onsdag 12 oktober 2011

Östeuropa - kärnlandet i Eurasien


Bladet skriver idag om en slovakisk regeringskris. Det rör ett räddningspaket till förmån för euron. Man behandlar även Ukrainas Julia Tymosjenko som dömts för det maktmissbruk hon ansetts ha begått vid en gasaffär med Ryssland: sju års fängelse gav det. Dessa nyheter tänkte jag osökt länka till denna artikel om "Östeuropa - kärnlandet i Eurasien". Vad som händer i Östeuropa är nämligen viktigt för både Europa och Asien. Det ligger i brännpunkten både förr och nu. (Med Östeuropa menas i detta inlägg i grova drag Polen, Tjeckien, Slovakien, Kroatien, Serbien, Bulgarien och Rumänien, med Ukraina-Vitryssland-Baltikum som östlig gränszon. Vissa anteckningar inför denna aretikel skrevs våren 1990 när jag läste statskunskap i Uppsala, därför referenserna till föreläsningar av Stefan Hedlund och Örjan Sturesjö.) dn dn dn dn dn svd svd exp exp exp ab


1. Mackinders profetia

Geopolitiska utblickar var högsta mode vid sekelskiftet 1900. En viss Alfred Thayer Mahan hävdade för sin del sjömaktens avgörande betydelse för världshistorien och den globala maktkampen: Themistokles' Athen, Karl V:s och Philip II:s Spanien, England och sist USA, Mahans hemland, detta vore paradexempel på att bygga sin makt på flottor. "The Influence of Sea Power upon History" hette Mahans verk. Det gavs ut 1890.

Men Mahan fick mothugg av britten sir Halford Mackinder. Denne framhöll kontinentalt baserad makt som det viktigaste. Landmakt, inte sjömakt var nyckeln till global hegemoni. Han såg i det brittiska sjöimperiet blott ett löst sammanhållet och perifert system av territorier; i kontrast mot detta ställdes den eurasiatiska-afrikanska landmassan där majoriteten av världens befolkning bodde. Den som dominerade denna "världskontinent" antogs uppnå världsherravälde. Kontrollerade man dess hjärtland - Östeuropa - skulle man ha sin livsmedelsförsörjning tryggad och man skulle vara oåtkomlig från havet. (Encyclopaedia Britannica 1986 s 784).

Detta ansåg Mackinder. Han gav det hela en slående formulering också, en geopolitisk syntes som tog formen av profetia:
Den som kontrollerar Östeuropa behärskar hjärtlandet, den som kontrollerar hjärtlandet behärskar världskontinenten, den som behärskar världskontinenten behärskar världen. (Mackinder 1904 efter Hagget 1983 s 490)

Landmakt, inte sjömakt var nyckeln till global hegemoni. Och innehavet av Östeuropa var grundbulten i det hela.



2. Tyska perspektiv

Mackinders idéer las fram i "The Geographical Pivot of History" 1904. De tog snabbt skruv. Bland annat uppmärksammades de av en tysk militär och geograf vid namn Karl Haushofer (ibid s 639), en vidareutvecklare av svensken Rudolf Kjellens geopolitik. Genom förmedling av Rudolf Hess kom Haushofer så att påverka Adolf Hitler (Hess 1987 s 34). "Vilda östern" lockade. Men så hade man tänkt i Tyskland även före Hitlers karriär. Redan under första världskriget, då man i Tyskland kom i försörjningssvårigheter på grund av den allierade flottblockaden, väcktes kravet på att gå österut och annektera Ukraina med sina vida sädesfält (Szende 1941 s 184). Man ockuperade även stora ryska arealer efter östoffensiven 1918 men de hann inte få ekonomisk-förplägnadsmässig effekt på läget i stort. Men öst fortsatte att locka sinnena och med Hitlers framläggande av sin Ostpolitik (Hitler 1927 s 742) gav han röst åt en formlig "Drang nach Osten".

Man såg sig som ett "Volk ohne Raum" (romantitel). Mer konkret appellerade Hitlers idéer på näringslivsfolk som i Östeuropa såg en råvaruleverantör och avsättningsmarknad för tysk industri. Även agrar-romantiska kretsar lyssnade: om tyska bönder kunde kolonisera och bryta ny mark i öster skulle landets agrara karaktär bevaras (Szende 1941 s 183).

Man kan säga: eftersom Tyskland är en stat utan "naturliga" och lättförsvarade gränser fick säkerhetspolitiken under nazitiden en expansiv karaktär. Man trodde sina grannar om ont och torde i en militär erövring av Östeuropa även ha sett ett skydd mot en eventuell rysk framstöt mot landet. Och sedan Hitler kommit till makten inleddes denna expansionspolitik där de efter Versaillesfördraget nyinrättade östeuropeiska staterna inlemmades i Tyskland en efter en. Fram till september 1939 gick det utan svärdsslag, men det fälttåg som lanserades mot Polen mötte inte det motstånd man väntat sig. Frankrike och England var nämligen i förbund med Polen, men trots deras krigsförklaring 3 september uteblev den våldsamma uppföljningen. Polen fick strida på egen hand och kapitulerade efter en dryg månad, då man även anfallits av Sovjet österifrån.



3. Längtan österut

Hitlers önskan var tidigt att låta engelsmännen ge honom fria händer mot att de fick behålla sitt sjövälde (Szende 1941 s 190). Men England satte sig till motvärn. Och trots att Tyskland misslyckats med att knäcka dem (trots vissa taktiska framgångar) beslöt man sig för att angripa Sovjetryssland 1941. Formellt var Tyskland och Sovjet paktbröder (man styckade ju upp Polen tillsammans), men man har hävdat att icke-angreppspakten bara var ett medel för Tyskland att vinna tid för den verkliga kraftmätningen. Mitt intryck är att Stalin verkligen ville ha fred med Hitler. Stalin var ingen duvunge men jag tror inte att ett angrepp västerut och en våldsam uppgörelse med Hitler stod högst på hans dagordning. Några tecken på ett förestående ryskt anfall mot väster fann man ej vid den tyska framryckningen på sommaren 1941 (Liddell Hart 1988 s 195).

Det fanns som antytt både ekonomiska och strategiska skäl för att expandera österut; i någon mån berodde östfälttågets misslyckande på att de båda målen motverkade varandra. Ur operativ synvinkel förs krig primärt för att slå motståndarens styrkor, inte erövra land. Sådan var den clausewitzka tradition som OKW:s ledning var skolad i. Hitler däremot ville att operationerna skulle trygga landets råvaruförsörjning. Det var i sig ett lovvärt syfte men inte något som bör tas som förstahandsmål. Råvaror och innehav av land är något som bör ses på lång sikt. Blandar man in det på den operativa nivån hamnar man i svårigheter. Det visas av sommaroffensiven 1942.

I december 1941 hade man misslyckats med att ta Moskva, operation Barbarossas huvudmål. Nu fick man försöka igen, i söder, mot Kaukaus. Tanken att kringgå den ryska centern i genom kraftsamling i södra Ryssland för att, efter frontgenombrott och en 90-graders sväng norrut, stöta upp mot Moskva och ta det i ryggen förekom i diskussionerna. Men med det hitlerska tänket fokuserades det mesta på råvaror och olja: att gå mot Kaukasus och ta dess oljekällor. Direktiven var snåriga: man skulle dels ta Stalingrad vid Volga, dels ta Baku. Ett flertal arméer engagerades men allt misslyckades: 6:e armén inneslöts i Stalingrad och Kleists armégrupp A kunde blott med nöd och näppe evakueras från Kaukasus.

Man ska inte kriga med ekonomiska mål. Vid den här tiden hade Tyskland för resten kommit en bra bit på vägen att framställa eget, syntetiskt bränsle (Jukes 1970 s 151). Så den kaukasiska oljan blev ett hägrande mål i öknen. De källor man tog i Baku var i regel obrukbara, saboterade av retirerande sovjeter.

Rysslandsfälttåget hade vänt och Stalin gick till motanfall. Vid krigets slut 1945 var han i besittning av det mackinderska hjärtlandet. Det ger oss osökt anledningen att betrakta det hela från rysk synvinkel. Vi måste ställa oss frågan: hur hade Ryssland sett på Östeuropa under mellankrigstiden?



4. Hjärtlandet lever vidare

Under 1920- och 1930-talen gav Ryssland stöd till underjordiska kommuniströrelser i Östeuropa. Detta skulle med tiden visa sig vara en klok investering. Ekonomiskt var Östeuropa inte av någon större betydelse för dåtidens Ryssland (Ö. Sturesjö i föreläsning 90-03-20) men i strategiskt hänseende skymtar regionen i det sovjetiska försvarsreglementet av år 1936. Där föreskrevs, att i händelse av angrepp på Moder Ryssland skulle kriget så snart möjligt föras över på angriparens jord (Kihlsten 1988 s 24).

Sovjetryssland av år 1945 var ett imperium i besittning av Östeuropa, Mackinders hjärtland, nyckeln för geopolitisk dominans av Eurasien. Geopolitik i sig var inte populärt i Sovjet; dess begrepp jämställdes med "fascism" och "imperialism" (Whittesley & Weigert 1969 s 205). Till skillnad från Tyskland fanns ingen geopolitisk kult i Sovjet, man hade inte spekulerat i Östeuropas geostrategiska betydelse, men snart blev regionen ändå en hörnsten i Sovjetimperiet. Ekonomiskt använde man till exempel Östeuropa för sin återuppbyggnad efter kriget; det har sagts att Sovjet sög ut motsvarande summa ur Östeuropa som USA gav Västeuropa i form av Marshallhjälp (14 miljarder dollar; Ö. Sturesjö 90-03-20).

Sovjet såg till att vasallerna fick kommunistiskt styre samt att de kollektiviserade sina jordbruk och byggde ut sin tunga industri. Sedan skapades på Sovjets initiativ en ekonomisk sfär med värdlandet och de östeuropeiska staterna, Comecon eller SEV, "Organisationen för ömsesidigt ekonomiskt bistånd". Den har av kritikerna kallats ett slutet system där undermåliga produkter cirkulerade (S. Hedlund i föreläsning 90-05-21). Strategiskt hade Sovjet Östeuropa som en territoriell buffert i händelse av angrepp från väst. Detta formaliserades i Warszawapakten i vilken ingick samma stater som var med i Comecon.



5. Upplösningstendenser

Vissa upplösningstender förekom i detta östblock på 1950-talet. Sedan stärkte Sovjet greppet genom den så kallade Bresjnevdoktrinen: närhelst socialismen ansågs hotad i någon av folkdemokratierna var det broderfolkens plikt att slå ner reaktionen med vapenmakt. När Tjeckoslovakien ville skapa en "socialism med mänskligt ansikte" 1968 blev doktrinen operativ med önskvärd tydlighet. Under oroligheterna i Polen fanns den hela tiden som ett hot i bakgrunden.

Enligt uppgift gav Sovjet stora ekonomiska bidrag till Östeuropa under perioden 1971-1985 (Ö. Sturesjö 90-03-20). Men eftersom Sovjets egen ekonomi börjat stagnera under samma tid var man inte i stånd att fortsätta stödpolitiken. Samtidigt fortskred det ekonomiska och politiska liberaliseringen; Ungern kallades för sin del "den gladaste baracken i Östblocket", delvis på grund av sin avreglerade ekonomi, och i Polen togs under 1980-talet vissa steg mot ekonomisk liberalisering och politisk omdaning genom inrättande av fria fackföreningar, oberoende av kommunsitpartiet.

1985 började en ny sovjetisk ledning ompröva den tidigare imperiepolitiken. När det under hösten 1989 stod klart för DDR:s statsledning att det inte skulle bli någon sovjetsik inmarsch för att slå ner de demonstrationer som "hotade socialismen", föll regimen till föga och lovade fria val med mera. I ljuset av samma sovjetiska icke-intervention kollapsade de andra kommunistregimerna i östeuropa en efter en. Den sovjetiska utrikesledningen sa sedan rakt ut att man skulle låta de östeuropeiska staterna klara sig själva, nu och framdeles. Detta var vad som informellt kallades "Sinatradoktrinen": do it your way blev den underförstådd uppmaningen till de forna vasallstaterna.

Därmed var Sovjets dominans över Östeuropa till ända. Men vart gick regionen sedan, vad hände och händer med detta mytologiska hjärtland idag?



Coda

Vad händer med Östeuropa idag? Det kan lugnt sägas att det förblir hjärtlandet i eurasiatisk geopolitik. Regionen har starka band till EU och Nato. Väst och öst strider än idag om världshegemonin med Östeuropa som virtuellt slagfält.

Mackinder hade rätt i sin profetia från 1904: Östeuropa är viktigt. Man må samtidigt ge Mahan och sjömaktsfalangen rätt också. Sjömakt har betydelse. USA har utövat hegemoni efter Sovjets fall och det hade inte gått utan alla de flottor man har med baser på hundratals platser världen över. - Men Mackinder såg något nytt i början av seklet: landmakt, kontinental makt. Morgondagens krig som utkämpade med arméer, oberörda av flottor. Se här vad en Napoleon kunde åstadkomma. Han kunde inte nå engelska flottans "fjärran, stormslitna skepp" men de kunde å andra sidan inte nå honom heller från 1800 och framåt. Under 1900-talet såg vi detsamma i ny skala. Flottblockaden av Tyskland var möjligen avgörande men innehavet av Östeuropa kunde inte hotas av flottor. Tyskland plus Östeuropa var en formidabel landfästning, Sovjet plus Östeuropa likaså.

Till detta har vi så fått strategiska kärnvapen och strategiskt flyg. Men man kan inte vinna krig enbart med de senare eller enbart med att hota med de förra, som Kubakrisen visar. I ett system med flottor och landstridskrafter är flyg och kärnvapen användbart, men inte i sig vill jag hävda. Innehav av land är fortfarande viktigt. Konventionella stridskrafter räknas (Lieber 1988 s 174). Och den som ville angripa Sovjet måste fundera på att slå sig igenom Östeuropa. Detta var den buffertzon bakom vilken Sovjet kände sig tryggt så länge ekonomin var i ordning. Med dagens förbund Kina-Sovjet (SCO) har vi ett slags återuppstånden fastlandsmakt, ett landimperium i vardande. Man behärskar dock inte Östeuropa så SCO går utanför ämnet för denna studie.

Östeuropa: om man kontrollerar det kontrollerar man Europa och Centralasien. Det är min åsikt. Mackinder var än ambitiösare i sitt 1904-citat: den som behärskar Östeuropa behärskar världen. Så långt gick det aldrig. Ser vi till tiden efter 1945 så balanserades Sovjets imperiemakt av USA och Västeuropa. Dess Nato utövade viss balanserande makt med sina flottor. Och själve Mackinder hade, visar det sig, i en skrift 1924 föreslagit bildandet av ett dylikt atlantiskt förbund för att uppväga den makt som innehade hjärtlandet. Därmed gav han sjömakt ökad roll i sitt tänkande.

Sovjet behärskade Östeuropa. Men imperiet gick under: man saknade ekonomisk styrka att hålla trupper där. Ett segerrikt Nazityskland kanske också hade stött på dylika ekonomiska problem. Men både Nazityskland och Sovjet förlitade sig främst på militärmakt; hur är det idag då, med ett Östeuropa som frivilligt anslutit sig till väst, är det en beständigare bastion?

Men även EU vacklar i sina grundvalar. "Fredsprojektet" EU ser ut att gå samma väg som Sovjet: ekonomiska problem får det stolta imperiet att vittra sönder.

Under 1900-talet var arméerna större än idag, 2011. Första och andra världskrigets massarméer drog fram över hjärtlandet. Så även om det blir strid om Östeuropa igen så blir det inte samma jätteslag som 1914-1945. Tannenberg och Masuriska sjöarna, Galizien, Brusilovoffensiven, kriget Polen-Sovjet 1920, pansarslagen i Polen 1939, 1941 och 1944 plus striderna i Ungern och så vidare - det får vi inte se igen. Dagens arméer är mindre. Då var det 100-tals divisioner, idag är det på sin höjd tvåsiffriga antalet brigader som drabbar samman. Dock: om det blir öppet krig igen, "shooting war", strid mellan två högprofilerade motståndare (hyperwar) så lär Östeuropa möjligen bli skådeplatsen för detta. På ett mer ekonomiskt plan förblir hegemonin över Östeuropa viktig.



Källor
Hagget, Peter: Geography - A Modern Synthesis. Harper & Row, New York 1983
Hess, Wolf Rüdiger: My Father Rudolf Hess. W. H. Allen & Co, Essex 1987
Hitler, Adolf: Mein Kampf. Zentralverlag der NSDAP, München 1939 (Del 1 och 2 utkom i original 1925 respektive 1927)
Jukes, Geoffrey: Stalingrad - vändpunkten. Aldus/Bonniers, Stockholm 1970
Kihlsten, Leif: Falangen och echelongen, del VII, i Arménytt 2/88
Liddell Hart, sir Basil: På andra sidan kullen. Natur och kultur, Stockholm 1988
Lieber, Robert J: No Common Power - Understanding International Relations. Scott, Foresman & Co, Glenview 1988
Szende, Stefan: Drömmen om Ukraina. Bonniers, Stockholm 1941
Whittesley, Derwent & Weigert, Hans W: Geopolitics i Encyclopaedia Britannica vol 10. Encyclopaedia Britannica Inc, Chicago 1969
Uppslagsorden "geopolitics", "heartland" respektive "Mackinder, sir Halford John" i The New Encyclopaedia Britannica vol 5, 7. Encyclopaedia Britannica Inc, Chicago 1986



Relaterat
Kina och Ryssland bildar SCO
Vart går Putin?

1 kommentar:

Svensson sa...

Östeuropa, det är det händer liksom. "The place to be" alltså.

Etiketter

A-Z (5) abb (84) abbm (6) abbX (4) ahma (6) aktuellare böcker (58) aktufall (11) alga (3) Andersson (2) Antropolis (19) apatia (10) ar (28) att vara Svensson (236) Ballard (11) begr (7) berättelser från Rokkana (14) Bhagavad-gîtâ (6) bilbabbel (20) bild (12) bim (10) bing (287) biografi (16) bloggish (58) Blue Öyster Cult (4) camo (4) Castaneda (22) conspi (5) Den musiske matlagaren (14) Dick (8) dune (8) Eld och rörelse (33) en gatas melankoli (11) En novell om Babylon (4) eng (4) eso (3) esoterica (115) etni (3) fall (4) fantasi-fantaså-fantasy (20) film och TV (42) flytten (3) gambla fiina versepos (4) gld (7) grek (10) Gripenbergs sol (4) heinlein (4) historia in nuce (121) hårdrocken rockar hårt (39) intr. mus (34) inva (1) ipol (48) italia (3) japan (3) Jünger (75) Jüngers liv (10) Kierkegaard (2) konsten att slå en tennisserve (17) Kristus (22) kuro (2) libyen (18) link (30) lite litteratur (97) ljus (6) Lovecraft (15) Maiden (9) mangs (2) Melinas resa (8) memoarer (9) mena (40) multiversums mytolog (5) natio (63) Nietzsche (4) niven (3) nuochda (1) Ohlmarks (5) ondit (15) oneline (1) ori ett lag (53) poesy (47) politikka (177) pr (46) pred (3) Priest (14) prophecy (19) rymd (2) sanskrit (11) sf man minns (98) small candies (140) Smaragdeburg (5) speng (6) stein (4) Stratopias gåta (62) survi (6) svens11 (10) Sveriges störste poet (8) Swedenborg (3) symbol (4) Syrien (17) tempel (27) Tolkien (4) topp5 (9) typer (16) USA (17) uselt (8) van Vogt (9) Vandra mot ljuset (1) vju (4) zeppelin (2)