Julius Evola var en man som ingen annan man. Här ska jag behandla hans sista verk, ”Ride the Tiger: A Survival Manual for the Aristocrats of the Soul”. Översättningen från italienska gjordes av Jocelyn Godwin och Constance Fontana. Boken gavs ut på Inner Traditions, USA 2003 (orig 1961). Den är på 248 s.
Man brukar säga att Evola i slutet av sitt liv reviderade mycket av sitt credo. Han demonterade sina metanarrativ, han reducerade ambitionerna, han omtolkade en del av vad han sagt. Men detta var gott och väl. Ty den tidige Evola tycker jag är en aning svårsmält.
Jag menar så här.
Evolas tongivande verk var ”Revolt Against the Modern World” (1934) och ”Men Among the Ruins” (1953). I båda dessa ansåg Evola att vi borde återvända till antiken. Romarrikets höghet med sina stoiska krigare och sin allom omfattande religiösa känsla vore ett evigt ideal. På detta kan jag genmäla: visst, Romarrikets anda var imponerande. Republikens Rom hade en allt genomsyrande attityd till livet och universum som gått förlorad. Själva samhället var religiöst, stoiskt och autentiskt. På den tiden valde man inte livsåskådning, man var en del av ett större helt där det esoteriska credot var immanent.
Evola i sitt bakåtblickande, i sin alltför hängivna romarvurm, ansåg att vi borde reverse engineer denna antika ådra, detta romarnas livscredo, börja leva som om vi åter vore romare.
Men det går inte.
Det är som att försöka hoppa över sin egen skugga, det är emot naturlagarna.
Och 1900-talet visade för sin del att Mussolinis Italien inte kunde leva upp till de imperiala ambitionerna. Evola var positiv till fascismen och han deltog i dess metapolitiska verksamhet. Men han strök inte regimen medhårs. Han ansåg att man måste ha allt eller intet: ett totalt omfattande av antik anda, inte bara någon urvattnad romantik och söndagskultur.
- - -
De italienska fascisterna tröttnade efter ett tag på att lyssna till Evolas antikiserande credo. Men Evola vidhöll det antika, holistiska samhällsidealet ännu på 50-talet. 1953 års ”Men Among the Ruins” försöker ännu teckna en ideologi som omfattar hela samhället.
Men som antytt, jag stödjer inte denna heltäckande, samhällsinriktade baklängeskonstruering. Man kan, mutatis mutandum, behålla de romerska idealen -- men -- man måste för ett ögonblick glömma samhället och fokusera på individen. Den är utgångspunkten. Evola nyttjade iofs inte termen ”individ”, han talade om ”personen”, men det kvittar här. För Evola insåg, sedan han väl skrivit ”Men Among the Ruins”, att vi kan inte återskapa antiken fullt ut. Inte på ett samhälleligt plan. Men han behöll sin kritik av den småborgerliga attityden att ha antiken som helgdagsnöje, ha dess esoterism och stoicism blott som en kuriös förströelse. Kultur och bildning är nog bra men är man filosof måste man vara kategorisk. Man måste formulera ett credo. Och detta får vi i Evolas sista bok, ”Ride the Tiger” (1961).
- - -
"Ride the Tiger" betraktas av de radikala som en kuriös ålderdomsskrift, en senkommen reträtt från det mesta han ansett och torgfört under sin levnad. Men jag anseristället att Evola här sa något avgörande för oss moderna kunskapare. Han gav en färdriktnig åt efterkrigstidens barn, åt det kalla krigets och postmodernismens generation som ville något mer än att leva i betongliberalism och hedonism. Han gav byggstenarna till en framåtblickande traditionalism.
I ”Ride the Tiger” inses att modernismens ångvält utplånat det mesta av traditionen. "Arbetarens värld" (qv. Jünger, "Der Arbeiter", 1932) har omvandlat jorden till ett industrilandskap. Evola anser nu inte att man ska beklaga detta: tvärtom ska man man bejaka det hela, ge sig in i det moderna livet och judomässigt ta emot och föra tillbaks kraften i angreppet på angriparen. Nåväl, liknelsen med judo gör han inte, men jag tycker den passar i sammanhanget. Som få andra högertänkare vågade han gripa tjuren vid hornen. Bokstavligt talat vågade han rida tigern.
- - -
Det kan förvisso bli lite extremt detta att, som Evola tycks mena, idka ren, rå materialism för att berika sig andligt. Men denna attityd har dels rötter i den buddhistiska tantra han torgfört redan under mellankrigstiden. Dels är det tämligen svårt att leva som världsföraktande eremit idag, knappt ens om man vill gå i kloster eller ”banka på Hare Krishnas tamburin”. Jag menar, all heder åt Bhagavad-Gîtâ, kristen esoterism och så vidare, men existensiellt är sedvanlig kvietism en något märklig väg att ta idag. Bättre då att leva fri i samhällets mitt, tagande del av det som bjuds och inte låta bespara sig någon erfarenhet. Det är mer i tidens anda, det är mer faustiskt än att leva som reaktionär samtidshatare som säger nej till det mesta.
Visst kan man leva som eremit och andlig upptäckare även i vår tid. Men att helt avsäga sig världen är hart när omöjligt. Allting är idag politik. Då får man acceptera det och i rimlig mån engagera sig i politik, ekonomi och världshändelser. Man må återvända till sin eremitboning mellan varven -- stillhet, konst och läsning må vara huvudfåran i en tänkande människas liv -- men omvärldens närvaro är en annan idag än under antiken. ”Ride the Tiger” tycks mig inlemma denna fundamentala lärdom och formulera en alternativ, affirmativ radikalism, ägnad att transcendera den materialism och nihilism, den ironi och dandyism som i kulturtrötthetens tecken tycks vara den enda gångbara hållningen.
- - -
Evola förenar som få tänkare esoterism med traditionalism, nietzscheanism och passion. Det är ingen stel rigorism, ingen blind vitalism, ingen enögd dyrkan av handling och makt per se. Det handlar om att ha makt över sig själv, att ”hänförd i lugnet” styra genom den malström som det senmoderna samhället är med all sin konsumism och mindfuck. Evola erkänner sakernas tillstånd, han gillar läget i militär anda och skisserar en handlingsplan för dessa extrema tider.
Denna handlingsplan är som sagt inriktad på individen, inte samhället. Det borgerliga samhället med dess konventionella religion, samt dess moderna religion i form av hedonism och sentimental materialism, kan fara all världens väg. Individen är utgångspunkten.
- - -
Slagfältet är du själv. Att du kan uppnå en stunds ro i stormen, det är det avgörande. Och ro vinner man genom esoterismen. Man måste gå inåt, om så bara för ett ögonblick. För att hämta kraft från dolda reserver.
Evola må vara nietzscheanskt påverkad, men till skillnad från Hammarskallen ansåg han inte att Gud var död. Evola fann verkligheten i det osynliga, inte i västvärldens moderna bejakande av omvärlden (och inte i Nietzsches anti-esoterism). Men väl förankrad i det esoteriska och det traditionella kulturarvet, kunde man gå ut i världen och möta och vända kraften i dess angrepp.
Detta synes mig vara den sene Evolas credo. Påminnande om Actionism. Att leva stark här och nu, med traditionen som klangbotten.
Relaterat
Evola: Metaphysics of War
Leonard Borgzinner (1957-1990)
Doriel (novell)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar