In Swedish. -- Härmed några rader om Otto von Bismarck och hans verk.
Otto Eduard Leopold von Bismarck-Schönhausen var en tysk politiker.
Han levde 1815-1898.
Och han var den dominerande gestalten i skapandet av Tyska riket, det nya, preussiska kejsarriket, det Andra riket att ersätta medeltidens Första rike.
Bismarck, preussisk junker och stolt över det, hade i och för sig börjat sin politiska bana med att se positivt på Österrike. Kring 1850 kunde han tänka sig ett Tyskland lett av Österrike. Men snart insåg han att Österrikes och Preussens intressen skar sig.
- - -
Det viktigaste draget i Bismarcks ideologi var antiliberalism. Hans läggning var feodal och monarkisk. Något nytt Frankfurtparlament skulle det inte bli, det ”professorsparlament” från 1848 som med allmän rösträtt, diskussion och majoritetsbeslut drev sin politik.
Inget sånt...!
Ty armén är statens ryggrad, ansåg Bismarck, yttrat i sentensen: ”Tidens stora frågor avgörs inte genom tal och majoritetsbeslut – det var misstaget 1848 och 1849 – utan genom järn och blod.”
- - -
Detta sa Bismarck 1862. Och då var han verkligen på väg att realisera detta, att ena Tyskland med svärdsmakt.
Tre krig krävdes för att ena Tyskland under Preussens spira. Mot Danmark 1864, mot Österrike 1866, mot Frankrike 1870-71. Det progressiva i det hela var att lägga till nationalism i mixen.
Tysk nationalism hade funnits sedan 1500-talets början, med sådant som tillägget ”av tysk nation” i kejsarrikets namn ("Sacrum Imperium Romanum Nationis Germaniae"). Samt Luthers aktivitet som översättare av Bibeln till tyska. Sedan kom romantikens skede med opera på tyska (Mozart), en nationallitteratur att tala om (Hölderlin, Goethe, Schiller). Samt en idérörelse som helt enkelt sa att nu får Tyskland rycka upp sig, skapa en stat där tyskheten värnas, ett enat fädernesland.
Den nationalsång Tyskland ännu har skapades vid denna tid, 1841, ”Deutschland über alles”. Idag sjungs bara tredje versen (”Einigkeit und Recht und Freiheit, für das Deutsche Vaterland”). Men sången har verkligen slitstyrka; den sjöngs i det vilhelminska Tyskland från 1890, den var officiell i Weimarrepubliken och den sjöngs i Nazityskland.
Nationalismen var på 1800-talet i stigande. Men den var en rebellrörelse. Bismarcks geniala idé var nu att inkorporera den i sitt statsbygge. Det gällde inte, i förstone, några liberala, kulturella reformer i denna riktning – nej – det gällde att mobilisera nationalismens elementära kraft och spänna den framför statens kärra.
- - -
Inför kraftmätningen med Frankrike kunde man fråga sig detta: om de sydtyska staterna skulle hålla sig kallsinniga mot Preussen. Det hade de gjort 1866, när Preussen knäckte Österrike. Men inför 1870 hade tidsandan omärkligt svängt. Man kan säga: i en kombination av respekt och vördnad för den nya stormakten, samt en outtalad, elementär känsla av att Tyskland borde stå enat, allt hjälpt på traven av det aggressiva Frankrike samt Bismarcks vision av ett enat Tyskland, ställde sig södra Tyskland på Preussens sida i fransk-tyska kriget.
Man vann över Frankrike och kunde i Versailles utropa ett tyskt kejsarrike. Österrike ställdes utanför och Preussen kom att dominera detta tyska statsförbund. Man hade riksdag och regering under kejsarens krona men parlamentarism rådde inte. Konservativa ministärer styrde, arbetarna hölls nöjda med reformer, katolicismen som politisk kraft bekämpades. Alla, liberaler som konservativa, stödde Bismarck, som var rikskansler. Även efter hans avgång 1890 levde staten vidare, den blomstrade ekonomiskt och var en politisk stormakt, dock isolerad. Den hade bara Österrike att ty sig till, en black om foten.
- - -
Efter 1918 gick det som med Preussen efter 1806, det föll ihop. Fredrik den stores hand behövdes för att styra den staten, och man kan säga att Bismarcks hand behövdes för att styra det Tyskland han skapat.
Men Tyskland överlevde trots allt. Som enat rike med Berlin som huvudstad.
Detsamma ser vi ju idag, efter 1900-talets stormar: ett enat Tyskland med Berlin som huvudstad.
Vad än framtiden bär i sitt sköte så blir det ingen återgång till splittring i småstater. Alltså det där som länge var den tyska statliga verkligheten.
Relaterat
Kungliga slottet i Berlin, rivet 1950, nu återuppbyggt som museet "Humboldt Forum"...
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar