måndag 14 maj 2012

Nervkrig

Rättegången fortsätter. Rättegången i Oslo mot Anders Behring Breivik, 33, åtalad för att ha mördat 77 människor, gick idag in på sin femte vecka. dn dn dn dn svd svd svd

Det pågår ett nervkrig i Oslo tingsrätt. Alla, från åhörare och psykiatriker till media och allmänhet väntar på att Breivik ska bryta ihop och inse vad han gjort. Han ska börja gråta inför åhörandet av Utöyavittnen, han ska krevera inför den moraliska ammunition som levereras i form av redogörelsen från Utöya. Men det sker inte. Breivik är oberörd. På sin höjd antecknar han lite och dricker vatten medan han åhör vittnena. SvD gav samma bild häromdagen, hur alla väntar på psykbrytet:
Anhöriga, medierna, rätten och allmänheten. Många var det som inledningsvis väntade på att Anders Behring Breivik skulle komma till insikt om sin fruktansvärda gärning, att, som det heter, verkligheten skulle komma ikapp och fasaden falla. Hade detta skett hade Breivik kunnat ångra sig och be om ursäkt och vi skulle varit förvissade om att han hade kval, liksom alla som känner ånger plågas. Att inte kunna göra något man är skyldig till ogjort är lite av ett straff i sig. Bad han om förlåtelse hade vi också kunnat förvägra honom den.

Men efter de veckor som nu gått av rättegången kan knappast någon längre hoppas på en botgöring från Breivik.

Varför Breivik inte bryter ihop är en fråga för sig. Han gör det i alla fall inte. Han har tränat sitt psyke. Han är begåvad med ett starkt psyke, han har av naturen viss talang för att utstå psykisk press tror jag. "I have a very strong psyche, stronger than anynone I have ever known" skriver han i manifestet. Jag återkommer till Breiviks psyke per se mot slutet av detta inlägg.

Ett psykkrig pågår i rätten. En storm av känslor väcks av redogörelserna för hur Breivik går runt på Utöya och skjuter ungdomar. Jag läste när det begav sig Aftonbladets chatt med deras reporter på plats i rättssalen. Det var förra veckan, 7/5, som det gicks igenom 12 stycken Utöya-offer, deras dödssätt och personliga egenheter. Många av läsarkommentarerna var av typen, "Jag gråter floder!" Och man kan väl säga, på ett existensiellt plan: gråt ut, det lättar. Men politiskt kvarstår Breiviks analys trots tårar, indignation och nålstick från Korrekta journalister.

Nervkriget rasar, psykstormen viner i rättssalen. Påverkas då Breivik av detta? Nej, han är, som det heter, samlad. Aktuell dag (7/5) bröt dock åklagare och domaren ihop.

Domare Wenche Elizabeth Arntzen och åklagare Inga Bejer Engh gråter alltså i rätten. Man går igenom Utöyaoffren och då kan dessa två inte kontrollera sina känslor. Det är mänskligt men det är inte professionellt. Man kan säga: i tuffa lägen som dessa kan man förstå om det blir jobbigt. Men ska de gråta får de göra det privat.

Men detta är ingen vanlig rättegång och kanske blir tårar från åklagarsida och domsäte stående inslag framöver...?

- - -

När man läser chatter som den ovannämnda, med Aftonbladets liverapporter från rättssalen med inflikade frågor från läsekretsen, är en återkommande läsarfråga/reaktion denna: hur kan Brevik åse redogörelsen från Utöya utan att bryta ihop? Varför visar han ingen min, ingen ånger? Det är samma tendens i vissa krönikor; man märker hur skribenten försöker tolka minspelet på Breivik, darrar han inte när han tar vatten, visar han inga sprickor i fasaden...?

Svaret är att Breivik inte brutit ihop än. Det har däremot den andra sidan gjort, domare och åklagare. Arntzen och Bejer Engh grät i rätten 7/5.

Det är ett nervkrig. Contrasidan vill att Breivik ska bryta ihop. Kanske är visandet av varje offer för sig och dödssättet, med åskådning på en plastdocka i naturlig storlek led i detta? Men i detta nervkrig är det åklagarsidan som visat sig svikta.

Nervkrig, att få en gärningsman att bryta ihop; det får mig att tänka på TV-serien "Law and order - Criminal Intent". Vincent d'Ononfrio spelade där snuten som utredde mord. I slutscenen konfronterade han gärningsmannen i någon ödesdiger miljö där denne till slut bröt ihop inför den dubbla anstormningen av frågor och intryck. Så att, ska Bejer Engh här i Oslo försöka med något liknande, fäktningsmässigt angripa Breivik på successiva punkter för att överväldiga hans försvar och till slut, efter frambrytande kallsvett och andra tecken, få Breivik att falla ihop i ett gråtande, hulkande bylte? Då får hon tuffa till sig ordentligt för en gråtande åklagare tror jag inte om att konfrontera en erkänt svårknäckt nöt som Breivik, som i åratal ställt in sig på denna rättegång.

Men Bejer Engh har det svårare än d'Ononfrios polis: dennes misstänkta hade ju inte erkänt innan slutscenen. Breivik däremot har redan erkänt och fråntagit åklagarsidan den avgörande angreppspunkten.

- - -

Domare Arntzen tilltalar Breivik som en olydig skolelev... Så sas det första rättegångsdagen. Kanske har Arntzen med sin förnumstiga skolmästarattityd också väntat sig ett sammanbrott av gärningsmannen. I så fall fick hon fel. Det var hon själv bröt ihop först. Detta är, hur ni än vill se det, ett minus för staten. Hon knep kanske några moraliska poäng men, återigen, visa känslor får hon göra privat. Nu ska hon leverera professionellast möjliga arbetsinsats som domare i Norges viktigaste rättsfall sedan Arne Treholt, ja sedan Vidkun Quisling. Kan hon det? Kanske. Kanske var gårdagens tårar en tillfällig svacka. Kanske var det kulminationspunkten, kanske förstår hon nu att en domare gråter inte, hur horribla fallen som behandlas än är.

Hon och åklagaren får kamma till sig. De måste ha samma kyla som Breivik om de ska ro det här i land med värdighet. Och hur svårt kan det vara? Breiviks psykstyrka är inte så underlig, han har helt enkelt vant sig vid tanken på döden. Det är den bushido som The Guardian antyder:
Questioned by his own lawyers how he was able to carry out the attacks, he described a "meditation" technique he had developed which mixed "Christian prayer" and Japanese "Bushido warrior codex" practised by Samurai fighters.

Kanske skulle Arntzen och Engh behöva praktisera lite zenbuddhism och bushido för att stålsätta sig mot vidrigheterna. Då skulle de i alla fall inte riskera att bryta ihop under sin yrkesutövning. Zen åsido bör de göra som alla andra med tuffa jobb - fängelsevakter, poliser, militärer, ambulanspersonal, sjukvårdspersonal - nämligen att gå in i rollen, stänga av känslorna för att kunna göra jobbet. En ambulansförare med nerverna utanpå kroppen är ingen bra ambulansförare. Han måste vara kall för att kunna köra sin ambulans snabbt och säkert och på olycksplatsen kunna varna övrig trafik och ta hand om de skadade. En domare i ett mordmål måste också vara kall för att kunna leverera rättvisast möjliga domslut. Kan Arntzen det?

Nu återgår jag till Breivik och hans psykiska styrka. Hur är den möjlig? frågar sig folk. Svaret är att han, som antytt, av naturen har ett starkt psyke. Och han har stålsatt sig inför sitt dåd, allt annat lika. Ungefär som en polis som verkar i våldsamma miljöer. Eller en soldat i krig. Eller en ambulansförare. De flesta bryter inte ihop. Jag menar, efteråt kan de nog få flashbacks från vidrigheterna. Det händer nog. Men alla bryter inte ihop. Så är det bara. Breivik hör sannolikt till dem som inte kreverar.

Jag gissar detta. Jag gissar: kanske vaknar han ibland kallsvettig i sin cell på Ila och minns någon blodig scen från Utöya. Men så tar viljestyrkan vid, han lugnar ner sig och han somnar om. Och nästa dag i rätten går han in i rollen, en roll som "Breivik terroristen". En roll som blivit hans andra natur. Och denna Breivikfigur bryter inte ihop. Ty för denne blir den löpande rättegången som "en dag på jobbet".

Breivik är människa som vi, han kan ha sina svagheter. Men jag tror inte man ska vänta på att han bryter ihop i rätten. Det är, allt annat lika, ett fåfängt hopp.

Relaterat
Arne Treholt var skyldig
Breivik kritiserar Frankfurtskolan
Marighella: spänningens strategi
Camouflage
Eld och rörelse
Åselehaiku
Grönt ljus
Tempel och trädgårdar
Amazoner
Den musiske matlagaren

2 kommentarer:

Lillith Nefer sa...

Jag säger som Breivik själv, "jag erkänner inte rätten". Rättegången borde t.o.m. ogiltigförklaras. Hela upplägget, Arntzen & co. inklusive, är ett stort och ganska dåligt PK-skämt.

Svensson sa...

Ja, stämningen har onekligen varit negativ mot Breivik i rätten. Om man jämför med, säg, rättegången mot Baader-Meinhof-ligan på 1970-talet så är det ännu mer negativt för gärningsmannen nu. I Baader-Meinhof-fallet var regimen negativ men media var positiv (mediavänster, anyone...?), men här är det kompakt illvilja och vantolkning från såväl MSM som Arntzen, Hein Bära och deras gelikar.

Etiketter

A-Z (5) abb (82) abbm (6) abbX (4) ahma (6) aktuellare böcker (50) aktufall (7) alga (3) Andersson (2) Antropolis (19) apatia (10) ar (27) att vara Svensson (226) Ballard (11) begr (7) berättelser från Rokkana (18) Bhagavad-gîtâ (6) bilbabbel (20) bild (11) bim (11) bing (294) biografi (16) bloggish (59) Blue Öyster Cult (4) camo (4) Castaneda (22) conspi (12) Den musiske matlagaren (14) Dick (8) dune (8) Eld och rörelse (34) en gatas melankoli (11) En novell om Babylon (4) eng (4) eso (2) esoterica (117) etni (13) fall (4) fantasi-fantaså-fantasy (20) film och TV (42) flytten (3) gambla fiina versepos (4) gld (7) grek (10) Gripenbergs sol (4) heinlein (4) historia in nuce (119) hårdrocken rockar hårt (39) intr. mus (33) inva (25) ipol (67) islam (6) italia (3) japan (3) Jünger (75) Jüngers liv (10) Kierkegaard (2) konsten att slå en tennisserve (17) Kristus (24) kuro (2) libyen (18) link (32) lite litteratur (96) ljus (6) Lovecraft (15) Maiden (9) mangs (2) Melinas resa (8) memoarer (10) mena (42) multiversums mytolog (5) natio (66) Nietzsche (4) niven (3) nuochda (1) Ohlmarks (5) ondit (14) oneline (1) ori ett lag (53) pil (5) poesy (46) politikka (192) pr (52) pred (3) Priest (14) prophecy (21) rymd (2) sanskrit (9) sf man minns (99) small candies (125) Smaragdeburg (6) speng (6) stein (4) Stratopias gåta (62) survi (6) svens11 (10) Sveriges störste poet (8) Swedenborg (3) symbol (4) Syrien (15) tempel (31) Tolkien (4) topp5 (8) typer (15) USA (18) uselt (8) van Vogt (9) Vandra mot ljuset (1) vju (4) zeppelin (2)