

 

De packade ihop sina saker och fortsatte sedan färden. Efterhand kom de in i bergigare trakter och vägen blev smalare och smalare. Till slut kom de till ett smalt pass och då sa Manolas, pekande mot en höjd en bit bort:

 

”Där har vi Mörka Berget...” 

 

Berget var ganska högt och hade brutna, klippiga branter. Här och där växte tallar; det hela såg ogästvänligt ut. Vid foten av berget syntes en öppning. Den var bevakad av två resliga ortzoger i full rustning. Nu gällde det att ha en krigsplan. Manolas framlade följande:

 

”Till vänster om öppningen har vi en extraingång. Ortzogerna känner säkert inte till den så jag föreslår att vi tar oss in där. Vad säger ni andra om det?”

 

”Vi har inga invändningar”, svarade Tah.

 

”Precis”, sa Jac.

 

”Då lämnar vi hästarna här och tar oss ner till extraingången”, sa Manolas.

 

De fick smyga väldigt tyst för att undgå upptäckt men som tur var så var det skymning. Extraingången var täckt av en lövruska som Tah nu avlägsnade. Robert, Jac, Tah och Manolas kröp in i nu nämnd ordning. Grottan var svagt upplyst av irrbloss och det hjälpte sällskapet att orientera sig. Tah fick syn på en patrullerande ortzog. Tah sände iväg en pil mot honom. Pilen blev dödande och sällskapet kunde fortsätta.

 

Omsider kom de fram till en grovt tillyxad dörr. De stannade upp framför den. Manolas tyckte att han hörde röster där inne. Han sa:

 

”Nu har vi bara en sak att göra. Där inne sitter nog ortzogernas kung. Så vi måste anfalla!”

 

Med sin kängbeklädda fot sparkade Robert in dörren. Sedan stormade han in i salen. Han vevade på med sitt svärd samtidigt som Tah och Jac lät sina bågar spela. Ortzogerna föll som käglor och deras kung försökte fly. Kungen stoppades emellertid av Manolas tankekraft; han föll stumt ner på golvet. 

 

När alla fiender var nergjorda sprang sällskapet vidare i grottgångarna. De sökte upp ortzogerna i gruvgångar och salar och dödade alla de kunde. Striderna var korta och intensiva. Efter fem timmar var alla fiender antingen döda eller ivägjagade. De syntes aldrig mer till i trakten kring Mörka Berget.

 

Återfärden förlöpte utan missöden och de fyra hyllades som hjältar när de återvänt till byn. Vad Robert beträffar så beslöt han sig för att stanna i Rannon. Han kallades nu inte längre ”Robert” utan Kredelion, som betyder ”den storväxte”. Vid tjugosju års ålder blev han högste ledare i Rannon och han regerade klokt i många år.





Relaterat

Det flammande svärdet

Länk till tre sf-noveller på bloggen

Min bok om fantastika, presenterad på svenska

Min fantasyroman Redeeming Lucifer, presenterad på svenska

Illustration: Robert Svensson

Inga kommentarer: